Tillflyktsort: maskin

Blev inget med ”big in Japan”. Kocken lyckades få ombord sushi till middag, men det var också hela upplevelsen av ett land på andra sidan klotet. Och... inte för att låta blasé, mne rå fisk som rå fisk liksom. De hade dessutom glömt wasabin (är det bara vi svenskar som är lurade? Är wasabi påhittat av någon nordisk livsmedelsmagnat? Suck. Så många konspirationsteorier, så få svar).

Nu är båten full och vi drar en storcirkel över Pacific till Tacoma. Detta resulterar i att vi kommer hamna rätt högt upp och dåligt väder är att vänta. Det har faktiskt redan börjat hällregna och gunga en del. Mörkt största delen av dygnet och brassar var och varannan dag kommer förmodligen att leda till sömnbrist och allmänt dåligt humör. Detta har dock den ständigt uppmärksamma taktikern i mig insett och som förebyggande åtgärd mot tristess och trötthet har jag krupit ner i mitt näst bästa ställe ombord i en vecka: maskin. Det är varmt, det gungar knappt och man springer runt så mycket om dagarna att man inte behöver ha dåligt samvete för att man inte gymar när det gungar (ok, det där var en riktigt lam ursäkt, men låt mig leva i lögnen!).

Nog för att vi har haft lite maskin- och elkunskap i skolan, men mellan 8-17 om dagarna sitter mina ögonbryn uppe vid hårfästet och jag ser nog ganska nollad ut. Idag ville trikaren visa sina skills och skulle ha med mig på att felsöka en analog tryckreglerad givare (herregud, hoppas att han inte läser här, för det är säkert fel benämning och så kommer han att tycka att jag är hopplös). Jag är, vad ska man säga, imponerad över folk som kan grejer som jag själv inte har fallenhet för. Efter att vi var färdiga och faktiskt hade hittat felet bara kokade det i huvudet. Sladdar som blir till rör som blir till apparater som blir till pumpar som blir till datorer... det är en makalös manick!

Andremaskinisten verkar tycka att det är kul att ha en noob hängandes i hasorna och låter mig öppna, stänga,fylla, tömma, trycka och dra i grejer. Där och då fattar jag kanske 50% av vad jag gör, men efter tio följdfrågor uppe i kontrollrummet, studerande av ritningar, reflektion och läxförhör kommer jag ha en ärlig chans om han säger: ”Carro, har vi nog med färskvatten? Om inte, sätt igång evaporatorn och pumpa till lämplig tank!” Shit, det är så kul med maskin! Man kan liksom beta av en grej efter en annan och öva på nästan allt i praktiken och så finns det logiska svar på nästan allt (som dessutom den här maskinisten erkar sitta inne med), typ :”Varför kollar man alkaliniteten i pannvattnet, vad är det bra för?” Då har han en bra förklaring på det, varemot många saker på bryggan händer för att ”någon har bestämt det”.

Aaah, nu måste jag få min skönhetssömn. Chiefen har hotat med förhör på MarineFlocken (länsvattenseparatorn) imorgon. Ha! Jag har inte en chans!

fångad

I dagar, veckor har jag smugit som ett frimärke uppmed väggarna, kastat oroliga blickar över axeln och tagit trapporna för att undvika konfrontation i hissen. Min list kom på skam när jag stod och kikade lömskt bakom ett hörn. Någon sög tag i nacken till min overall:

- Aha! Eleven! Vad gör du? Fast. Attans.

- Eeeh, ingenting... min hittepåförmåga har aldrig varit särskilt bra i pressade situationer.

- Bra. Då är det dags att vi börjar nu. Sade båsen medan han släpade  mig till båsensjappet.

Detta utrymme är sedan veckor tillbaka förvandlat till en klockverkstad och såvitt jag hört har ingen, absolut ingen, kommit av båten efter en törn med den här båsen utan att ha med sig minst en egentillverkd klocka hem. Det har varit min stora skräck att bli tvingad att limma ihop gammalt dunnagevirke, hyvla, fräsa och som kronan på verket knyta knopar att sätta vid varje klockkslag. Jag menar, vad är väl en frivakt med hyvlespån i näsan jämfört med en liggandes raklång på soffan, lyssnandes på Chopin ackompanjerat av prasslet från en pollypåse?

Nu var jag iallafall ohjälpligt fast och när jag såg båsens egna verk var det inte utan att en liten sjömansarbeteslåga  tändes inom mig. Fasen, de var ju ganska snygga ändå, och den där mahognyn skulle göra sig bra mot min köksväggar som ska målas duvblå/grå. Men knopar, det blir det inget av! Istället ska det fräsas små hål att lägga rostfri, borstad stav i vid varje klockslag. Båsen var så nöjd att han hade fått även den mest motsträviga av motsträviga att börja med en klocka, så jag tilläts lite kreativ frihet. Där någonstans smälte vi samman i våra missioner och integriteter; jag måste erkänna att jag längtar till lördag när jag ska slipa och lacka.

Annars: vi är i Japan nu. Går igenom ett ställe som heter Kanmon. Dramatisk natur och en sol som började le mot oss så snart vi lämnade Korea (what’s up med det liksom?). Det är himla fint helt enkelt. På med solbrillor och ljudbok och promenera på däck innan vakten. Jag ska iland så fort tillfälle ges, behöver bara en mataffär. Har ni sett hur mycket sjukt man kan köpa i japan? Jag vill köpa roliga kakor och godisar som ser ut som att de knappt går att äta. Kocken har beställt sushi till middag så snart vi kommer till kaj. Life is good!

Om romantiseringen av sjöfarare

Kan man säga att fornstora dagar är över? De dagar då sjömän var att jämställa med ett eget folkslag, då hårt slit och farligt arbete byttes av med långa perioder i hamn med landgång och nöjen. De dagar då seglarnas hela identitet byggdes upp kring deras yrke, berättades historier kring, skrevs vemodiga  visor om. Då det alltid fanns någon hemma som väntade, oavsett hur lång tid man var borta och vad man hade haft för sig.

Vad skulle min visa handla om? Hitta på några rim på: långsamt internet, ECDIS-krångel, borttappade öronproppar och fläktbuller, implementera i en tretaktsmelodi så har vi dagens sjömansvisa.

”Det är ju bara ett flytande kontor”! Utbrast någon ombord. I den ständiga effektiviseringen av tillverkning och transport kan det ibland kännas så. Det finns inget utrymme för utsvävningar. Förr i tiden kanske man var iväg längre törnar, men man fick också lite tid på sig att leva, ni har säkert alla hört historierna. Vad ska dagens sjömän berätta för sina barnbarn: ”En gång bunkrade vi över, och då kom kustbevakningen och så fick vi böta”..?

Vi har det rent materiellt mycket bra ombord: Filmer, böcker, god mat, internet, sköna kojer och en slabb med det viktigaste (polly), men jag förstår faktiskt inte hur den del av besättningen som inte är svensk står ut med sina långtörnar. Vart tar de vägen? Vad gör de av sin personlighet? I vad hittar de stimulans nog att göra detta till mer än halva sitt liv? För det här är inte bara jobb; vi sover, äter och lever ombord. Hur lång tid klarar man av att vara endast ett kugghjul i fartygets framförande? Personligheten och ens självbejakande måste såklart komma i andra hand; vi är här för att göra ett jobb, vi vet hur kontrakten ser ut, vi får betalt, det är självvalt. Jag kan ändå inte låta bli att undra hur valet av ett liv till sjöss kommer att påverka mig i långa loppet. Jag har tidsperspektiv fram till sommaren; i sommar när jag kommer hem ska jag... Men hur kommer mitt liv se ut om 10-15 år?

Vi har fått det mycket bättre till sjöss. Svart på vitt liksom. Blir man sjuk får man åka till läkaren, vilotiden är reglerad, det finns alltid varmvatten i duschen... men de mjuka värdena? Det kanske är de som håller sig lika, sjöfarargenerationer efter varandra. En liten tagg som dyker upp ibland när man har tid att tänka efter. En undran om de därhemma finns kvar. En svårbestämd känsla av att längta både hem och ut till havs.

PS. Kan ingen skicka ut Håkan Hellström på en tankbåt på Nordsjön så att karln kan lägga ner det där 2000-tals-Evert-Taube’andet? DS.

Uppdatering från ett av alla ställen som slutar på -san

Båten börjar bli full. Vi lastar plastiga bilar; Chevrolet Matiz som är matta i lacken trots att de är nya, Hyundai Veracruz med påtaglig galonkänsla i sin läderklädsel. Nu ska jag vara lite försiktig med att sätta mig på höga hästar; en dag är det jag som köper en fem år gammal Elantra av rationella anledningar (och här kommer det sjuka: känner mig nöjd med det valet).

Lägger märke till att mycket är som folk varnat mig för, trots att jag är en sådan som helst lär av egna erfarenheter. "Stuvare som stuvare" tänkte jag när jag kom ombord, men efter att ha sett allt från dem som lyckas göra dryckeshållarna i bilarna bättre begagnade under ett lastningförlopp, till dem som gömmer sig mellan trälårarna med last och avslöjar sig själva genom rökpelarna som stiger från cigaretterna, till att nu vara framme på ett ställe där de springer över däck och inte en surrning sitter fel, är det ju inte utan att de fördomar som jag tidigare slagit ifrån mig, bekräftas.

Annars börjar jag först nu känna mig så varm i kläderna att jag vågar ta initiativ som inte bara ökar båtens haveririsk. Kör lite ramp, fläktar lite med fläktarna, kortsluter inget när jag ska slå på lysen. Känns bra liksom. Tänker att jag gärna skulle stanna här ett tag till och bli bekväm med mina skills, men man ska ju sluta på topp. Om tre veckor hägrar avmönstring. Den känns dubbel; får ju bara nosa på gamla Svedala innan det är dags att åka ut på nästa båt. Hade kanske varit lika bra att omfamna tankfnattet med en gång, istället för att låta sig frestas av landlivets lockelser i en vecka innan det ohjälpligt är dags för karaktärsdanande (eller nedbrytande) seglats igen.

Imorgon söndag. Det blir jag och Karl Pilkington. Se "en idiot på resa" om ni inte gjort det. Se det annars igen. En trött brittisk man med rövskav som rider på en kamel genom öknen och tvingas lyssna på arabiska folksånger med solen gassande på sin svettiga skalp under palestinasjalen är som mjuk, mjuk bomull att linda in en trött själ i.

Kunsan, Masan, Ulsan... var är jag?!

Häromdagen gick vi ner till recessen för att möta lotsen vid lejdaren. När vi låste upp dörren möttes vi av en arg, nästan hoppande liten man med stor pälsmössa. Lotsen hade visst klättrat upp själv, som gubben i lådan, men det var inte läge för frågor insåg man när han ilsket stormade förbi oss in i båten och vägrade se oss i ögonen när vi hälsade på honom. Det sista jag såg av honom var hans scarf som fladdrade förbi och underströk indignationen i hans rörelser.

- Was that the pilot? Frågade jag matrosen.

- Mhmmm. Svarade han menande.

Sedan skulle vi slussa in i Incheon. Det är sex meter tidvatten på sina ställen här i Korea. ”Non-tidal basins” där man stängt in vattnet så det håller sig på samma nivå hela tiden, verkar som en bra idé (där vi ligger i Kunsan nu fick vi istället måtta in oss mot en försänkning i kajen, så att rampen kan ligga kvar även vid lågvatten. Ganska nervöst att fälla rampen ner i ett ”hål”). Sedan skulle det på fler lotsar, köras in till sidan av slussen, släppas av lotsar, köras in i mitten av slussen (bra träning på mooring-spelen)... allt ackompanjerat av ett tjatter utan dess like på radion. Vi vaktade tre kanaler samtidigt; sjunger de nationalsången? Ropar de på oss? Är någon i fara? Man fattar ingenting. Jag bara väntar på att vi ska rapportera något på VHF’en på min vakt och jag får se skadeglädjen tändas i styrmans ögon medan han räcker mig luren och med hotfullt släpig stämma säger: ”Nå, du ville väl träna lite på att prata i radio?”. Gulp.

