Häromdagen gick vi ner till recessen för att möta lotsen
vid lejdaren. När vi låste upp dörren möttes vi av en arg, nästan hoppande
liten man med stor pälsmössa. Lotsen hade visst klättrat upp själv, som gubben i lådan, men
det var inte läge för frågor insåg man när han ilsket stormade förbi oss in i
båten och vägrade se oss i ögonen när vi hälsade på honom. Det sista jag såg av
honom var hans scarf som fladdrade förbi och underströk indignationen i hans
rörelser.
- Was
that the pilot? Frågade jag matrosen.
- Mhmmm.
Svarade han menande.
Sedan skulle vi slussa in i Incheon. Det är sex meter
tidvatten på sina ställen här i Korea. ”Non-tidal basins” där man stängt in
vattnet så det håller sig på samma nivå hela tiden, verkar som en bra idé (där
vi ligger i Kunsan nu fick vi istället måtta in oss mot en försänkning i kajen,
så att rampen kan ligga kvar även vid lågvatten. Ganska nervöst att fälla
rampen ner i ett ”hål”). Sedan skulle det på fler lotsar, köras in till sidan
av slussen, släppas av lotsar, köras in i mitten av slussen (bra träning på
mooring-spelen)... allt ackompanjerat av ett tjatter utan dess like på radion.
Vi vaktade tre kanaler samtidigt; sjunger de nationalsången? Ropar de på oss? Är
någon i fara? Man fattar ingenting. Jag bara väntar på att vi ska rapportera
något på VHF’en på min vakt och jag får se skadeglädjen tändas i styrmans ögon
medan han räcker mig luren och med hotfullt släpig stämma säger: ”Nå, du ville
väl träna lite på att prata i radio?”. Gulp.
Annars bjuder Korea på: Kyla, dimma, smutsgrå hus,
svårdefinierade maträtter och nätter vars enda ljus kommer från fabriker som kör
dygnet runt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar