Sömnen. Igen.

De sista dagarna har kretsat kring sömn, eller bristen på den. Häromnatten efter ankomst till Tacoma blev vi väckta kl 24.00 av immigrationsmyndigheten som skulle jämföra allas ansikten mot passen. En barsk man som inte tålde ifrågasättande av den valda tidpunkten, som jag  bara får lov att poängtera igen: var mitt i natten! Därefter omöjligt att somna. Jag låg och ångestglodde på klockan och hur timmarna sakta förminskades mot 03.30. Snälla, bara en liten blund? Men icke. 03.26, 27, 28, 29, 30... PIIIP-PIIIP! Jag var så hopplös att jag inte ens iddes stänga av klockan innan den tjöt.

Bara att packa på sig arbetskläder, stoppa ner lite färdkost i fickan och gå ner i ISPS-kuren (det är en gul trälåda med kupévärmare där man ska registrera alla som kommer ombord och kliver av båten).

Så småningom infriades drömmarna om kojen och efter vakten stöp jag i säng. Jag vaknade inte ens när US Coastguard ville se oss öva och brandlarmat drogs igång. Skam och ilska på samma gång. Att missa brandlarmet är ju inte så creddigt, men ska det vara så svårt att få täcka primärbehov nr. 1? Kände mig som en ofrivillig dansmus i amerikanska statens händer.

...och så inatt. Vaknade klockan 24.00 och kunde inte somna om innan vakt 04.00. Det hade börjat gå sjö och båten stod och stampade så man trodde att hela förskeppet snart skulle trilla av. Med såhär dålig sömn är siktet inte inställt på någonting annat än att få komma hem och sova. Tyst, stilla, mörkt... mmm. Satt som en överkokt sparris på bryggan medan styrman konstaterade att båten minsann ska skaka sista livsgnistan ur oss innan vi får åka hem.

Får jag inte sova inatt börjar jag grina.