Annars bjuder Korea på: Kyla, dimma, smutsgrå hus, svårdefinierade maträtter och nätter vars enda ljus kommer från fabriker som kör dygnet runt. 

rutiner och träning

Min hytt ser ut som Hultsfredsfestivalen. Hur är det möjligt? Det var städlördag i förrgår. Man skulle å andra sidan kunna jämföra besöken i hytten med familjefotograferingen i sällskapsresan "Snowroller": "IN! UT! IN! UT! IIIIIN!" med skillanden att jag ska byta kläder istället för att bli fotad. Och så är det sladdar. Sladdar till förbannelse. Kulturutbytet på båten består i att man kopierar varandras hårddiskar, och det är I-pods som ska laddas, högtalarsladdar som ska kopplas, USB-hubar överallt och sladdar: sladdar, sladdar, sladdar. Jag ska gå tillbaka till böcker. De är iallafall estetiskt mer lättsmälta än härvan av lakritssnören som ligger över hela hytten nu. (Pssst. Jag vet att några på Verket läser här. Kan inte ni börja skicka ut filmer i typ .avi-format? CD-läsarens tid är förbi. Många har surfplattor och ultrabooks med bara USB-ingång och filmerna ni skickar brukar vara rätt goa).

Att efter morgonsnoozen som följer på 4-8vakten vakna upp till åsynen av detta kaos gör en... trött. Turligt nog är Självdisciplin mitt andranamn och jag piskar ner mig till gymet nästan varje dag ändå. Upprätthållandet av rutiner är en väsentlig del av överlevnadsstrategin; man har koll, man har kontroll. Nåja, tills man kommer till hamn, då skakas de trygga rutinerna runt som motståndslösa bollar i en kenodragning, men så länge vi är i sjön är det värt att försöka få någon rytm i sina dagar så att man inte slutar i fosterställning med tummen i munnen så fort man inte har vakt. Idag stod armar/axlar och kondition på träningsschemat. "Chins blir bra" tänkte jag och kavlade kaxigt upp ärmarna. Döm om min förvåning och förödmjukelse när jag händge där som en sprattlande flygekorre som fastnat i en klätterställning, 5 cm ovanför marken. OK. Inte chins, inte än. Skönt att ha ett mål iallafall. Eller nå't.

Vardaglig uppdatering

Vi rör oss norrut, mot Korea. Jag hade kalkylerat lite och ställt larmet på beräknad ekvatorpassage. Det ringde två minuter försent, doh! Det blir kallare i takt med avbetade sjömil och just nu befinner vi oss i 15-20 m/s vind och 3-5 meter sjö. Man tänker att man är på en stor båt och att det kommer att gå bra, chillaxar lite med en kopp kaffe på bryggan, när man plötsligt ser hur fören tar ett stort kliv upp framför en för att i nästa sekund dunsa ner i en vågdal så att inredningen lyfter. Båten står bara och darrar, sedan samma sak en gång till, och en gång till. Inget verkar ha gått sönder, men helt plötsligt känner man sig rätt liten bland dessa stora krafter. Vi saktar farten och försöker kryssa oss fram över sjögången, men utan last i lastrummen är Oberon misstänkt lik en badanka i rörelserna. Hittills är jag bortskämd med finväder ombord, men med tanke på att vi ska upp till Japan och sedan över Atlanten till Tacoma, kanske det är dags att vänja sig vid att hålla ena handen stadigt på kaffekoppen.

en dålig morgon

03.30 - När det nersammanbrottsframkallande larmet ”boing” (ganska onomatopoetiskt namn, ni fattar hur det låter) ljuder är min första och enda tanke ”det är inte sant”. Sedan finns inte mycket tid för felmarginal. Drar på mig gårdagens klädhög som ligger kronologiskt hopkorvad på durken i ordningen den åkte av när jag gick och lade mig, slår på lyset för at omöjliggöra omsomnande och hasar ut till toan för att sätta eltandborsten i munnen: urladdad. Fan. Där rök felmarginalen. Hjärnan snurrar igång ungefär lika fort som en Volvo 240 från -86 på kallstart och det tar fem minuter innan jag kommer på att man kan använda en vanlig tandborste.

03.53 – Snabbar mig ner till skitmässen för att göra mina mackor. Knäckebröd, leverpastej och smörgåsgurka. Varje dag, utan undantag. Öppnar kylen. Har någon ställt pålägget på en annan hylla? I en annan kyl? Nä, det är tamejtusan slut. Min kallstartade volvohjärna står bara och loopar. Initiativförmåga = 0, flexibilitet = 0, beslutfattningsförmåga = 0. Står med dörren öppen tills kylen börjar frosta.

03.58 – Primärbehöven pockar på och jag inser att jag måste få i mig mat. Maaaat… Zombielikt rör jag mig mot flingorna, häller upp en skål SpecialK och klämmer in en yoghurtförpackning under armen innan jag rör mig upp mot bryggan.

04.02 – Vaktavlösning avklarad. Lugnet sänker sig över bryggan. Magen gör sig åter påmind och jag öppnar yoghurten för att hälla den över flingorna. Ut kommer klumpar. Stora sura yoghurtklumpar. Sådana där klumpar som gör att man glömmer bort allt eventuellt sug man hade efter frukost. Svär och dunkar huvudet i bänkskivan.

04.26 – Med en mage som jag ska anmäla till kurrnings-OS sitter jag i stolen och försöker undvika utlagda fiskeredskap, eller nej, vänta! Var det en stock? En båt? Ett djur? Mörkret är kompakt, men jag tror att räddningen är nära när styrman lyckas få på webradion, P3. Ur högtalarna ljuder ”Newkid – Är det OK om jag kallar dig bäjbäääää?” och varenda litet hopp om att det ska gå att få rätsida på den här dagen är söndersmulat.

socialt gångbart ombord

- Kolla! KOLLA! Matrosen slängde sig över räckverket och pekade med hela armen medan vi satt och drack kaffe i solen. De första gångerna han gjorde sådär slängde jag mig strax efter och kollade i armens riktning. Nu har det där hänt ungefär hundra gånger och jag vet, vis av erfarenhet, att det alltid handlar om ännu någon flygfisk eller obestämbar fågel och jag ägnar numer uppståndelsen högst ett ögonkast. Häromveckan ringde det upp till bryggan:

- Ropa på Carro att hon ska komma ner till Poopdeck. Det är en albatross här!

Jag fick luren:

- En albatross... är inte det bara som en jättestor fiskmås? Undrade jag och stannade kvar framför radarn.

Mina fritidsintressen strider mot konventionerna ombord (och här kan man nog generalisera situationen till mer än bara denna båt). Härmed följer en lista över socialt gångbara intressen:

1: Teknik, däribland foto. Alla gillar att prata om allt från lysdioder till RAM-minne och objektivstorlekar. Priset på varorna i olika delar av världen är en essentiell ingrediens i samtalen om dessa. Fotograferna pekar gärna sina objektiv mot ovan nämnda flygfiskar och fåglar, samt solnedgångar.

2: Asien: att bo där och diskutera byråkratikrångel med visum, rätt att äga grejer, skatter o.s.v

3: Motorcyklar, företrädelsevis HD.

4: Musik, men bara rock. Rock innan 1995. Är du allergisk? Vänj dig så sakteliga genom att vara med på sociala tillställningar ombord där musiktypen ljuder  i högtalarna. Håll fast i mantrat: Det går bra, det går bra, det går bra. Rätt vad det är sitter du nämligen fast fyra timmar på bryggan med någon som inte kan tänka sig att lyssna på något annat än typ ACDC.

Vi har nu gått in i riskabla vatten vad gäller pirater på vår väg mot Korea. Ingen direkt fara, men man får låsa dörrarna oc h hålla ordentlig utkik. Jag höll i infomötet innan vi höjde beredskapen. Det åligger även mig att planera övningarna ombord. Det är både kul och nyttigt. Sökövning står på tur. Jag tänker att en bomb fylld med öl kanske kunde vara motiverande att leta efter?

Ett pretentiöst inlägg om det stora livsvalet

-You go home soon?
-No, middle or end of March.
-Aaah, very soon! 
-No, not soon, and then I will be home for four days only and on to the next ship where I will stay for at least three more months.
-Three months nothing! And you get very good pay!
-No I dont, I get like 1000 USD/month. That's barely enough to pay my rent.
-Aaah, very good pay for cadet. Your appartement too expensive! In Phillipines you can get appartement 100 dollar per month.
-Whatever.

Det gick tydligen inte att tycka synd om sig själv.

Någon undrar om jag verkligen har det så bra som jag låter beskriva i bloggen och säger att det är roligare att läsa om när det är trist och man bara vill hem (igenkänningskomik när den är som bäst, eller?). Alltså, det är klart att jag längtar hem, men med tanke på att jag får en studs på fem-sju dagar hemma innan jag ska ut på nästa båt vore det ju synnerligen korkat av mig att plåga mig med världsligheter som känslor och sentimentala önskningar om livet på landbacken.

