Om romantiseringen av sjöfarare

Kan man säga att fornstora dagar är över? De dagar då sjömän var att jämställa med ett eget folkslag, då hårt slit och farligt arbete byttes av med långa perioder i hamn med landgång och nöjen. De dagar då seglarnas hela identitet byggdes upp kring deras yrke, berättades historier kring, skrevs vemodiga  visor om. Då det alltid fanns någon hemma som väntade, oavsett hur lång tid man var borta och vad man hade haft för sig.

Vad skulle min visa handla om? Hitta på några rim på: långsamt internet, ECDIS-krångel, borttappade öronproppar och fläktbuller, implementera i en tretaktsmelodi så har vi dagens sjömansvisa.

”Det är ju bara ett flytande kontor”! Utbrast någon ombord. I den ständiga effektiviseringen av tillverkning och transport kan det ibland kännas så. Det finns inget utrymme för utsvävningar. Förr i tiden kanske man var iväg längre törnar, men man fick också lite tid på sig att leva, ni har säkert alla hört historierna. Vad ska dagens sjömän berätta för sina barnbarn: ”En gång bunkrade vi över, och då kom kustbevakningen och så fick vi böta”..?

Vi har det rent materiellt mycket bra ombord: Filmer, böcker, god mat, internet, sköna kojer och en slabb med det viktigaste (polly), men jag förstår faktiskt inte hur den del av besättningen som inte är svensk står ut med sina långtörnar. Vart tar de vägen? Vad gör de av sin personlighet? I vad hittar de stimulans nog att göra detta till mer än halva sitt liv? För det här är inte bara jobb; vi sover, äter och lever ombord. Hur lång tid klarar man av att vara endast ett kugghjul i fartygets framförande? Personligheten och ens självbejakande måste såklart komma i andra hand; vi är här för att göra ett jobb, vi vet hur kontrakten ser ut, vi får betalt, det är självvalt. Jag kan ändå inte låta bli att undra hur valet av ett liv till sjöss kommer att påverka mig i långa loppet. Jag har tidsperspektiv fram till sommaren; i sommar när jag kommer hem ska jag... Men hur kommer mitt liv se ut om 10-15 år?

Vi har fått det mycket bättre till sjöss. Svart på vitt liksom. Blir man sjuk får man åka till läkaren, vilotiden är reglerad, det finns alltid varmvatten i duschen... men de mjuka värdena? Det kanske är de som håller sig lika, sjöfarargenerationer efter varandra. En liten tagg som dyker upp ibland när man har tid att tänka efter. En undran om de därhemma finns kvar. En svårbestämd känsla av att längta både hem och ut till havs.

PS. Kan ingen skicka ut Håkan Hellström på en tankbåt på Nordsjön så att karln kan lägga ner det där 2000-tals-Evert-Taube’andet? DS.