Ett litet steg för sjöfarten, men ett stort steg för mig

Första bryggvakterna avklarade. Jag går 4-8 och min styrman tycker nog att jag är ett nervvrak. Efter att skadeglatt ha terroriserat mig med diverse fake-larm där jag satt mig käpprakt i stolen och irrat med blick och öron för att lokalisera oljudet kom det så ett riktigt larm. GPS’erna hade tackat för sig. Styrman tittade roat på mig och höjde ögonbrynen:

-Jaha, då går vi på död räkning nu. Det är ju inte bra.

-Nej, men vad ska jag göra då!? Var kommer larmen ifrån? Vad blir fel? Hur får man GPS’erna att komma igång igen? Kommer vi att dö nu? Paniken ökade i min röst.

-Nä, det tror jag inte. Det är bra att du är på alerten. Du kan trycka på knappen därborta så kommer allt igång igen. Svarade styrman och pekade med kaffekoppen.

-Men- men-men...

Jag förstår att jag är tacksam att driva med, men kanske hellre det än beskrivningen jag fått av tidigare elever som inte reagerat när det kommit ett larm och på frågan vad de ska göra åt ljudet svarat: ”Äh, jag vet ju ändå inte vad det är för larm”. Min styrman kör med utmattningstaktiken. Jag ska göra allt tills det inte är nervöst och jobbigt längre. En mycket framgångsrik metod för en stirrig själ som mig.

Sista dygnet har jag gjort väldigt många saker för första gången och jag känner redan att jag växer i mina skor. Inatt ropade jag på VHF’en för första gången i mitt liv, check. Igår fick jag mitt första möte att tänka efter inför. Styrman frågade:” Vad har du lärt dig i skolan att du ska göra i den här situationen, och vad skulle du göra om du fick tänka själv?” Skolan skulle föreslagit en jättestor styrbordsgir för att till punkt och pricka följa väjningsreglerna, men jag föreslog istället efter att ha analyserat situationen, att gå mellan två fartyg och fick tummen upp. Aaah, skorna blev ännu lite mindre.

Nu är vi i Port Kembla, en mycket dyster setting (vad heter det på svenska? Scenografi?). Tunga moln blandar sig med skorstensrök från stålindustrin och man är sådär sugen på att gå iland. Blir lite snutta kudde fram till 16 istället, då det är dags att gå ner i lastlådan.

Vardagsfunderingar

Nu i Brisbane. När vi skulle förtöja tidigt igår morse ville båtmännen bara ha en lina i taget (som oftast förtöjer vi med sex linor i aktern som vi skickar iland parvis för båtmännen att lägga på pållaren). Den mest stressade och hemlängtande matrosen: ”Äh, men nu får de väl ge sig! De kan misann brottas med krokodiler i det här landet, men att ta två trossar itaget, det är visst omöjligt!” Tillslut var vi fastknutna och de som skulle hem fick äntligen komma iland. I princip hela besättningen är nu utbytt och det är bara till att lära sig nya namn.

Vi är nu mitt i cargo operation och tiden flyter ihop till ett gytter av jobb och vakenhet med pauser för matintag. Jag har inget skinn kvar på fingrarna, det verkar ha smält bort i mina svettblöta handskar. Jaja, folk har säkert varit med om värre, blivit av med händer och fötter, men jag vidhåller; det gör ganska ont att inte ha någon hud på fingertopparna när dagarna går ut på att släpa kätting. Vi lossar alla tunga gruvindustridelar, så det finns en del surrningar att ta reda på.