Sex månaders praktik gör att man biter ihop inför jobbet, det ska bara överstås. Sex månaders praktik gör även att man sätter hela sitt liv på hold. Ett halvår är en för stor tidsrymd för att kunna hålla fast i något som helst. Det är bara till att släppa allt och se vad som finns kvar när man kommer hem, här ute på havet är man ändå maktlös.

Mycket förutseende av skolan att lägga långpraktik ganska tidigt i utbildningen. Nu sätts man på prov. Vår liv kommer ju liksom att vara såhär; upphackade, fulla av brutna löften om hemkomstdatum, förväntningar man inte kan uppfylla, högtider och viktiga händelser som missas... Är det värt det? Tja, det beror väl på vilken prioriteringsordning man har på lyckan. Tror man att lyckan kommer med självförverkligande och att man får jobba med det man vill, kommer det här att gå utmärkt. Tror man däremot att själsfriden ligger i att komma hem till de tre V’na och få sig en tallrik varm mat och ett glas vin medan man pratar om båtisättningdatum och badrumsrenovering, kan det nog bli lite pussligt att jobba till sjöss.

Så, varför gör man det här? Varför väljer man att sätta sitt liv på hold? Jag kan ju bara svara för mig själv när jag säger att det här är vad jag vill just nu. Jag känner att jag är påväg åt rätt håll. Jag gillar vad jag gör. Jag skulle inte kunna tänka mig något annat för tillfället. Någonstans får man ju ha en orubblig tro på att allt kommer att bli bra i slutändan också. Den tron kanske är irrationell, världsfrånvänd tillochmed, men hade jag begränsat mig till det koventionella livets ramar, hade jag nog gått på Handels nu, hemska tanke! Istället drar jag fram en solstol och en Ginger ale och njuter av mitt livsvals söndag.

Storebror hör allt

Efter två händelselösa timmar innan gryningen och sex timmar till nästa gir, kunde vi äntligen plotta ett möte på radarn.

- Gira mot honom! Vaknade styrman till och sade.

- Eeeh, va?

- Jo! Gör som jag säger! Ta ner CPA (closest point of approach) till 0 och håll det där! Han är långsammare än vi. Han kommer inte komma undan!

- Hehe, näe... fast asså... så får man väl inte göra?

- Suck. Styrman återvände till sina sysslor efter att ha konstaterat att det inte skulle bli någon action denna morgon heller. Sedan pekade han på VDR’en, den svarta boxen som spelar in samtal på bryggan och sparar dem som bevismaterial ifall någon oycka skulle inträffa. Vi begrundade sedan att den säkert inte skulle uppfatta den skämtsamma tonen. Därpå blev vi tysta och satt och hoppades att inget skulle hända där man senare spelade upp banden från VDR’en och fick höra: ”Gira mot honom!”. Vi får börja skriva lappar.

Ledig i Perth

Aaah, lycka är att sitta i den ljumma skuggan under en jätterhododendron i Perth och äta vällagad sushi i lunchtid, när varenda australiensare verkar ha friskvårdstimme. De springer i cirklar runt mig, gör tunga sit-ups i värmen och sneglar ont på mig där jag sitter så lojt. Ja, det står en militäraktig man i mitten av parken och hetsar dem också. Demonstrativt undslipper jag mig en förnöjd suck när ett par av dem flåsar förbi.

Det skrivs mycket om at gå iland, jag vet. Det är inte vad min praktik handlar om, men jag antar att det finns ett begränsat intresse av att läsa om de dagliga rutinerna ombord, som förr eller senare börjar upprepa sig. Jag har gått på däck i ett par dagar igen. Det hände visst inte så mycket på bryggan medan vi gick från Port Kembla till Fremantle, så det blev till att städa och sopa nere i lastlådan istället. Bra med lite omväxling, även om det inte bokstavligt talat behöver hända något på bryggan för att jag ska lära mig något, snarare tvärtom. Det är bra om det är lugnt så att jag får kläm på alla rutiner och kan ställa frågor till någon som har tid med mig. Just nu håller jag på att lägga en egen rutt mellan STHLM och Köpenhamn. Vi kallar den Kotlettresan efter mitt nya smeknamn som är: Kadett Kotlett. I min desperata längtan efter att också få ha ”bling-bling” på axlarna sade styrman år mig att limma fast ett par Beef-Jerkys på tröjan och så... Ja, ni förstår.

Nu har jag iallafall tagit ledigt idag. Som elev brukar man ha ledigt halva lördagarna och hela söndagarna. Jag har taktikjobbat ett par helger och tar nu kompledigt. Det är lustigt det här med arbetsmoralen. I ena sekunden säger folk: ”Klart du ska gå iland, du kanske aldrig kommer hit igen!” och ”När jag var elev önskar jag att jag hade tagit ledigt mer, en dag i lastlådan hit eller dit spelade ju verkligen ingen roll i slutändan.” men sen när det väl kommer till kritan och jag jobbat in tid när jag egentligen ska vara ledig och bestämmer mig för att gå iland mitt i veckan låter det: ”Jaha minsann, sån’t kan man ju unna sig som elev...” och ”Va? Ledigt!?”. Suck. Jag orkar inte ens försvara mig, än mindre ha dåligt samvete.

Det är lite lustigt också hur det är när man går vakt. Säg att man går 4-8/16-20. Då är man ledig på eftermiddagarna och är det fint väder kan ju andan falla på att uppehålla sig ute på däck, men då får man passa sig. Ligger man och solar medan de som jobbar dagmän arbetar och någon råkar gå förbi får man lätt höra: ”Det är till att ha semester!” eller liknande kommentarer som anspelar på någon slags lathet. Nåja, fäller jag bara in taggarna lite kan ju en sådan fråga tolkas som ett konversationsförsök också. Det är så jag får tänka i fortsättningen, viss om att jag arbetar de timmar jag ska och inte behöver bevisa för alla att jag är aktiv 24 timmar om dygnet.

Ibland är det...

...sent på natten, becksvart ute med en stjärnklar himmel och en vind som får rutorna att skallra och låta som digeridoos när den viner runt knutarna. Alla instrument är nerdimmade, lite röda digitalsiffror lyser här och där och nästa gir kommer om tre dagar. Jag och styrman sitter säkert i våra stolar medan båten hissar i fem meter sjö och tystnaden på bryggan avbryts endast av kaffemaskinens malande av bönor emellanåt. Inga andra båtar så långt ögat når.

samband

Nu har vi lämnat Melbourne och stävar mot Fremantle via Australiens Hanöbukt. Igår blev det landgång. Svårt att vara endagsturist utan karta eller ”måste-se-info”. Vi gav upp och satte oss i solen på ett av haken nere vid floden, precis som alla andra förvirrade turister. Jag bjuder på det. Att efter en dryg månad ombord få komma av och nosa lite på friheten med en inhemsk öl i handen ursäktar faktumet det säkert fanns något mer genuint ställe runt nästa gathörn som vi inte brydde oss om att leta upp.

Nu är det städ-lördag. Känns tryggt att ha en mopp i handen mitt i allt nytt jag ska lära mig. Städa kan jag i vart fall! En av nötterna ombord som jag inte lyckats knäcka ännu är det stora sammanhanget; organisationen kring Oberon som får båten att gå runt. Jag kan ju inte vara vaken 24/7, så det är naturligt att jag inte känner till alla moment, men helt plötsligt bara poppar saker upp som jag inte har en aning om var de kommer ifrån; vem bestämmer att vi ska ändra rutt? Hur läggs den nya rutten in i sjökortet så att den bara är där när man kommer upp på vakt? Hur händer det att lotsen står på rampen en kvart innan avgång, som gubben i lådan? Vem har ringt honom och meddelat att vi blir ett par timmar tidiga med cargo operation? Hur får vi vår kajplats? Hur ser man till att den är ledig till vår ankomst? Oj. När jag bombarderade styrman med frågorna svarade han att agenten hade ett stort finger med i spelet för att alla moment ska löpa smidigt. OK, hur får man tag på en agent? Säg att man aldrig har varit i aktuell hamn tidigare.

Så många frågor, så mycket tid som behövs för att på pricken förstå vad, hur och när allt händer. Kanske jag ska släppa kontrollbehovet lite och tänka på att jag inte är skeppare ännu och istället fokusera lite på det där kadetthäftet, men att plocka solhöjder känns så... oväsentligt jämfört med att förstå hur båten tar sig framåt på utstakat schema utan oförutsedda överraskningar. En tanke som slog mig är att det nog vore väldigt bra att söka sommarjobb hos någon agent i framtiden. Den här sommaren skall visst ägnas åt mer praktik.