helgen

Fötterna på bordet, kaffe i handen, tillbakalutad i hyttsoffan. Några dagars stagnation på bloggen har berott på trötthet, men nu har jag sovit, varit ledig och är tillbaka i jobblunken. Vi lyckades äntligen ta oss igenom Panamakanalen och har nu tillryggalagt en god bit av Stilla haet påväg mot Auckland.

I lördags (som vi hade här ombord först i söndags. Vi försköt dagarna lite eftersom alla var tvungna att jobba mycket medan vi gick genom kanalen) stod grillfest på schemat. Högre makter hade beställt solsken och delfiner som hoppade runt båten. Filippinarna bjöd på helgrillad gris och kocken på fyra andra sorters kött och massa röror och tillbehör. Sen kväll med bad och karaoke ledde till en slapp söndag igår (som alltså var måndag). Virrade först runt i panik över hur jag bäst skulle ta tillvara på denna ledighetslyx, men sen slog handlingskraften till och jag drog fram en solstol. Som jag somnade i. Med solglasögon. Jag ser ut som en inverterad panda.

Alla ombord är glada för att vi äntligen är i sjön ”på riktigt” och folk kommer in i sina arbetsrutiner och normala arbetstider. Vi har ett underhållssystem ombord som nästan (ehrm, folk sliter sitt hår) automagiskt spottar ut utskrifter på vilka jobb som skall göras, sen är det bara upp till båsen att fördela dem. Idag har jag fettat fläktmotorer med lite slappare hud som påföljd. Ni vet när man åker riktigt fort och ansiktet liksom pressas in i huvudet av fartvinden? Det här var tvärtom, lastrumsfläktarna suger ju ganska mycket luft, och där stod jag mitt i och försökte undvika face-off och avsliten T-shirt.

Jag är så sjukt nöjd med min praktikplats. Tillräckligt mycket jobb för att känna att man är till nytta och nog med ledighet för att kunna uppskatta vad som faktiskt händer runtomkring en. All elevoro som infann sig på förra praktiken har lyst med sin frånvaro. Känns som att jag är delaktig här, som att jag inte blir behandlad som någon som mest är ivägen, som att jag inte behöver överprestera, som att det räcker med att vara jag. Jag vill krama hela Oberon. Nä, nu får det vara slut på sentimentaliteterna. Dags för ett avsnitt ”Dexter”.