Lägger märke till att mycket är som folk varnat mig för, trots att jag är en sådan som helst lär av egna erfarenheter. "Stuvare som stuvare" tänkte jag när jag kom ombord, men efter att ha sett allt från dem som lyckas göra dryckeshållarna i bilarna bättre begagnade under ett lastningförlopp, till dem som gömmer sig mellan trälårarna med last och avslöjar sig själva genom rökpelarna som stiger från cigaretterna, till att nu vara framme på ett ställe där de springer över däck och inte en surrning sitter fel, är det ju inte utan att de fördomar som jag tidigare slagit ifrån mig, bekräftas.
Annars börjar jag först nu känna mig så varm i kläderna att jag vågar ta initiativ som inte bara ökar båtens haveririsk. Kör lite ramp, fläktar lite med fläktarna, kortsluter inget när jag ska slå på lysen. Känns bra liksom. Tänker att jag gärna skulle stanna här ett tag till och bli bekväm med mina skills, men man ska ju sluta på topp. Om tre veckor hägrar avmönstring. Den känns dubbel; får ju bara nosa på gamla Svedala innan det är dags att åka ut på nästa båt. Hade kanske varit lika bra att omfamna tankfnattet med en gång, istället för att låta sig frestas av landlivets lockelser i en vecka innan det ohjälpligt är dags för karaktärsdanande (eller nedbrytande) seglats igen.
Imorgon söndag. Det blir jag och Karl Pilkington. Se "en idiot på resa" om ni inte gjort det. Se det annars igen. En trött brittisk man med rövskav som rider på en kamel genom öknen och tvingas lyssna på arabiska folksånger med solen gassande på sin svettiga skalp under palestinasjalen är som mjuk, mjuk bomull att linda in en trött själ i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar