Andra sidan myntet

Bloggtorka skylles på känslomässig sankmark. Jag är bara människa.

Man tänker att man är tuff, att man klarar det, att ett halvår bara är typ en hundrasjuttioandradel av ens liv. Så åker man ut, inställd på att lära sig massor, jobba, gå in i ”bubblan” i sex månader. Man fattar att det är lång tid, men det ska ju bara överstås. Sedan gnetar man på. Vissa dagar vänder man ansiktet mot solen och tänker att ”måla med tvåkomponentsepoxi i vårljuset, det är livet!”, andra dagar har man haft ett dygn där den längsta sammanhängande vilan var  fyra timmar, man är vindpinad, trött och jäkligt less. Så går dagarna och tiden, obevekligen framåt.

Ibland har man kul; man gör små bus, snackar skit och dricker go-kaffe på vakten. Ibland noterar man att ingen har frågat ”Hur är det?” på fyra månader, och man ifrågasätter sitt människovärde. Men, som sagt, dagarna går och man ser fram emot sitt vanliga liv på landbacken. En hägring i Juli som ändå inte har något fäste i verkligheten just nu. Det är långt fram. Nu gör jag praktik. Jag blåser liv i vissa dagar och får dem att gå genom att tänka på en park, en bok, några kalla öl och sommarsol. Men som sagt, det är inte nu.

Så dyker någon upp som är en del av hemmaverkligheten: ”Hejsan, hallå! Jag existerar även fast du är bortkopplad från världen och jag tänkte komma och hälsa på i nästa hamn!”. Kugghjulen börjar snurra, hela kroppen laddar. Förväntansfull och otålig. Springer upp på bryggan stup i kvarten och kollar ETA. Shit, var det såhär det kändes när dagarna inte bara malde på?

Sedan verkar det som att vi blir försenade. Hemmaverklighetsmänniskan måste åka iväg på annat. Besvikelsen vet inga gränser och man hårdnar lite som människa. Ingen idé att hoppas på något som helst. Låt dagarna fortsätta mala. Vänta med att vara mänsklig tills du är hemma igen.Vad är det de säger, de som redan blivit desillusionerade: ”Det är hårt till sjöss” eller ”Sån’t är livet”. Jo, det är väl det.

Vardaglig uppdatering

Sol. Fartvind som viner i öronen. Lite kallt ändå i wettexjackan. Knäar framför pejlingsrören till ballasttankarna, gör rent, fettar, nynnar något av Allan Edwall. Solen förmörkas av at vi åker under Stora Bältbron. Mäktigt. Blir lite imponerad av vad vi kan, människorna.

1500: Kafferast. Ett ord som ligger naturligt i allas munnar, oavsett nationalitet. Jag spöar alla i kortspelet vi alltid spelar. Kocken har provianterar singoallakakor. Det kan bli farligt.

Konstaterar att med god vilja kan man pilla ner Öland och Gotland i Vättern och Vänern, så har vi inga storsjöar sen. De vanliga språkförbistringarna uppstår:

- Eeuuland, isn’t that in Britain?

- Eeh, no. Do you mean Åland? In that case it’s finnish.

- No, Eeuuland. With all the sheep.

- No, that’s Gotland.

- Nononono! EEUULAND. We are there now?

- Do you mean Ireland?

- Yesyes! With all the ship.

- What ship?

- Nono! SHIP. Animal-ship.

- Sheep

- Yesyes! We are there now?

- What?! In Ireland? No we’re just passing Denmark.

- Hmmm. Let’s go back to work Carol.

Snart middag och sedan gym med havsutsikt. Påväg mot Gävle.

