Igår var den enda dagen som man ”får prata om sånt här
utan att bli kallad arg feministjävel” sade Hanna Hellqvist när vi satt på
bryggan och lyssnade på Morgonpasset på webben. Jag borde kanske tagit
tillfället i akt och skrivit detta inlägg igår, men det var ramper som
krånglade och annat som behövde lättas från hjärtat, så mitt brandtal kommer
först idag. Jag vill bara, innan ni börjar läsa, säga att det jag skriver är
mina personilga upplevelser och åsikter. De är en konklusion av båtar jag varit
på och sjöfolk jag träffat och handlar alltså inte om hur min praktiksituation
ser ut just nu.
Är det lätt att vara tjej på sjön? Många undrar och de
flesta verkar tro att svårigheterna ligger i praktiska saker som gör att
vi har andra behov än killar. Allt från tamponger till barn går att lösa med
vilja, planering och en hemmafront som är med på noterna. De problem jag har
stött på och kan härleda till mitt kön har istället uppstått mellan människor. Hur
hävdar man tillexempel sin kompetens när någon allvarligt säger: ”Klart du
kommer få jobb här, de anställer ju bara tjejer”, en ståndpunkt som i sin tur
brukar berättiga samma persons fastställande av tjejer som mindre kompetenta än
killar, eftersom de blivit anställda... ja, just för att de är tjejer,
inkvoterade för att rederierna utåt skall kunna visa upp sin
jämställdhetssträvan.
Hur tacklar man sexistiska kommentarer? Vissa tycker att
det ska vara lite ”tufft” på sjön och hävdar att man väl får ge tilbaka med
samma mynt. Vissa är påtvingade politiskt korrekta för att de har blivit
skickade på ”jämställdhetskurs” av arbetsgivaren, men låter en ändå förstå vad
de tycker genom att ironiskt påpeka: ”...fast såhär får man ju inte säga längre”.
Vissa menar att det bara är att svälja och förklarar att utvecklingen går
långsammare till sjöss än på land.
Herregud, det är så svårt. Man vill ju bara vara en i
gänget. Könsberoende beteendemönster i bemötande av personer kan vara
omedvetna. Hur medvetandegör man detta utan att folk ska känna sig hotade och
raljera över ”jämställdhetskurser”?
Det är svårt att veta, när man känner sig dåligt
behandlad, om det är för att man är tjej, elev eller helt enkelt en kass
person. Självförtroendet vacklar när man inte hittar en grund att analysera vad
som är rätt och fel utifrån. ”Skulle han sagt sådär om jag var kille också?”
är en fråga som ofta flyger genom mitt huvud, men den kommer aldrig ut. För jag
är feg. Jag vill inte bli sedd som den rabiata feministen med en aldrig vilande
agenda, den som ingen orkar prata med för att det bara blir genusfrågor av
allt, den som tillochmed tjejer räds för att hon verkar göra det kvinnliga släktet en björntjänst genom att pracka på männen vad som är rätt och fel och få dem i omedelbar försvarsposition där de slår ifrån sig viktiga fakta. Samtidigt vill jag kunna vara säker på att bli rättvist behandlad och
kunna hävda min rätt när jag anser att jag inte blir det, ifall anledningen är
att jag är kvinnna.
Det ska tilläggas jag aldrig i någon annan bransch har blivit så
väl bemött från första ögonblicket. Man kan tycka att det är fel att folk redan från början
uppskattar mig för att det är ”kul med en tjej”, men det är en utgångspunkt som
är mycket bättre än skepticism över samma faktum. Jag är mig själv, en individ
som vill bli behandlad därefter, men representerar gärna tjejer som grupp inom
sjöfart där vi fortfarande är en minoritet. Jag blir tillexempel oförställt
glad när jag står i fören på skärgårdsbåten om somrarna, kastar tross och
prickar pållaren inför en full brygga, tar biljetter vid landgången och möter
den gamle mannen som säger: ”Vad duktig du var! Det där trodde jag inte att
tjejer klarade”. Då har man ju iallafall ändrat någons föreställningar om vad KVINNOR
KAN.