Tänkte, i samband med att jag hivade ännu ett lass kätting över kanten på en låda, på framtiden. Ex-jobbet närmar sig ju obevekligen. Man kanske skulle ta och erbjuda sina skills till något företag man vill satsa på och vara lojal mot i framtiden? Typ designa en kättingplockare åt Wallenius? Nu har ju de haft anställningsstopp sedan 2008, så där är man väl rökt, men något annat rederi kanske? Hårda fakta är ju att styrmansjobb inte regnar över oss svenskar längre, så kanske måste vi som skall ut på arbetsmarknaden anpassa oss till den? På många andra utbildningar gör man ju sina ex-jobb i samarbete med något företag för att visa dem vem man är, att man är intresserad och har något att erbjuda. I takt med att sjöfarten förändras kanske det vore något att tänka på för oss sjöbefälsstuderande också? Bredda vårt spektrum lite och lägga ut trådar över en bredare del av branschen istället för att vara benhårt övertygad om att man ska ut på sjön omedelbart när man är utexaminerad.

Försenade

Congestion (kan man översätta det med förstoppning..?) i Brisbane. Massa båtar som står på tur innan oss att få komma till kaj, så här ligger vi och kör i cirklar. Det har blåst lite för mycket för att ankra, styrmännen får istället öva på att skriva sina autografer i kölvattnet. Vi skulle tagit lots igår eftermiddag egentligen (sedan är det ett par-tre timmar in till kaj), men detta är nu uppskjutet till inatt kl 0200.

De som skall hem i Brisbane går och smyger som otåliga skuggor i båten. Allt står stilla och alla väntar på något, några på flygplatsöl och andra på att lägga rampen och börja cargo operation. En matros föreslog: ”Om man sätter lotslejdaren, tror ni inte att lotsen kommer då? Att det funkar som ett lockrop? Man kan ju lägga ut lite lotsgodis också, så har vi dem säkert snart på bryggan!”

Annars: det är lördag. Vi städar och provar brandlarm.

Frustration

Den där kadettboken... 40 sidor fyllda med obegripligheter. GAH!

Jag börjar så smått att smyga mig upp på bryggan för att välja lämpligt styrmansoffer att hänga i hasorna. Igår skulle jag ta mig an en av de där uppgifterna i kadettboken som handlade om väder; hur vi tar emot väderprognoser, om vi skickar väderinfo till SMHI själva och hur isåfall. Till att börja med har vi inte läst meterologi, så när jag blev tillfrågad om att fylla i en tabell med molntyper var det bara att konsultera den kära gamla boken ”Navigation 1”. Det är en relik från marinen, svartvit och felstavad. Frustrationen bara ökade när styrmannen kom och sade att väderprognosprogrammet inte funkade (det är de där IT-killarna, something) men gav mig manualen till programmet och sade: ”But you can read this, it’s good”, sedan smällde han ännu en tjock publikation i bordet som han visst tyckte att jag skulle ögna igenom. Varför? Vad ska jag med denna info till? Jag känner mig som att jag är och simmar på ytan till Marianergraven. Mitt ursprungliga problem var att jag inte kunde fylla i en molntyp i en tabell, nu har mina problem utökats till att jag insett att jag inte förstår någonting, eller ens var jag ska börja för att fatta något! Ska jag läsa manualen till ett program som jag inte vet vad vi har för användning av? Ska jag fortsätta läsa om luftfuktighet? Fan, jag fattar inte vad jag håller på med. Ge mig ett mål, någon! Jag står här och fäktar bland boksidor och tabeller. Frustrationen har fått ett ansikte. Herregud, allt är på engelska, så oftast förstår jag inte ens vad jag läser; dry bulb temperature, liksom?! Jaja, flera av er tycker säkert att jag är spånig som inte vet, men alla har en första gång och min är nu, angående lite för många begrepp och sammanhang bara.

Exempelvis: Intergovernmental Oceanographic Commission; reveal yourself! Vilka är ni? Behöver jag bry mig? För att kunna avgöra detta måste jag först spendera ett par timmar med att ta reda på info.

Jag.Ger.Upp.Ge mig några sjökort att rätta eller ett fläkthus att måla.

Reflektion (lite mulen)

Jaha, den här gången då. Vad har bloggtystnaden berott på? En fullt giltig anledning hade varit att skylla på folk som sitter och skype’ar (kom igen, SKYPE’ar!) när vi har bandbredd som är smalare än Victoria Beckham. Det har även kommit till min kännedom att folk sitter och LADDAR NER grejer. Marodörer! Vissa säger att hastigheten inte beror på vad folk gör på nätet, utan hur många båtar det är i närheten, men c’mon, vi har inte sett ens en liten fiskebåt på hela dagen. Däremot har vi ett par IT-killar ombord som håller på att byta alla datorer ombord, dem skulle man ju kunna fråga om sakernas tillstånd. Tills dess är jag så lack att när jag postat det här inlägget kommer jag att försöka kolla på YouTube. Hehe.

Nä, att jag inte skrivit något på ett par dagar har mest berott på... livsbejakande åtgärder. Igår var jag iland i Auckland. Liksom mäktigt och fånigt på en och samma gång; det här kanske är enda gången jag kommer att vara såhär långt från Sverige, och så fick jag sex timmar. Å anda sidan, de pratade engelska, det fanns Starbuck’s, såg en del Volvos, vädret var som en sommardag i Sverige. Världen är inte så stor. Usch, det där lät blasé. Jag vill gärna tillbaka, men då för att upptäcka fantastisk natur, lite historia och kultur.

Flera i besättningen mönstrade av igår. Resten åker i övermorgon i Brisbane. Vanemänniska som jag är känner jag otryggheten krypa sig på. En hel besättning som man under en månad har fått lära känna och anpassa sig till. Nu kommer det nya människor som kanske gör saker på helt annat sätt och vill ha annan ordning ombord. Jag kryper in i mitt avvaktande skal och observerar förändringarna. Kryper ut igen gör jag när jag förstått vad som förväntas av mig.

Dagarna går med ömsom jobb på däck (igår lossades massa bilar, så då får man t.ex. gå och plocka upp alla surrningar och hänga dem på rätt ställe) och lite häng på bryggan. Det enda folk pratar om är vad de ska göra på ledigheten, vilken mat de är mest sugna på och vad de förväntar sig av hemresan. Jag vill ju inte ens åka hem ännu, så min medverkan i dessa diskussioner är minimal. Folk har siktet inställt på något helt annat än att vara ombord, och helt plötsligt blev det som att vi inte har så mycket gemensamt längre. Själv tänker jag på allt jag behöver lära mig innan jag mönstrar av och blir lite stressad istället. Gud, nu måste jag rycka upp mig. Heja mig!

Hårda cash i fickan eller konst på väggarna?

I vår oförtrutna strävan mot Nya Zeeland har vi nu passerat datumgränsen. Det är lite som mini-milleniumskifte; ”förstår” alla digitala instrument att en dag hoppas över eller blir det black-out? Nu har ju Oberon gått över datumgränsen ett antal gånger och klarat sig, så jag har haft vett nog att hålla inne med mina domedagsfrågor. Det verkar ha gått smärtfritt även denna gång, och igår vred vi fram klockan 23 timmar, vilket innebar att fredag sögs in i något svart hål i närheten av Iles de la Societé och vi fick lördag direkt efter torsdag. Sweet!

Lördag är städdag ombord. Alla beväpnar sig med moppar, trasor, dammsugare och ljudbok i iPoden, sen är det bara att köra! Jag får känslan av att många här ombord tycker att Oberon är ”deras” båt och lägger ner stor kraft på att hålla henne i fint skick. Man kan förstå att förhållandet till arbetsplatsen blir personligt, det är trots allt här besättningen lever halva sitt liv. Folk inreder sina hytter, gör omgivningen mer personlig, bonar om och låter båten vara inte bara en arbetsplats, utan även ett hem.