Inte min stoltaste stund

Vi satt och lastade. Söndag, Brofjorden, regn. En hel del kaffe rann mellan de broarna. Jag tror att styrman var mitt uppe i en historia om sin svunna ungdom när han gjorde lumpen (hur kommer det sig att man förr eller senare alltid måste vara åhörare till dessa historier?) och de skulle testa hur tjocka träd det gick att meja ner med en terrängbil 40, när vi kände lukten av diesel ånga upp för lejdaren. En maskinist i antågande! De har hållt på med kolvöverhalning och varit strängt upptagna hela helgen. I sin arbetsiver hade maskineleven slagit hål i huvudet. Överstyrman kom och löste av oss och så gick jag, styrman och eleven ner i sjukhytten. Plasthandskar på och så skred vi till verket. ”Carro, du får klippa av han håret”. Jag var väldigt, väldigt frestad att lämna ett par tussar ovanför öronen, men insåg att det kanske bara var jag som skulle se det roliga i en muppklippning och klippte (tyst fnissande) snyggt.

Sedan blev jag tillsagd att hålla i kompressen på såret. Då kände jag det som varit fara och färde ända sedan jag klev in i sjukhytten. Det började snurra och svartna för ögonen. Jag hann peta på styrman och säga: ”Du får hålla i kompressen nu”,  ”Vaddådå?” innan jag föll ihop i en hög på golvet. Vill ni veta om såret var stort? Om det var rikligt med blod? Om det var uppfläkta svålkanter? Svar: Negativt. Jag är en sådan som svimmar av allt; sprutor, blod, tatuera sig. Jag var bara borta en halv sekund och när jag vaknade var det med panik-skamset fniss. Styrman bara suckade.

Fan. En dag blir det ju mitt ansvar att lappa ihop folk. Då går det ju inte att hålla på att törna sådär. Hur tränar man? Ge blod? Styrman är en sådan där survival-kille och har massa ”sårsmink” hemma. Han kan tydligen fixa allt från skrubbsår till benpipor som sticker ut. Han får ta med sig sitt kit till nästa gång han mönstrar på så att jag kan härdas. Fasar redan nu för nattvakter på bryggan; jag hör ett vrål, styrman ligger någonstans med skenbenet utstickandes ur kroppen, jag svimmar och vaknar till att han står lutad över mig,  gapflabbar och säger ”HAHAHAHA! Visst såg det VERKLIGT ut?”.

Idag skulle jag  göra ett övningsanrop på radion med honom innan jag skulle ropa på riktigt. Jag ropade:

- Lotsarna Lysekil, Bit Okland.

Tystnad.

- Men, varför är du tyst? Svara då!

- Näää, man brukar ju typ få ropa tio gånger innan de svarar...

Varpå jag tar andas in djupt och ska till att övningsropa igen när jag ser att hans ryggtavla skakar av skratt.

- Carro, tänkte du seriöst sitta här och ropa ut i tomma intet tio gånger?

- Men, vafan...

Jaja, det är ju kul att man kan roa någon.

Good vs. Bad

Ibland är det fint att vara på sjön. Mysigt nästan. Omsluten av mörker upp på bryggan med en kanna gott kaffe på bryggning (gårdagens krisåtgärd: gå till Starbuck’s och köpa en pressbryggare och lite colombiansk mörkrost, får inte ner en endaste kopp till med surt bryggkaffe som stått på plattan i tre timmar). Lyssna lite på musik, hanterliga mängder trafik och ett gott samtalsämne på temat ”oviktigt vetande”. Isadora Duncan dog tydligen av strypning eftersom hon hade en, uppenbarligen mycket lång, scarf som fastnade i bakdäcket på hennes bil medan hon körde. Tragiskt, men också tvivelaktig sanningshalt av flera anledningar varav den ena är att min styrman har kommit på att man kan lura i mig precis vadsomhelst, typ:

- Carro, nu kan du stoppa lossningen genom att fälla upp den där lilla skyddsluckan och trycka på knappen där det står EMERGENCY STOP CARGO PUMPS”.

- Aaa, OK.

- Men är på riktigt eller?!

- Eeeh, hehe. (Någon gång ska han få tillbaka. Jag ska nog komma på något riktigt jävligt.)

