Åter på tolv-fyravakten. Spenderat eftermiddagen i grov sjö nere i pipe-trunken (typ en tunnel under däck där alla rör går) kasandes runt med rengöringsmedel under skosulorna och en mopp i handen. Slogs av tanken på att det är ett ”never ending project”, det här med att hålla en båt i skick. Jag menar; vi var tre man som städade och man nästan såg hur skiten lade sig på en gång  igen. Man blir ju aldrig färdig med något! Man knackar rost från ankarspelen och målar dem, men inte är man färdig för det; man gör bara ett par andra jobb emellan, och sen är det liksom dags igen. Det kan tyckas hopplöst att aldrig få ”bocka av” något från listan.

Gårdagens kväll ägnades åt vansinnesprojektet att cykla in till Lysekil från Brofjorden. Det är typ 1,5 mil enkel väg. Det var jag och motorman som behövde rastas. ”Stan!” tänkte vi ”det blir festligt!”. Nu kan jag meddela att det inte händer så mycket i Lysekil i mitten av Maj en tisdagkväll. Konsum var öppet iallafall. Cykelturen tar ut sin rätt idag, känner mig slapp som en konserverad sparris, orkar inte hålla emot sjögången och dunsar in i skoten hela tiden. Useless. Problemlösning: blir nog gos med bok i kojen direkt efter middagen.

Söndagsnöje

Jag vaknar på söndagsmorgonen. Har ändå någon flisa av hopp i sinnet om att det ska bli en slapp dag. Äter min frukost (kommer aldrig upp förrän kvart i åtta och får kasta i mig ägg och bacon som sköljs ner med ett par koppar svart, varm livskraft). Ut i skitmässen med ena benet i overallen och tröjan bakochfram. Överstyrman har genomgång för dagens arbete. Söndag, please-please-please... Något är eventuellt fel med en sensor i en av ballasttankarna. Tanken måste vaskas för att man ska kunna ta reda på hur det ligger till. Ödets ironi säger till mig att dra på mig galonstället och kravla ner med brandslangen.

Jag och båsen går loss på leran 15 meter under tankdäck. Note to self: håll munnen stängd. Pannlampornas ljus flackar, vatten och andedräkter ångar. Ett jäkla tryck i brandslangen och dåligt fotfäste i den engelsk-franska gyttjan gör att jag sätter mig på ändan ett par gånger. Hål i galonbyxorna. Jaja, man är ändå bortom all räddning. Jag tar igen för alla gånger jag inte fick kladda ner mig när jag var liten. Kommer upp efter två timmar som potentiell förstapristagare i årets upplaga av tävlingen ”miss träskmonster”. Tiden har gått fort iallafall, cell efter cell i tanken har avverkats och systematiskt har leran mjukats upp och spolats bort. Besättning med brandslang vs. typ 1000 m3 lera: 1-0.

Skrattar panikslaget när jag råkar se mig i spegeln i omklädningsrummet. Jag har sagt det förr, men den här gången vinner: jag har ALDRIG varit så smutsig förut. Vaskar av mig, äter lunch och har snart kommit fram till alla dagars höjdpunkt: lunchsnoozen. Det kan vara det skönaste som finns; att få krypa ner i kojen och veta att det är nästan åtta timar till nästa jobbpass. Jag brukar tvinga mig själv att vara vaken en stund,  dricka en kopp kaffe och läsa i en halvtimme, bara för att få känna den där sköna känslan av att vara trött och veta att man får sova tills man vaknar.

Ps. Det var inte sensorn det var fel på. Ds.

Sunket

Reflekterade när jag duschat idag över hur dryg åtgång det är på min deo. Kom snart på att det inte är deons förtjänst. Det mytomspunna sjösunket har infunnit sig. Pratade med en kompis häromdagen som också är ute på praktik; han har inte rakat sig på åtta veckor (och jag kan inte tänka mig att han är en av dem med jämn och stilig skäggväxt).

Det blir såhär efter ett tag, att man slutar bry sig. För det första har man ingen att imponera på, tror min nålpistol och min pensel är tämligen likgiltiga inför mitt stripiga hår (som om penseln är så jäkla fräsch själv liksom!). Sedan: ska man hålla sig ren får man duscha några gånger om dagen, än är man svettig efter att ha släpat lotslejdare, prickig efter att ha målat, mjällig av rostflagor eller insmord med vajerfett. Det får vara någon hejd på tidsspillet som uppstår bara för att man ska hålla sig ren. Dessutom är det stopp i min duschbrunn. Inte sånt där ”hår-i-kröken-stopp” utan mer ”någon-måste-ha-sprayat-ner-fogskum-stopp”.

Försöker ändå hålla stilen genom att vaska hytten och byta sängläder varje lördag, en fin rutin som hänger i från m/s Förra. Det är betydligt oftare än för många andra, say no more...