Även från rederiets sida har det lagts mycket kraft på att Oberon ska vara trivsam. Det hänger konst i alla gångar, interdningen är ljus, möblerna är fina och välgenomtänkta i färgteman i de olika hytterna. Jag vet många som skulle anse att man kan plocka ner de där tavlorna och lägga pengar på högre löner istället. Själv vill jag trivas och bry mig om min arbetsplats, inte komma till en steril båt med industrigummimatta överallt och beigea skott. Välkomnande inredning och en trevlig atmosfär skapar goda sociala förutsättningar, hur fånigt det än låter. Vi är ju människor med behov av att umgås och finns det inbjudande platser ombord att göra det på, är sannolikheten för att folk ska kravla sig ur sina hytter ganska stor.

Dagens ord

Bulbterapi: Att i det svettigaste skedet av ett arbete (som att stå och måla med händerna ovanför huvudet när termometern närmar sig mänsklig febertemperatur)lägga sakerna åt sidan och gå fram/ner på backen (längst fram i båten, där man står och förtöjer) för att luta ut huvudet och titta på bulben som forsar fram under det turkosglimrande Stilla havet, räkna flygfisk och få klart för sig att den livsbana man har valt är rätt.

Från andra sidan skyttegraven

Inte för att mitt liv ombord börjar bli händelsefattigt, men på allmän begäran tänkte jag nu introducera er för maskineleven Mikaels äventyr här ombord.

45 år gammal bestämde han sig för att det var dags att byta bana i livet. Mikael har tidigare jobbat med håltagning och som träslöjds- och matematiklärare. Enligt tydligt utstakad fartygsjargong kallar vi honom Träslöjdslärar’n (faktumet att vi har två Micke till ombord, en Ricky och en Micki kan också väga in). Micke går första året på Sjöingejörsutbildningen och fick bara spendera en halv termin i skolan innan han kastades ut på sjön, och denna ägnades mest åt att skaffa de certifikat som man behöver för att få åka ut på praktik. Han berättar att han har haft stor nytta av erfarenheterna från sina tidigare jobb och reflekterar vidare medan vi sitter i den ljumma Stillahavsbrisen; att det nog skulle vara klurigt att hänga med i utbildningen om man inte har någon teknisk bakgrund sedan innan. Även fast det är första praktiken och alla är rätt gröna, förväntas man ju ändå kunna skruva och meka lite. Han berättar vidare att många i klassen har en yrkesbakgrund, det finns allt från svetsare till dykare och elektriker och många intressanta diskussioner brukar komma upp i klassrummet när folk med olika erfarenheter delar sina upplevelser.

Att utbildningen riktar in sig på just fartygsmaskineri ser Mikael mest som en bonus. Hemma finns fru och två tonårsbarn och han letade motsvarande utbildning på land innan han ansökte till Linnéuniversitetet. Han erkänner att vissa saker har varit tuffa iochmed valet han gjort, de där hemma måste backa upp och att gå från heltidslön till CSN-bidrag kanske inte är något drömläge, men än så länge har det varit värt det! Att han blev så inriktad på just Sjöingenjör berodde dels på möjligheten att praktiskt få öva på det man lär sig i skolan, men också att utbildningen är bred och att det finns många typer av jobb att söka när man har tagit examen.

När första chocken hade lagt sig över att Mikael skulle bli tvungen att vara borta över både jul och nyår, taggade han till och konstaterade att; såhär kommer det förmodligen att bli från och med nu. Han kom till Oberon helt öppen, utan förväntingar på något särskilt. Nu har han gjort fem av sex veckor kan se tillbaka på en lärorik period där många fartygsspecifika begrepp och system har fallit på plats.

En vanlig dag börjar kl 06.00 för Mikael. Då brukar han gå morgonrunda med repen eller motormannen; pejla lite, läsa av lite värden, mäta lite temperaturer... Han berättar att han nu börjar få någorlunda kläm på vad det är han läser av, men poängterar att det gäller att vara intresserad och driven; kolla ritningar, läsa intruktioner och manualer, och fråga-fråga-fråga.

07.30 är det frukost och sedan börjar själva arbetsdagen kl 08.00. 1:e maskinist är arbetsledare och även Mikaels handledare. Mikael berättar att han är nöjd med handledningen. Försten har haft många elever tidigare och är mån om att blanda praktiska ”hands on-moment” med teoretiska förklaringar. Ett pedagogiskt upplägg som bit för bit låter Mikael bocka av uppgifter i sitt praktikhäfte. Under dagen följer han oftast med repen eller motorman, eller den som har arbetsuppgifter att göra som passar bra att hänga med på som förstaårselev. Det blir mycket byta filter och göra rent saker. Lagom svåra grejer som ändå låter en förstå hur saker hänger ihop, och bit för bit bygger man på förståelsen för hur allt hänger ihop.

Mikael erkänner glatt att han är en nörd och det roligaste han fått göra ombord (bland många saker) var att få krypa in i själva motorn och kolla spolluftsbältet. Ögonen glittrar när han berättar för mig hur galet stora grejer de har nere i maskin. Han kan knappt komma på något som varit tråkigt, men härleder ändå den känslan till sina egna prestationer. Det är en svår omställning att komma från att ha kunnat och varit bra på sitt jobb, till att inte kunna ta större initiativ än att moppa durken. Detta är lite frustrerande, men han ser samtidigt hur han utvecklas och konstaterar nöjt att vissa saker han har skruvat på nere i maskin tillochmed har fungerat bättre när han vart klar med dem.

Nu är det snart dags för Mikael att åka hem. Han lämnar oss i nästa hamn (Auckland), men ser fram emot att komma hem och få lära sig mer att stoppa i bagaget inför nästa praktik. På frågan om vilken kurs han ser fram emot mest svarar han: ”Tja, det är nog förbränning alltså”. Sedan skrattar han lite generat när självinsikten drabbar honom och jag hummar: ”ahaaa, förbränning. Det låter ju... spännande”.

Ny dag, nytt namn

Lyssnar på Nicolai Dunger – Tranquil isolation. Vaken innan alla andra ombord. Det är söndag och även kocken ska ha lite välförtjänt sovmorgon, vilket för oss andra innebär ägg och bacon kl 10.00.

Igår efter lunch hängde sig någon på signalhornet. Det var dags. Strax blev jag tillfångatagen av ett par ”poliser” och ivägsläpad till soprummet där tre andra odöpta väntade. Vi blev inlåsta och serverade öl som stått i ugnen. Sedan...

Nä förresten. Dopet är en småmystisk tradition som går tillbaka till 1800-talet. Alla ska få känna skräckblandad förtjusning och osäkerhet inför det. Jag har rådgjort med mig själv och kommit fram till att inte leverera några detaljer. Jag kan bara säga att jag överlevde och att besättningen hade ansträngt sig till max för att sätta upp detta äckliga, illaluktande och roliga spektakel. Hoppas att ni som läser bloggen och är på sjön någon gång får bli upptagna till undersåtar i Neptunus mäktiga, våta rike.

Ni kan från och med nu kalla mig GökRockan.

dopnervositet

Den psykiska terrorn, upptakten till dopet, har påbörjats. Igår blev jag indragen på Ships Office och uppmanad att räkna upp de sju världshaven. Enligt Wikipedia finns det bara fem (vilka är b.t.w. de sju haven isåfall?) men det börjar man ju inte kaxa med när en stor matros och övertyrman står och leker arga leken framför näsan på en. Mitt resultat var tydligen nedslående, rentav skamligt för en som påstår sig läsa till styrman, så jag fick en cirkel ritad på handen och en lapp med samma cirkel och ”02.45” att sätta på hyttdörren. Cirkeln ska sitta kvar tills jag möter kung Neptunus (frrresh med tanke på att jag kladdar med färg, fett och rost hela dagarna) och lappen på hyttdörren ska sitta tills... Ja, 02.45 imorse tänkte jag och drog på mig survival-kit innan jag gick och lade mig, man vill ju inte bli uppdragen ur kojen och släpad någonstans utan, säg: kläder.

Med skräckblandad förtjusning gick jag och lade mig. Ganska ”wow” att få bli ekvatordöpt, ganska jobbigt att sitta inlåst någonstans i timmar, få äta massa äckliga saker och få håret klippt, som verkar vara tradition på ett dop. ”Man får ju bjuda på det” sa maskineleven. Ja, man får det. Det kanske inte är så kul det här dopet medan man håller på, men sen är man liksom med i klubben.

Sov dåligt inatt. Brådvaknade; ”Nu kommer de!” Var tanken varje gång. När nattens sömndimmor hade släppt undrade jag vad 02.45 var för siffra att förhålla sig till egentligen? Klart att de inte kommer 02.45! Huh, denna terror. Varje gånga jag öppnar munnen på tema dop snörper alla ihop som musslor och tittar åt något annat håll, så jag antar att det bara är att flyta med strömmen.

Idag har jag jobbat halvdag på däck och fått vara på bryggan för första gången på eftermiddagen. Jag har lärt mig att rätta sjökort. Det är ett sådant där arbete som alla dissar; ”det kan ju en tolvåring göra” eller ”det är så sjuuukt tråkigt” eller ”varför skulle det här vara relevant?” samt ”tycker du att det är roligt nu är det ju bra, för snart kommer du att hata det”. Vad de inte vet är att de har mött en som ALDRIG tröttnar på att klippa, klistra och tyda symboler. Jag är ju arkitekt för tusan! Sedan tycker jag att det är ganska uppenbart varför man ska hålla sina sjökort uppdaterade sålänge man har papperskort ombord. Dessutom är det väl bättre att terapiarbeta lite än att bara vanka av och an på bryggan i väntan på att vakten ska ta slut. Stilla havet gör nämligen skäl för sitt namn.

Har för övrigt fått lite förfrågningar om foton på bloggen. Kommer ni ihåg när man hade modem? Det här går tio gånger så långsamt. Webbläsaren hinner dra slutsatsen att internet inte funkar innan sidan har laddat klart. Roulette varje gång man ska öppna mailen... you get my point, men båten är stor och grön och havet är blått. Solnedgångarna är magiska, maten ser ut som på bästa finlandsfärjebuffé och mitt utseende pendlar mellan skitig i arbetskläder/kräftröd i bikini/hasande i mjukisklänning/hurtig i tights i gymmet.

Rostdamm i öronen

Jag. Är. Så. Trött. Dagen har spenderats kvajlad runt räckverk och hopkrupen under fläktar med en nålpistol och slipmaskin. Arbetsgång: knivig vinkel att knacka bort rost från – lutar mig åt något håll – får solen i ögonen och blir helt blind tack vare de repiga skyddsglasögonen – tar av mig glasögonen – får damm i ögonen – får inte av mig handskarna för att gnida ögonen – tappar nålpistolen i däck (slangen till den har fastnat i hörselskydden, så de åker också av) – reser på mig och slår i huvudet – rullar ihop mig till en liten boll och tjuter – upprepa. Som tur är har vi jobbat i par hela dagen, så vi har iallafall kunnat ondgöra oss tillsammans.

*Nu vart jag tvungen att springa ut. Hela inredningen färgades plötsligt orangeröd. Vi var påväg rätt mot solnedgången. Magiskt över ett spegelblankt Stilla hav. Varför går solnedgången så himla snabbt vid ekvatorn?*

Det är tomt i båten. Besättningen har möte om legetim mobbing. Vi har precis passerat ekvatorn och för oss som inte gjort det förut väntar dop. Det brukar vad jag hört mest gå ut på light-förnedring och fest. Bara att hänga med och hoppas att de inte får för sig att klippa av mig håret (och skulle så vara är det ju bara hår). Börjar känna mig salt nu. Kanske dags för en sjömanstatuering i Auckland? Hehe.

helgen

Fötterna på bordet, kaffe i handen, tillbakalutad i hyttsoffan. Några dagars stagnation på bloggen har berott på trötthet, men nu har jag sovit, varit ledig och är tillbaka i jobblunken. Vi lyckades äntligen ta oss igenom Panamakanalen och har nu tillryggalagt en god bit av Stilla haet påväg mot Auckland.