Ibland är det inte ett dugg fint att vara på sjön. Som när vi får skotta mellan ankarplatser utanför London, det blåser storm och leriga –LERIGA- vågor spolar upp över däck. Klart att vi tillpåköpet börjar dragga i ett sådant läge. Precis när man har hängt in sin dyngsura jacka i torkskåpet är det bara att knata ut igen och börja hiva. ”Kipp-Kipp” säger fötterna  i skorna och när man rundar bygget tar vinden tag i ens kinder och blåser dem överbord. Mössa har jag såklart ingen. Kapuschongen på min jacka fladdrar som ett segel runt öronen. Jag hör ingenting, ser ingenting, fryser och är dyngsur i min wettexliknande utstyrsel. Då blir jag omsprungen av en jävel i heltäckande GORE-TEX (ja, det är klart att han är från Norrland också) som hojtar:

- Det här är iallafall mer action än att sitta på bryggan!

- Men jag vill inte ha ac... min protest drunknar i vinden.

- NU ÄR DET SKOJ! Vrålar Norrland som har torra öron.

Vad gör man? Jo, man hivar ankaret, släpper i det igen, schackel för schackel, står stand-by och kollar att vi ligger still, slänger i ett schackel till. Det tar den tid det tar. Det måste det ju göra. Men man behöver inte tycka att det är kul. Hell no.

Ny vakt

Jag brukar inte vara den som väntar med att skapa mig bestämda uppfattningar om saker och ting, så efter mitt första dygn på den nya vakten (00-04/12-16) fastslår jag härmed att den är grym! Härligt dekadent att sova fram till lunch och äta torsk med räksås till frukost. Sedan jobba ute på däck hela eftermiddagen medan det är ljust, gå in lagom till middag, snooza lite på maten och ha kvällen fri.

Natten som var kontrollerade styrman lite vad jag kunde. Sedan sa han: ”Bra, då kör du då!”. Jag ba: ”OK, det är lugnt.” Fast inombords var jag som ett bubbligt litet barn. Det hände inte så mycket och styrman var ju i bakgrunden hela tiden, men det var ändå JAG som körde. Jag känner mig stolt, tamigtusan. Jag känner mig som att jag kommer att vara redo att axla hela ansvaret om ett par år.

Styrman pillade lite vid stereon, och ur högtalarna kom snart det poppigt på-tåiga introt; ”All this time, walking around, pretending it’s over...” Han hade satt på Moneybrothers ”Blood Panic” och nu barn-bubbel-sittdansade jag i stolen.

Har även hunnit med att: Städa gymet, rita upp rörsystemet till ett tankpar, haft två övningar, vika tvätten, läst massor i min bok om Marilyn Monroe (det är ingen bokrekommendation, det är en tvångstanke om att läsa ut böcker jag börjat på), fått höra: ”Aaa, och där rök ditt betyg!” när jag utan skam i kroppen erkände att jag mycket gärna skulle kunna tänka mig en Volvo V70 från 2005 som första bil.

Viss oro infinner sig såhär i kvällstid. Folk gömmer sig på sina hytter. Jag har egentligen inget förslag på vad man skulle kunna hitta på istället. Känner mig lite rastlös och som att allt jag gör på fritiden bara är slöseri med tid. Passiva saker som att kolla en serie gör mig ännu stirrigare, men att ta sig för något aktivt och t.ex. ta tag i den där förbannade tysk-kursen på CD som hängt med i fyra månader med obruten förpackning , det har jag inte ro till. Vanadrar väl runt lite till som ett spöke. Kanske krockar med någon annan sökare i korridorerna?

Guldkorn iland

Hemma i Brofjorden igen efter ett mycket ”vaket” dygn i Oslo; började med att gå vakt 16-20, blev väckt till ankomst 01-02, vakt igen 04-08, avgång 14 och så vakt igen 16-20. Ribban för vad som får kallas trötthet har härmed höjts.

Något som piggar upp är traden: att hinna med en lunch i Oslo med en god vän är en jobbförmån få förunnat, likaså att efter vakt hoppa på cykeln ch cykla in tillsinnessjukt stora Lakeside Mall (när vi befinner oss i Thames) för att shoppa förhoppningsfulla sommarkläder på Primark och Topshop. Brofjorden erbjuder vid ledig tid slingrande småvägar vid vatten och berg att trampa runt på med hojen. Shit vad fint det var igår kväll; jag bara cyklade utan att veta vart, mellan leriga åkrar, slitna små hus och försiktigt vårfågelskvitter. Det blåste och luktade som när man bränner löv. Jag kom till en vik i lä där små träbryggor sköt ut i vattnet och givetvis sprack molnen upp just då och solen träffade mig rätt i ansiktet. Fånig lycka. Här vill jag vara. Vände cykeln mot den branta uppförsbacken som jag just susat nerför, drog på mig hörlurarna och satte ”älskade ängel” på hög volym medan jag toktrampade mig hemåt.

Nu ryktas det att vi snart ska upp mot framsidan, ostkusten. Kanske Norrköping och Gävle, men man vet ju ingenting förrän man faktiskt ligger förtöjd vid kaj. Så är det i tankbranschen. Olika bolag trade’ar om lasterna och vi kör bara dit man säger till oss. Den här lasten vi lastar nu ska i varje fall till Thames. Där är det sex meter tidvatten. Gäller att hålla koll på förtöjningarna.

Vardagsupdate

Så, nu kan jag trycka in ytterligare en knappnål i min värlsdkarta över ställen jag varit på: Mongstad. Ärligt talat har jag varit här förut, med en annan båt, men den visiten var förträngd. Kan det ha varit på grund av en aldrig mojnande isvind, horisontellt hagel och den långa väntan på dagsljus? Vilket ställe alltså! Särskilt i April när man har lite vårförhoppningar men får stå manifoldvakt i dubbla overaller med kallsnoret rinnande och titta över viken där snön ligger segervisst på bergen.

Båsen fiskade (eller, han använde en sån där tina, om man vill vara petig) krabba. Det går tydligen att dryga ut matförrådet med diverse delikatesser när man seglar längs Norges kust; hummer, krabba, fisk... själv  tänkte jag införskaffa färskjäst när vi kommer till Oslo imorgon och försöka få återupprättelse från förra lördagens pinsamma bakförsök; torrjäst och massiv varmluftsfläkt i ugnen var mig övermäktiga motståndare och bakförsöket resulterade i något som besättningen väluppfostrat tvingade i sig med krampaktiga leenden.

Tänker lite på säkerhet och hur jag tyckte att det gjorde arbetet kompilcerat på förra tankern jag var på. En kvarts arbete med att dra på sig säkerhetssele och flytväst, bara för att rigga lotslejdaren som tar fem minuter. Här ombord implementeras säkerhetstänket i varje arbetsmoment. Folk gör verkligen mentala ”risk assessements” innan de klättrar upp någonstans, lyfter något, använder kranen... Undrar om jag på förra båten hade kommit i en period då många regler skulle införas på en och samma gång och besättningens reaktion blev en bakutspark, för här ombord tänker jag knappt på de säkerhetåtgärder som är en del av vårt dagliga arbete, men de är fortfarande lika omfattande som på förra tankern. Här råder heller ingen machostämning, typ: ”Äsch! Kran, det tar för lång tid! Jag bryter hellre ryggen genom att bära den här reducern på 30 kg ner till manifoldern”. Det är OK att vara rädd om sig och tänka efter en gång extra innan man råkar göra något som inte är säkert eller hälsosamt.

...sedan att det finns internationellt fastställda regler på hur många procent bomull våra arbetskläder måste innehålla för att statisk elekricitet inte skall uppstå och framkalla en urladdning som får hela båten att explodera... Tja, det finns visst fortfarande rum för ifrågasättande.

Äsch, Tony, förstår du, kan inte klara språket särskilt bra

OK. Överlevnadsstrategi: lära sig tagalog.

