reflektion:

Påväg till Norge. Det är så mycket som ska hinnas med nu när jag får vara mellan båtar i tio dagar; alla ska träffas, allt ska handlas, allt ska upplevas. Resorna blir mina pauser jag får lov att uppskatta den komprimerade vila som solsken, åkrar och skog genom en smutsig glasruta ger. (Hela ovanstående stycke känns lite bajsnödigt när jag genom mina hörlurar med maxuppskruvad volym inte på något sätt kan undgå att höra de skränande svenskarna som druckit finsk tax-freeöl sedan 08.36 och nu är påväg till gränsen med oklart syfte).

Jag har tänkt lite. Tänkt på hur sjön uppfostrar mig. Inte på det där blöt-och-frusen-med-skörbjugg-och-månader-till-land-i-sikte-sättet. Jag tror inte att man blir så hård av att vara till sjöss längre, men något händer. Det måste det ju göra när man är ute lång tid i sträck. Jag kan inte gå hem efter en dålig dag på jobbet och låta det som hänt rinna av mig och mena att jobbet inte spelar så stor roll, utan att det som betyder något är livet efter arbetsdagen. Inte i månadsvis. Inte när jag inte kan gå hem.

På det sättet är livet till sjöss obarmhärtigt, men det tvingar en också att göra vad man kan för att förbättra sin situation.

Jag ser mig själv utifrån och hur livet till sjöss danar mig; hur jag har utvecklas av att ständigt vara omgiven av människor jag inte valt själv, men som jag är tvungen att hitta ett fungerande samarbete med. Jag är ganska konflikträdd och vet att jag brukade ta ut dagarnas oförrätter på familj och vänner då jag jobbade kontorstider. Jag gick och bet ihop en dag - för det kan ju alla – kräktes ur mig skiten på kvällen och hoppades att nästa dag skulle bli bättre, ställde in mig på det, men hamnade oftast på ruta ett igen. Detta tillvägagångssätt fungerar inte i månader i sträck. Särskilt inte när man inte har någon att ta ut sitt missnöje på. För mig har det inneburit att jag har att välja på: Bli sur, tyst och ät upp dig själv inifrån, eller stå upp för dig själv och förklara när du tycker att något är fel. Av ren självbevarelsedrift valde jag alternativ nr. 2 (för jag tycker fortfarande inte om att vara jobbig).

Man måste ta vara på sig själv. Ute på båtenär det faktiskt den enda som bryr sig om dig. Det är inte värt att man ska må dåligt. Man ska inte principbråka heller; ibland är saker orättvisa och ibland passar inte skon just dig, men man ska ha respekt för sig själv och inte förutsätta att det är man själv som har fel när någon obekväm situation uppstår.

Sjön har lärt mig att lyssna på mig själv och utvärdera varje situation där jag i vanliga fall skulle dragit mig in i mitt eremitkräfteskal och surat, välja mina strider med ett par diskussioner och ståndpunkter fler som resultat. Jag säger som den finska andremaskinisten: ”Ingen kommer tacka dig för att du går här och lider. Det gäller såväl när du är sjuk som förbannad”.