I lördags (som vi hade här ombord först i söndags. Vi försköt dagarna lite eftersom alla var tvungna att jobba mycket medan vi gick genom kanalen) stod grillfest på schemat. Högre makter hade beställt solsken och delfiner som hoppade runt båten. Filippinarna bjöd på helgrillad gris och kocken på fyra andra sorters kött och massa röror och tillbehör. Sen kväll med bad och karaoke ledde till en slapp söndag igår (som alltså var måndag). Virrade först runt i panik över hur jag bäst skulle ta tillvara på denna ledighetslyx, men sen slog handlingskraften till och jag drog fram en solstol. Som jag somnade i. Med solglasögon. Jag ser ut som en inverterad panda.

Alla ombord är glada för att vi äntligen är i sjön ”på riktigt” och folk kommer in i sina arbetsrutiner och normala arbetstider. Vi har ett underhållssystem ombord som nästan (ehrm, folk sliter sitt hår) automagiskt spottar ut utskrifter på vilka jobb som skall göras, sen är det bara upp till båsen att fördela dem. Idag har jag fettat fläktmotorer med lite slappare hud som påföljd. Ni vet när man åker riktigt fort och ansiktet liksom pressas in i huvudet av fartvinden? Det här var tvärtom, lastrumsfläktarna suger ju ganska mycket luft, och där stod jag mitt i och försökte undvika face-off och avsliten T-shirt.

Jag är så sjukt nöjd med min praktikplats. Tillräckligt mycket jobb för att känna att man är till nytta och nog med ledighet för att kunna uppskatta vad som faktiskt händer runtomkring en. All elevoro som infann sig på förra praktiken har lyst med sin frånvaro. Känns som att jag är delaktig här, som att jag inte blir behandlad som någon som mest är ivägen, som att jag inte behöver överprestera, som att det räcker med att vara jag. Jag vill krama hela Oberon. Nä, nu får det vara slut på sentimentaliteterna. Dags för ett avsnitt ”Dexter”.

Svettig dag i lådan

”...och så stoppar man in en hel näve Polly i munnen och låter dem fara runt runt, som en torktumlare. Så gäller det tt fylla på med mer annan man har svalt alla, så att man hela tiden har munnen proppfull.”

Jag kanske ska ta till mig matrosens sockerchocksrecept. Sitter och hinkar kaffe för tillfället, får inte somna, får inte somna! De senaste dagarna (hur många är oklart, allt är bara ett gytter av tid som förflutit) har jag somnat och vaknat ca 3 ggr/dygn på grund av ankring, slussning, ankomst, lastoperation... Långa timmars jobb med trött gamnacke så fort det varit dags för paus, men jag är inte den som har det värst; överstyrman fick sova två timmar tills idag. Sedan skulle han synkronisera stuvare som hellre än att arbeta ägnar sig åt att vissla efter kvinnlig besättning och titta oförstående på en när man förklarar att det måste mer än två surrningar på en låda som väger 15 ton.

Ja, vi fick alltså åka tillbaka till Manzanillo och lasta på det kvarlämnade godset. Nu vet inte jag vad en (eller tre) slussning kostar, men jag antar at det var något mycket essentiellt vi skulle hämta upp. Grejer skulle ut ur båten, flyttas runt, in på andra ställen. Det var kaos.

-Kan jag hjälpa till med något? Frågade jag överstyrman och fick till svar en uppgiven blick och:

-Bara se till att de surrar. Snälla.