Varje vakt: matrosen och styrman diskuterar på ovan nämnda språk utan att jag fattar jota (förutom siffror, det säger de på engelska av någon anledning). Tonlägen går upp och ner och plötsligt rusar en av dem iväg till ECDIS’en, datorn eller loggboken och börjar pilla med något.

- What’s happening? Undrar jag som tänker att det är någon bryggrutin som jag borde få styr på.

- Aaah, nothing, we just have to do this thing.

- What thing? (störig elev som inte ger sig)

- Aaah, every hour we have to write down that observation.

- What observation?! (börjar bli både lack och desperat)

- That observation. Ett finger åker iväg och pekar på något obestämt.

- Aja, OK. (elev ger upp)

Tankrengöring

The show must go on. Vi ska lasta finbränsle I Mongstad och har därmed varit tvungna att tvätta tankarna. Olika petroleumprodukter är ju olika ”fina”, så om man tillexempel kör vanlig lastbilsdiesel en resa och ska ta flygplansbränsle nästa, måste man göra rent i tankarna så att flygplansbränslet inte blir ”nerskitat” med diesel. Omvänt behöver man inte bekymra sig om att göra rent.

Så, efter att tvättkanonerna gjort sitt jobb nere itanken är det dags att suga upp allt vatten och resterande last. Sedan ventilerar man noggrannt innan sista steget påbörjas: nedklättring och manuell rakning (alltså med en raka, inte för att ta bort skäggväxt) av tankbotten. Som gruvarbetare utrustade vi oss med pannlampor, hinkar, moppar och rakor och började färden. Det är långt ner i en tank alltså. Typ 12 meter. Man kollar ner lite med sin pannlampa och kan konstatera att man inte ser botten på tanken, utan bara en lejdare som försvinner ner i något mörkt, dimmigt och dieselluktande.

Väl nere är tanken som en jättekatedral. Om dagarna går man runt på däck där många lösningar är platsekonomiska; rör slingrar sig kring varandra, man får knö sig förbi mooringspelen och ventiler är placerade i armvrickarpositioner. Så kommer man ner i en tank och inser plötsligt hur enorm båten faktiskt är. Men det är rätt m3-fördelning antar jag. Att maximera lasten alltså.

Jag ville ta bilder. Det var likt Avalanchesvideon till ”Since I Left You” när båsen och däckseleven gick axel vid axel med varsin raka och sköt vatten framför sig. Pannlamssken som fladdrade i reflexerna på deras overaller och ekon av varje ord och rörelse. Det blev dock inget med det där fotograferandet eftersom man inte får ha några elektriska apparater på däck som inte är EX-klassade. Tur att jag inte investerade i någon systemkamera innan jag drog ut.

bättre

Så var vi i Thames. Här känner man igen sig. Det var här jag mönstrade på min första båt, Bro Distributor. Trots mitt gnäll om att åter vara novis, måste jag ändå medge att något har hänt under det dryga år som gått sedan min första praktik.  Någon säger: ”Vilka ventiler är öppna på crossovern?” och jag står inte längre som ett frågetecken. Någon frågar: ”Kör du spelen?” när vi ska lägga till och jag får inte längre hjärtat i halsgropen. Det är en sjukt bra känsla.

Vi har omkring 23000 ton ULSD (en dieselsort) som ska iland genom två 8-tumslinor. För er som inte är båtologer: det kommer att ta sin lilla tid. Vi ankom igår eftermiddags och ska ligga och lossa i två dygn. Antingen är jag på bryggan och försöker snappa upp så mycket som möjligt av lastnings/lossningsprogrammet, eller så hänger jag på däck med vad som kan vara världens bästa matros. Ganska många filippinska matroser är utbildade styrmän som bara inte tagit examen, så de vet en hel del om det mesta. Han visar mig med största tålamod saker som jag vägrar att förstå, låter mig pröva saker som han helst gör själv egentligen, tipsar mig om hur jag ska leva mitt liv för att bli en lycklig människa... vilken guru!

Igår stod vi och hängde vid manifoldern (jag med ansiktet ivrigt vänt mot solen, matrosen gömd i skuggan; ”We have enough sun in the Philippines”) när en gråhårig surveyor kom ombord för att koppla armen till landlinan. Man snackar ju lite med dem, lite väder och vind, olika petroleumprodukter och så. Jag frågade vad han tyckte om att jobba under helgen. Han gillade det. För varje avklarad arbetsdag var han ett steg närmre pension, och nuförtiden lät han ungtupparna sköta allt administrativt och allt krångel. På nästan oförståelig cockneydialekt förklarade han att ”Novadays, I’m only around to tight some bolts ’n’ stuff, you know. That’s complicated enough. You youngsters can work.” Sedan struttade han iland och lämnade lastarmen kopplad med mycket väl dragna bultar. Jag och matrosen gick och finjusterade en lastventil.

ruta ett

Vi har lämnat Brofjorden och stävar mot Thames. Första morgonvakten avklarad. Jag lyckades försova mig. Ny telefon som har årets mest onödiga funktion på larmet: man ska förutom tid även ställa in dagar som det ska vara aktivt. Jaja, det är väl bra för kontorsnissar som ska upp samma tid alla dagar i veckan, men imorse när larmet var ställt på 0330 endast lördag-söndag och jag blev väckt av en matros som rev upp dörren och gastade ”Carol! You are on four to eight watch! It’s four now!”, tyckte jag nog att det var den mest värdelösa funktionen EVER.

Vakten var en resa tillbaka i tiden. I slutet av praktiken på Oberon hade jag rätt bra styr på bryggrutinerna. Surprise: Här är allting annorlunda. Hela min existens återgår till att anpassa mig efter andra: Är jag jobbig om jag frågar något nu? Borde jag fattat det här av mig själv? Ska jag bara hålla tyst och försöka läsa mig till detta i någon manual? Hur slö tycker folk att jag är om jag bara anammar ”go-with-the-flow-taktiken” och antar att jag hinner lära mig allt på tre månader?

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an att vara tillbaka på ruta ett. Vi börjar med ett mentalt breakdown, lite tröstkakor och ett avsnitt ”Hundra Höjdare”. 

Påmönstrad

Sitter och gömmer mig i hytten. Lyssnar på Bright eyes. Har kommit ombord, fått middag och blivit visad en sovplats. Annorlunda här mot Oberon; man är två elever att dela på toa och dusch (fast över min toa har någon dragit en sopsäck och skrivit ”trasig”, vilket har resulterat i extrem kissnödighet eftersom jag ännu inte hittat någon annan toa att gå på. Hmmm, bastun, där brukar det finnas en...). Har spenderat eftermiddagen med att installera mig och packa upp. Konstaterar att det inte precis är något städfreak som har haft hytten innan mig och ser fram emot lördag: då blir det rundvask.

Vi är i Brofjorden. Folk ombord verkar glada. Jag har åter igen hamnat på ruta ett och står förvirrad med tallrik och bestick i händerna och vet varken var jag ska ta mat eller ställa disken. Satte jag mig på någons plats? Får man ha jobbkläder på i mässen? Vilka tider ska jag jobba? Hur mycket ska jag gå på däck och hur mycket ska jag vara på bryggan? Går vattnet i kranarna att dricka? Får man tvätta jobbkläder i vanliga tvättmaskinen? Suck. Jaja, det visar sig väl med tiden, allting.

Nu kanske jag borde gå ner i dagmässen och se om några är där och hänger, presentra mig, ta en kopp kaffe, klura ut vilka som jobbar var och vad de heter (detta kommer vara mitt mission även om en vecka. Ganska värdelös på att placera folk) och ”dos and dont’s” ombord. Ja, det var en bra idé, det gör jag. Brigt eyes får ta sin gnällande sång och vända sig till någon annan med sitt svårmod.