Nu har vi lämnat Brofjorden och GBG med tre olika laster i tankarna. Var iland igår i GBG och tog tillfället i akt att besöka Volvomuseet, heaven! Imponerad av protoypbilarna som var utställda, och såklart P1800. Herregud, tänk om man kunde få äga en sådan en dag, en duvblåmetallic med körhandskar i samma färg... Annars bjöd GBG förvånansvärt nog på störtregn. Folk på bussen trodde att jag var en uteliggare i min från båten lånade, skitiga grundénsgalonrock. Ingen ville sitta brevid mig trots att bussen var fullpackad. Skönt, då kunde jag lägga min tunga väska på andra sätet. Frånochmed nu ska jag alltid ha en sunkig ”sitta-ensam-på-bussen-jacka” i beredskap i väskan.

Le Havre

Oj vad länge det dröjer mellan uppdateringarna! Är jag så upptagen? Tja, lediga söndagar verkar vara ett minne blott iallafall. Här ombord jobbar man. Jag brukade hävda att man behöver en rekreationsdag i veckan för att orka vara på, ställa frågor, ta in så mycket info som möjligt och hämta lite ny gödning till drivet att vilja lära sig. Nåja. Idag hittade jag mig själv i snålblåsten agerandes reklampelare för Grundéns galonställ; iklädd detta från topp till tå högtrycksvaskade vi bygget i en vind som verkade vända mot oss runt varje hörn. Alltså, vart har våren tagit vägen?!

Vi har just lämnat Le Havre. Folk snackar om att möta våren i Paris. De har uppenbarligen aldrig prövat att göra detsamma vid kajplats nr 6 i Le Havres oljehamn. Det var brutal-industrialistiskt. Platt. Grått. Rostigt. För ovanlighetens skull regnigt och blåsigt (jag börjar nästan tro att det är ett väder som följer med båttypen). Jag tänkte att jag skulle bilda mig en annan uppfattning och cyklade de 1,5 milen in till stan. Man är inte så kaxig när man snurrar runt i en trefilig rondell i den sjukt stora hamnen, med omkörande långtradare som hänger sig på hornet. Hjärtat bankade som på en liten rädd hare och panikimpulsen var att vända om mot båten, men att stanna och vända hade garanterat inneburit döden, så jag fortsatte i trafikens riktning och kom så småningom in mot stan.

Omskakad fick jag äntligen sätta mig ned på ett cafe, äta en crepe och dricka en cafe au lait (oooh, så franskt!). Fick tillochmed svänga mig med några franska artighetsfraser. Stadshusparken i full blom och 50-årsfirande för passagerartrafiken som gick mellam Le Havre och New York. Fick med mig ett par fina svartvita foton att pynta hytten med. Kände mig även tvungen att köpa en sådan där tvärrandig blåvit fiskartröja, ni vet. When in Rome...

Summa summarum (och ifall några klasskamrater som också är ute och irrar mellan nordeuropeiska oljehamnar och vill ha en destinationsrekommendation): Lätt värt cykelturen. Alla behöver en vardagsthrill då och då. Eller en nära-döden-upplevelse för att uppskatta livet.

PS. Man kunde ju ha ringt sjömansservice. Gratis skjuts. Fick jag reda på när jag kom tillbaka. Doh! DS.

Vardaglig uppdatering

Jaha, då rullar vi vidare mot Le Havre, Frankrike för  ”orders”. Det betyder att vadsomhelst kan hända; att det inte finns någon fast köpare på lasten och att någon kan ringa när vi är halvvägs och säga: ”Vi tar den!”, då är det bara att vända.

Första Maj och min enda uttalade ståndpunkt för dagen var mer ställd som en tvekande fråga: ”Knackar ni verkligen rost utan vibrationsdämpningshandskar?”. Tydligen. Det kanske bara är jag som är bortskämd, men jag tänker att ”många bäckar små”... Det gäller att skydda sig bäst man kan mot ljud, kyla, hårda underlag och annat som kanske inte verkar så farligt i stunden, eller att användandet av skyddsutrustning bara gör jobbet mer komplicerat/får det att ta längre tid. Det är viktigt att lägga ”äsch-jag-ska-bara-attityden” på hyllan och fundera en gång till på hur sugen man är på tinnitus, trasiga knän och nervändar innan man hastar iväg och gör ett jobb.

Jag har nu bytt vakt till åtta-tolv. Vilken semester! Naturliga sovtider, ljust mest hela tiden och möjlighet att äta alla mål mat på utsatt tid. Våren börjar ge sig tillkänna. Solen värmer mitt rostflageskitiga ansikte och det bli inte mörkt förrän 22. Den där solen förresten... Den ska man ta tre höjder på med sextanten och försöka positionera sig utifrån. Hmmm, guldfiskminnet vill komma ihåg att vi berört det i skolan, men sedan då? Får väl krypa till korest inför min handledare.

Andra sidan myntet

Bloggtorka skylles på känslomässig sankmark. Jag är bara människa.

Man tänker att man är tuff, att man klarar det, att ett halvår bara är typ en hundrasjuttioandradel av ens liv. Så åker man ut, inställd på att lära sig massor, jobba, gå in i ”bubblan” i sex månader. Man fattar att det är lång tid, men det ska ju bara överstås. Sedan gnetar man på. Vissa dagar vänder man ansiktet mot solen och tänker att ”måla med tvåkomponentsepoxi i vårljuset, det är livet!”, andra dagar har man haft ett dygn där den längsta sammanhängande vilan var  fyra timmar, man är vindpinad, trött och jäkligt less. Så går dagarna och tiden, obevekligen framåt.

Ibland har man kul; man gör små bus, snackar skit och dricker go-kaffe på vakten. Ibland noterar man att ingen har frågat ”Hur är det?” på fyra månader, och man ifrågasätter sitt människovärde. Men, som sagt, dagarna går och man ser fram emot sitt vanliga liv på landbacken. En hägring i Juli som ändå inte har något fäste i verkligheten just nu. Det är långt fram. Nu gör jag praktik. Jag blåser liv i vissa dagar och får dem att gå genom att tänka på en park, en bok, några kalla öl och sommarsol. Men som sagt, det är inte nu.

Så dyker någon upp som är en del av hemmaverkligheten: ”Hejsan, hallå! Jag existerar även fast du är bortkopplad från världen och jag tänkte komma och hälsa på i nästa hamn!”. Kugghjulen börjar snurra, hela kroppen laddar. Förväntansfull och otålig. Springer upp på bryggan stup i kvarten och kollar ETA. Shit, var det såhär det kändes när dagarna inte bara malde på?

Sedan verkar det som att vi blir försenade. Hemmaverklighetsmänniskan måste åka iväg på annat. Besvikelsen vet inga gränser och man hårdnar lite som människa. Ingen idé att hoppas på något som helst. Låt dagarna fortsätta mala. Vänta med att vara mänsklig tills du är hemma igen.Vad är det de säger, de som redan blivit desillusionerade: ”Det är hårt till sjöss” eller ”Sån’t är livet”. Jo, det är väl det.

Vardaglig uppdatering

Sol. Fartvind som viner i öronen. Lite kallt ändå i wettexjackan. Knäar framför pejlingsrören till ballasttankarna, gör rent, fettar, nynnar något av Allan Edwall. Solen förmörkas av at vi åker under Stora Bältbron. Mäktigt. Blir lite imponerad av vad vi kan, människorna.

1500: Kafferast. Ett ord som ligger naturligt i allas munnar, oavsett nationalitet. Jag spöar alla i kortspelet vi alltid spelar. Kocken har provianterar singoallakakor. Det kan bli farligt.

Konstaterar att med god vilja kan man pilla ner Öland och Gotland i Vättern och Vänern, så har vi inga storsjöar sen. De vanliga språkförbistringarna uppstår:

- Eeuuland, isn’t that in Britain?

- Eeh, no. Do you mean Åland? In that case it’s finnish.

- No, Eeuuland. With all the sheep.

- No, that’s Gotland.

- Nononono! EEUULAND. We are there now?

- Do you mean Ireland?

- Yesyes! With all the ship.

- What ship?

- Nono! SHIP. Animal-ship.

- Sheep

- Yesyes! We are there now?

- What?! In Ireland? No we’re just passing Denmark.

- Hmmm. Let’s go back to work Carol.

Snart middag och sedan gym med havsutsikt. Påväg mot Gävle.

Inte min stoltaste stund

Vi satt och lastade. Söndag, Brofjorden, regn. En hel del kaffe rann mellan de broarna. Jag tror att styrman var mitt uppe i en historia om sin svunna ungdom när han gjorde lumpen (hur kommer det sig att man förr eller senare alltid måste vara åhörare till dessa historier?) och de skulle testa hur tjocka träd det gick att meja ner med en terrängbil 40, när vi kände lukten av diesel ånga upp för lejdaren. En maskinist i antågande! De har hållt på med kolvöverhalning och varit strängt upptagna hela helgen. I sin arbetsiver hade maskineleven slagit hål i huvudet. Överstyrman kom och löste av oss och så gick jag, styrman och eleven ner i sjukhytten. Plasthandskar på och så skred vi till verket. ”Carro, du får klippa av han håret”. Jag var väldigt, väldigt frestad att lämna ett par tussar ovanför öronen, men insåg att det kanske bara var jag som skulle se det roliga i en muppklippning och klippte (tyst fnissande) snyggt.

Sedan blev jag tillsagd att hålla i kompressen på såret. Då kände jag det som varit fara och färde ända sedan jag klev in i sjukhytten. Det började snurra och svartna för ögonen. Jag hann peta på styrman och säga: ”Du får hålla i kompressen nu”,  ”Vaddådå?” innan jag föll ihop i en hög på golvet. Vill ni veta om såret var stort? Om det var rikligt med blod? Om det var uppfläkta svålkanter? Svar: Negativt. Jag är en sådan som svimmar av allt; sprutor, blod, tatuera sig. Jag var bara borta en halv sekund och när jag vaknade var det med panik-skamset fniss. Styrman bara suckade.

Fan. En dag blir det ju mitt ansvar att lappa ihop folk. Då går det ju inte att hålla på att törna sådär. Hur tränar man? Ge blod? Styrman är en sådan där survival-kille och har massa ”sårsmink” hemma. Han kan tydligen fixa allt från skrubbsår till benpipor som sticker ut. Han får ta med sig sitt kit till nästa gång han mönstrar på så att jag kan härdas. Fasar redan nu för nattvakter på bryggan; jag hör ett vrål, styrman ligger någonstans med skenbenet utstickandes ur kroppen, jag svimmar och vaknar till att han står lutad över mig,  gapflabbar och säger ”HAHAHAHA! Visst såg det VERKLIGT ut?”.

Idag skulle jag  göra ett övningsanrop på radion med honom innan jag skulle ropa på riktigt. Jag ropade:

- Lotsarna Lysekil, Bit Okland.

Tystnad.

- Men, varför är du tyst? Svara då!

- Näää, man brukar ju typ få ropa tio gånger innan de svarar...

Varpå jag tar andas in djupt och ska till att övningsropa igen när jag ser att hans ryggtavla skakar av skratt.

- Carro, tänkte du seriöst sitta här och ropa ut i tomma intet tio gånger?

- Men, vafan...

Jaja, det är ju kul att man kan roa någon.

Good vs. Bad

Ibland är det fint att vara på sjön. Mysigt nästan. Omsluten av mörker upp på bryggan med en kanna gott kaffe på bryggning (gårdagens krisåtgärd: gå till Starbuck’s och köpa en pressbryggare och lite colombiansk mörkrost, får inte ner en endaste kopp till med surt bryggkaffe som stått på plattan i tre timmar). Lyssna lite på musik, hanterliga mängder trafik och ett gott samtalsämne på temat ”oviktigt vetande”. Isadora Duncan dog tydligen av strypning eftersom hon hade en, uppenbarligen mycket lång, scarf som fastnade i bakdäcket på hennes bil medan hon körde. Tragiskt, men också tvivelaktig sanningshalt av flera anledningar varav den ena är att min styrman har kommit på att man kan lura i mig precis vadsomhelst, typ:

- Carro, nu kan du stoppa lossningen genom att fälla upp den där lilla skyddsluckan och trycka på knappen där det står EMERGENCY STOP CARGO PUMPS”.

- Aaa, OK.

- Men är på riktigt eller?!

- Eeeh, hehe. (Någon gång ska han få tillbaka. Jag ska nog komma på något riktigt jävligt.)

Ibland är det inte ett dugg fint att vara på sjön. Som när vi får skotta mellan ankarplatser utanför London, det blåser storm och leriga –LERIGA- vågor spolar upp över däck. Klart att vi tillpåköpet börjar dragga i ett sådant läge. Precis när man har hängt in sin dyngsura jacka i torkskåpet är det bara att knata ut igen och börja hiva. ”Kipp-Kipp” säger fötterna  i skorna och när man rundar bygget tar vinden tag i ens kinder och blåser dem överbord. Mössa har jag såklart ingen. Kapuschongen på min jacka fladdrar som ett segel runt öronen. Jag hör ingenting, ser ingenting, fryser och är dyngsur i min wettexliknande utstyrsel. Då blir jag omsprungen av en jävel i heltäckande GORE-TEX (ja, det är klart att han är från Norrland också) som hojtar:

- Det här är iallafall mer action än att sitta på bryggan!

- Men jag vill inte ha ac... min protest drunknar i vinden.

- NU ÄR DET SKOJ! Vrålar Norrland som har torra öron.

Vad gör man? Jo, man hivar ankaret, släpper i det igen, schackel för schackel, står stand-by och kollar att vi ligger still, slänger i ett schackel till. Det tar den tid det tar. Det måste det ju göra. Men man behöver inte tycka att det är kul. Hell no.

Ny vakt

Jag brukar inte vara den som väntar med att skapa mig bestämda uppfattningar om saker och ting, så efter mitt första dygn på den nya vakten (00-04/12-16) fastslår jag härmed att den är grym! Härligt dekadent att sova fram till lunch och äta torsk med räksås till frukost. Sedan jobba ute på däck hela eftermiddagen medan det är ljust, gå in lagom till middag, snooza lite på maten och ha kvällen fri.

Natten som var kontrollerade styrman lite vad jag kunde. Sedan sa han: ”Bra, då kör du då!”. Jag ba: ”OK, det är lugnt.” Fast inombords var jag som ett bubbligt litet barn. Det hände inte så mycket och styrman var ju i bakgrunden hela tiden, men det var ändå JAG som körde. Jag känner mig stolt, tamigtusan. Jag känner mig som att jag kommer att vara redo att axla hela ansvaret om ett par år.

Styrman pillade lite vid stereon, och ur högtalarna kom snart det poppigt på-tåiga introt; ”All this time, walking around, pretending it’s over...” Han hade satt på Moneybrothers ”Blood Panic” och nu barn-bubbel-sittdansade jag i stolen.

Har även hunnit med att: Städa gymet, rita upp rörsystemet till ett tankpar, haft två övningar, vika tvätten, läst massor i min bok om Marilyn Monroe (det är ingen bokrekommendation, det är en tvångstanke om att läsa ut böcker jag börjat på), fått höra: ”Aaa, och där rök ditt betyg!” när jag utan skam i kroppen erkände att jag mycket gärna skulle kunna tänka mig en Volvo V70 från 2005 som första bil.

Viss oro infinner sig såhär i kvällstid. Folk gömmer sig på sina hytter. Jag har egentligen inget förslag på vad man skulle kunna hitta på istället. Känner mig lite rastlös och som att allt jag gör på fritiden bara är slöseri med tid. Passiva saker som att kolla en serie gör mig ännu stirrigare, men att ta sig för något aktivt och t.ex. ta tag i den där förbannade tysk-kursen på CD som hängt med i fyra månader med obruten förpackning , det har jag inte ro till. Vanadrar väl runt lite till som ett spöke. Kanske krockar med någon annan sökare i korridorerna?

Guldkorn iland

Hemma i Brofjorden igen efter ett mycket ”vaket” dygn i Oslo; började med att gå vakt 16-20, blev väckt till ankomst 01-02, vakt igen 04-08, avgång 14 och så vakt igen 16-20. Ribban för vad som får kallas trötthet har härmed höjts.

Något som piggar upp är traden: att hinna med en lunch i Oslo med en god vän är en jobbförmån få förunnat, likaså att efter vakt hoppa på cykeln ch cykla in tillsinnessjukt stora Lakeside Mall (när vi befinner oss i Thames) för att shoppa förhoppningsfulla sommarkläder på Primark och Topshop. Brofjorden erbjuder vid ledig tid slingrande småvägar vid vatten och berg att trampa runt på med hojen. Shit vad fint det var igår kväll; jag bara cyklade utan att veta vart, mellan leriga åkrar, slitna små hus och försiktigt vårfågelskvitter. Det blåste och luktade som när man bränner löv. Jag kom till en vik i lä där små träbryggor sköt ut i vattnet och givetvis sprack molnen upp just då och solen träffade mig rätt i ansiktet. Fånig lycka. Här vill jag vara. Vände cykeln mot den branta uppförsbacken som jag just susat nerför, drog på mig hörlurarna och satte ”älskade ängel” på hög volym medan jag toktrampade mig hemåt.

Nu ryktas det att vi snart ska upp mot framsidan, ostkusten. Kanske Norrköping och Gävle, men man vet ju ingenting förrän man faktiskt ligger förtöjd vid kaj. Så är det i tankbranschen. Olika bolag trade’ar om lasterna och vi kör bara dit man säger till oss. Den här lasten vi lastar nu ska i varje fall till Thames. Där är det sex meter tidvatten. Gäller att hålla koll på förtöjningarna.

Vardagsupdate

Så, nu kan jag trycka in ytterligare en knappnål i min värlsdkarta över ställen jag varit på: Mongstad. Ärligt talat har jag varit här förut, med en annan båt, men den visiten var förträngd. Kan det ha varit på grund av en aldrig mojnande isvind, horisontellt hagel och den långa väntan på dagsljus? Vilket ställe alltså! Särskilt i April när man har lite vårförhoppningar men får stå manifoldvakt i dubbla overaller med kallsnoret rinnande och titta över viken där snön ligger segervisst på bergen.

Båsen fiskade (eller, han använde en sån där tina, om man vill vara petig) krabba. Det går tydligen att dryga ut matförrådet med diverse delikatesser när man seglar längs Norges kust; hummer, krabba, fisk... själv  tänkte jag införskaffa färskjäst när vi kommer till Oslo imorgon och försöka få återupprättelse från förra lördagens pinsamma bakförsök; torrjäst och massiv varmluftsfläkt i ugnen var mig övermäktiga motståndare och bakförsöket resulterade i något som besättningen väluppfostrat tvingade i sig med krampaktiga leenden.

Tänker lite på säkerhet och hur jag tyckte att det gjorde arbetet kompilcerat på förra tankern jag var på. En kvarts arbete med att dra på sig säkerhetssele och flytväst, bara för att rigga lotslejdaren som tar fem minuter. Här ombord implementeras säkerhetstänket i varje arbetsmoment. Folk gör verkligen mentala ”risk assessements” innan de klättrar upp någonstans, lyfter något, använder kranen... Undrar om jag på förra båten hade kommit i en period då många regler skulle införas på en och samma gång och besättningens reaktion blev en bakutspark, för här ombord tänker jag knappt på de säkerhetåtgärder som är en del av vårt dagliga arbete, men de är fortfarande lika omfattande som på förra tankern. Här råder heller ingen machostämning, typ: ”Äsch! Kran, det tar för lång tid! Jag bryter hellre ryggen genom att bära den här reducern på 30 kg ner till manifoldern”. Det är OK att vara rädd om sig och tänka efter en gång extra innan man råkar göra något som inte är säkert eller hälsosamt.