Så jag gick ner på däck tre och kände på kättingar, pekade, visade. Tre av fem gånger garvade stuvarna bara åt mig. Ja, herregud. Kände mig väldigt värd badmadrassen och ölen i poolen senare på eftermiddagen.

Nu ligger vi och kör fram och tillbaka utanför kanalen. Planen var att ankra, men lite dåligt väder gör att vi hellre åker runt en sväng. Tror att vi har tid genom slussen runt 15 imorgon. Puh, gäller att hålla sig vaken några timmar till eftersom jag förmodligen inte blir purrad kl 02 inatt utan kan sova ända till frukost.

Stuck in transit

I gryningen var vi färdiglastade i Manzanillo. Bråttom bråttom den här gången p.g.a. högt tryck på sydgående trafik genom kanalen. Av med stuvare, in med rampen, hem med trossar och åk; mot Sherwoodskogen!

Innan man går in i första slussen ska man ha ombord ”canal crew”. De bordade i lotsluckan och trillade in i lastrummet som gremlings. Det är canal crew som sköter slussningen, allt den fasta besättningen ska göra är att sköta spelen när det behöver kopplas vajer. På väg upp till poopdäck sa matrosen: ”Har du aldrig sett mañana innan kommer du få göra det nu”. Mycket riktigt, väl uppe på poopen utvecklades scenariot till Kalle Ankas husvagn på julafton; hängmattor hängdes upp, liggunderlag breddes ut, en vecklade tillochmed ut en liten bänk. Det gäller ju att inte överanstränga sig.

Så småningom kopplades vajrar och små lok i slussen stod färdiga att dra oss några trappor upp. Solsken och djungel blev Oberons setting genom denna slussning. Göta kanal kan slänga sig i väggen!

Nu har vi ankrat i sjön precis efter slussen. Tanken var att vi kulle röra oss söderut runt 1100, men som bekant är genvägar = senvägar och vi har tydligen inte fått med oss viktig last från Manzanillo, så här ligger vi i ovisshet om ifall vi måste vända och plocka upp den, eller fortsätta söderut. Det är upp till någon person i land att bestämma.

Jaja, jag kanske aldrig hamnar i Panama igen, så då är det ju flott att ha tagit första slussen iallafall tre gånger!

Det finns saker här ombord som gör en motiverad till att inhalera ångorna från vinkelslipade gummimattor, kladda ner sig med fett och svettas som en gris i solen medan man tvättar räckverk med thinner;

- Gräddstuvad biff med rödbetor och pepparrotscreme

- En koj, renbäddad med hotellakan

- Glada kollegor som gillar sin båt och tycker att de har ett viktigt jobb

- Glass i solnedgången med Kubansk bris lekandes i håret

- En fylld pool och en proppad drickakyl brevid

Jag längtar redan till imorgon. Jag tillbringar som sagt första månaden på däck. Gillar det. Man har liksom uppgifter på en lista som kan bockas av och när dagen är slut kan man faktiskt se vad man har gjort.

Tänker en del på framtiden också... Jag vet att jag vill jobba med något som jag kan stå för, något som inte supportar en industri som inte sörjer för hållbar utveckling. Tillexempel tankbranschen är en svår nöt för mig; transportera fossila bränslen runt hela jorden. Å andra sidan är både tank och offshoreshipping (borra olja, eller supply till oljeriggar) två dominerande arbetsgivare, och man vill ju inte sitta arbetslös för att man har principer. Tänker att gas kanske är framtiden. Tänker också att Wallenius är framtiden. Nog för att vi transporterar mycket bilar, men vi transporterar även jordbruksmaskiner, styckegods, stora industridelar, containrar... Rederiet håller även fram näsan vad gäller energieffektivitet och miljö ombord, tillexempel har de utvecklat ett eget system för ballast-byte som inte bidrar till spridning av mikroorganismer och arter i hav där de inte hör hemma. Hmmm, mycket att tänka på.