...sedan att det finns internationellt fastställda regler på hur många procent bomull våra arbetskläder måste innehålla för att statisk elekricitet inte skall uppstå och framkalla en urladdning som får hela båten att explodera... Tja, det finns visst fortfarande rum för ifrågasättande.

Äsch, Tony, förstår du, kan inte klara språket särskilt bra

OK. Överlevnadsstrategi: lära sig tagalog.

Varje vakt: matrosen och styrman diskuterar på ovan nämnda språk utan att jag fattar jota (förutom siffror, det säger de på engelska av någon anledning). Tonlägen går upp och ner och plötsligt rusar en av dem iväg till ECDIS’en, datorn eller loggboken och börjar pilla med något.

- What’s happening? Undrar jag som tänker att det är någon bryggrutin som jag borde få styr på.

- Aaah, nothing, we just have to do this thing.

- What thing? (störig elev som inte ger sig)

- Aaah, every hour we have to write down that observation.

- What observation?! (börjar bli både lack och desperat)

- That observation. Ett finger åker iväg och pekar på något obestämt.

- Aja, OK. (elev ger upp)

Tankrengöring

The show must go on. Vi ska lasta finbränsle I Mongstad och har därmed varit tvungna att tvätta tankarna. Olika petroleumprodukter är ju olika ”fina”, så om man tillexempel kör vanlig lastbilsdiesel en resa och ska ta flygplansbränsle nästa, måste man göra rent i tankarna så att flygplansbränslet inte blir ”nerskitat” med diesel. Omvänt behöver man inte bekymra sig om att göra rent.

Så, efter att tvättkanonerna gjort sitt jobb nere itanken är det dags att suga upp allt vatten och resterande last. Sedan ventilerar man noggrannt innan sista steget påbörjas: nedklättring och manuell rakning (alltså med en raka, inte för att ta bort skäggväxt) av tankbotten. Som gruvarbetare utrustade vi oss med pannlampor, hinkar, moppar och rakor och började färden. Det är långt ner i en tank alltså. Typ 12 meter. Man kollar ner lite med sin pannlampa och kan konstatera att man inte ser botten på tanken, utan bara en lejdare som försvinner ner i något mörkt, dimmigt och dieselluktande.

Väl nere är tanken som en jättekatedral. Om dagarna går man runt på däck där många lösningar är platsekonomiska; rör slingrar sig kring varandra, man får knö sig förbi mooringspelen och ventiler är placerade i armvrickarpositioner. Så kommer man ner i en tank och inser plötsligt hur enorm båten faktiskt är. Men det är rätt m3-fördelning antar jag. Att maximera lasten alltså.

Jag ville ta bilder. Det var likt Avalanchesvideon till ”Since I Left You” när båsen och däckseleven gick axel vid axel med varsin raka och sköt vatten framför sig. Pannlamssken som fladdrade i reflexerna på deras overaller och ekon av varje ord och rörelse. Det blev dock inget med det där fotograferandet eftersom man inte får ha några elektriska apparater på däck som inte är EX-klassade. Tur att jag inte investerade i någon systemkamera innan jag drog ut.

bättre

Så var vi i Thames. Här känner man igen sig. Det var här jag mönstrade på min första båt, Bro Distributor. Trots mitt gnäll om att åter vara novis, måste jag ändå medge att något har hänt under det dryga år som gått sedan min första praktik.  Någon säger: ”Vilka ventiler är öppna på crossovern?” och jag står inte längre som ett frågetecken. Någon frågar: ”Kör du spelen?” när vi ska lägga till och jag får inte längre hjärtat i halsgropen. Det är en sjukt bra känsla.

Vi har omkring 23000 ton ULSD (en dieselsort) som ska iland genom två 8-tumslinor. För er som inte är båtologer: det kommer att ta sin lilla tid. Vi ankom igår eftermiddags och ska ligga och lossa i två dygn. Antingen är jag på bryggan och försöker snappa upp så mycket som möjligt av lastnings/lossningsprogrammet, eller så hänger jag på däck med vad som kan vara världens bästa matros. Ganska många filippinska matroser är utbildade styrmän som bara inte tagit examen, så de vet en hel del om det mesta. Han visar mig med största tålamod saker som jag vägrar att förstå, låter mig pröva saker som han helst gör själv egentligen, tipsar mig om hur jag ska leva mitt liv för att bli en lycklig människa... vilken guru!

Igår stod vi och hängde vid manifoldern (jag med ansiktet ivrigt vänt mot solen, matrosen gömd i skuggan; ”We have enough sun in the Philippines”) när en gråhårig surveyor kom ombord för att koppla armen till landlinan. Man snackar ju lite med dem, lite väder och vind, olika petroleumprodukter och så. Jag frågade vad han tyckte om att jobba under helgen. Han gillade det. För varje avklarad arbetsdag var han ett steg närmre pension, och nuförtiden lät han ungtupparna sköta allt administrativt och allt krångel. På nästan oförståelig cockneydialekt förklarade han att ”Novadays, I’m only around to tight some bolts ’n’ stuff, you know. That’s complicated enough. You youngsters can work.” Sedan struttade han iland och lämnade lastarmen kopplad med mycket väl dragna bultar. Jag och matrosen gick och finjusterade en lastventil.

ruta ett

Vi har lämnat Brofjorden och stävar mot Thames. Första morgonvakten avklarad. Jag lyckades försova mig. Ny telefon som har årets mest onödiga funktion på larmet: man ska förutom tid även ställa in dagar som det ska vara aktivt. Jaja, det är väl bra för kontorsnissar som ska upp samma tid alla dagar i veckan, men imorse när larmet var ställt på 0330 endast lördag-söndag och jag blev väckt av en matros som rev upp dörren och gastade ”Carol! You are on four to eight watch! It’s four now!”, tyckte jag nog att det var den mest värdelösa funktionen EVER.

Vakten var en resa tillbaka i tiden. I slutet av praktiken på Oberon hade jag rätt bra styr på bryggrutinerna. Surprise: Här är allting annorlunda. Hela min existens återgår till att anpassa mig efter andra: Är jag jobbig om jag frågar något nu? Borde jag fattat det här av mig själv? Ska jag bara hålla tyst och försöka läsa mig till detta i någon manual? Hur slö tycker folk att jag är om jag bara anammar ”go-with-the-flow-taktiken” och antar att jag hinner lära mig allt på tre månader?

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an att vara tillbaka på ruta ett. Vi börjar med ett mentalt breakdown, lite tröstkakor och ett avsnitt ”Hundra Höjdare”. 

Påmönstrad

Sitter och gömmer mig i hytten. Lyssnar på Bright eyes. Har kommit ombord, fått middag och blivit visad en sovplats. Annorlunda här mot Oberon; man är två elever att dela på toa och dusch (fast över min toa har någon dragit en sopsäck och skrivit ”trasig”, vilket har resulterat i extrem kissnödighet eftersom jag ännu inte hittat någon annan toa att gå på. Hmmm, bastun, där brukar det finnas en...). Har spenderat eftermiddagen med att installera mig och packa upp. Konstaterar att det inte precis är något städfreak som har haft hytten innan mig och ser fram emot lördag: då blir det rundvask.

Vi är i Brofjorden. Folk ombord verkar glada. Jag har åter igen hamnat på ruta ett och står förvirrad med tallrik och bestick i händerna och vet varken var jag ska ta mat eller ställa disken. Satte jag mig på någons plats? Får man ha jobbkläder på i mässen? Vilka tider ska jag jobba? Hur mycket ska jag gå på däck och hur mycket ska jag vara på bryggan? Går vattnet i kranarna att dricka? Får man tvätta jobbkläder i vanliga tvättmaskinen? Suck. Jaja, det visar sig väl med tiden, allting.

Nu kanske jag borde gå ner i dagmässen och se om några är där och hänger, presentra mig, ta en kopp kaffe, klura ut vilka som jobbar var och vad de heter (detta kommer vara mitt mission även om en vecka. Ganska värdelös på att placera folk) och ”dos and dont’s” ombord. Ja, det var en bra idé, det gör jag. Brigt eyes får ta sin gnällande sång och vända sig till någon annan med sitt svårmod.

Självömkan

Det här inlägget får nog tillägnas min styrman från Oberon. Han ansåg det vara en ärlig sak att erkänna sprickorna i fasaden, kryddat med distans och självironi.


Sitter hemma hos min kompis psykologen. Hon har placerat mig i morgonsolen med en sådär stor kopp te som bara folk som rotar för mycket i sitt inre har tid att dricka ur. Jag stirrar hålögt ut över Slottskogen i GBG. Lider av samma sömnbrist som insomnia-mannen i 100 höjdare. På bordet står ett fång tröstande tulpaner, men känslan av meningslöshet vill inte riktigt släppa. På lördag är det dags igen. Då ska jag mönstra på i Brofjorden. Jag som precis hade hunnit sätta mig ned. 

Jag försöker göra de saker jag gillar; laga mat, baka bröd, läsa... men utan känsla av beständighet. Det här är egentligen bara en parentes där jag flyter ovanpå. Väskan är uppackad, men hemmet är inte mitt, livet där jag befinner mig är inte mitt. Jag har varit på besök på olika ställen sedan jag flyttade ut från lägenheten. Det singlar ett löv framför fönstret och jag noterar att jag i det ögonblicket inte ens vet vilken årstid det är. Så rotlös att jag inte är medveten om min omgivning.

Lyssnar på Säkert, och inte blir något bättre av det inte.

Jag drömmer om spontana telefonsamtal: ”Grilla ikväll?”, om att lägga ut en trasmatta i köket, om att inte vara påväg någonstans, om att lägga mig på rygg och stirra upp i taket och veta att ingen tid har spillts för den sakens skull (tror det kallas långledig). 

Läser på FB om hur taggade alla andra är. Jag förvandlas till Gråsuggan, rullar ihop mig. Alltså, rent intellektuellt har jag genomskådat facebookbluffen; folk pillar ut russinen ur sin livskaka och postar dem. Detta får dem tydligen att framstå som lyckade och härliga människor, men rent intuitivt tror jag att jag måste vara den enda som är ovillig till att bryta upp från dem jag gillar för att bege mig ut till ännu ett oskrivet blad i min sjöfararhistoria. 

reflektion:

Påväg till Norge. Det är så mycket som ska hinnas med nu när jag får vara mellan båtar i tio dagar; alla ska träffas, allt ska handlas, allt ska upplevas. Resorna blir mina pauser jag får lov att uppskatta den komprimerade vila som solsken, åkrar och skog genom en smutsig glasruta ger. (Hela ovanstående stycke känns lite bajsnödigt när jag genom mina hörlurar med maxuppskruvad volym inte på något sätt kan undgå att höra de skränande svenskarna som druckit finsk tax-freeöl sedan 08.36 och nu är påväg till gränsen med oklart syfte).

Jag har tänkt lite. Tänkt på hur sjön uppfostrar mig. Inte på det där blöt-och-frusen-med-skörbjugg-och-månader-till-land-i-sikte-sättet. Jag tror inte att man blir så hård av att vara till sjöss längre, men något händer. Det måste det ju göra när man är ute lång tid i sträck. Jag kan inte gå hem efter en dålig dag på jobbet och låta det som hänt rinna av mig och mena att jobbet inte spelar så stor roll, utan att det som betyder något är livet efter arbetsdagen. Inte i månadsvis. Inte när jag inte kan gå hem.

På det sättet är livet till sjöss obarmhärtigt, men det tvingar en också att göra vad man kan för att förbättra sin situation.

Jag ser mig själv utifrån och hur livet till sjöss danar mig; hur jag har utvecklas av att ständigt vara omgiven av människor jag inte valt själv, men som jag är tvungen att hitta ett fungerande samarbete med. Jag är ganska konflikträdd och vet att jag brukade ta ut dagarnas oförrätter på familj och vänner då jag jobbade kontorstider. Jag gick och bet ihop en dag - för det kan ju alla – kräktes ur mig skiten på kvällen och hoppades att nästa dag skulle bli bättre, ställde in mig på det, men hamnade oftast på ruta ett igen. Detta tillvägagångssätt fungerar inte i månader i sträck. Särskilt inte när man inte har någon att ta ut sitt missnöje på. För mig har det inneburit att jag har att välja på: Bli sur, tyst och ät upp dig själv inifrån, eller stå upp för dig själv och förklara när du tycker att något är fel. Av ren självbevarelsedrift valde jag alternativ nr. 2 (för jag tycker fortfarande inte om att vara jobbig).

Man måste ta vara på sig själv. Ute på båtenär det faktiskt den enda som bryr sig om dig. Det är inte värt att man ska må dåligt. Man ska inte principbråka heller; ibland är saker orättvisa och ibland passar inte skon just dig, men man ska ha respekt för sig själv och inte förutsätta att det är man själv som har fel när någon obekväm situation uppstår.

Sjön har lärt mig att lyssna på mig själv och utvärdera varje situation där jag i vanliga fall skulle dragit mig in i mitt eremitkräfteskal och surat, välja mina strider med ett par diskussioner och ståndpunkter fler som resultat. Jag säger som den finska andremaskinisten: ”Ingen kommer tacka dig för att du går här och lider. Det gäller såväl när du är sjuk som förbannad”.

Avmönstringsprank

Vaknar till fågelkvitter. Fäller upp datorn; Spotify funkar igen efter tre månader, jag behöver inte längre krama stressbollar medan jag väntar på att websidor ska laddas, allt är stilla. Jag är hemma!

Överstyrman avslutade min vistelse på Oberon med ett litet prank. Jag gick till honom igår (eller, var det i förrgår? Jet-lagen gör omständigheterna kring tid mycket oklara) för att få tillbaka min betygsbok där ens handledare ska kryssa i hur man har uppfört sig, om man klarat av sina uppgifter, om man är lämplig till sjöss eller består av gammal drivved som ska spolas upp på land (alltså, den där lämplighetskolumnen är ju lite lustig. Hur många gånger har jag inte fått berättat för mig att förr i tiden var ens enda utväg om man var gangster och hade spolat alla sina chanser i samhället, att gå till sjöss... idag är det visst omvänt). Man  blir betygsatt efter en skala där 1 är sämst och 5 är bäst. Jag gläntade lite på sidorna och såg inga kryss längst till höger på raderna där de höga siffrorna är. Hjärtat började banka. Vad hade jag gjort för fel? Slog upp sidorna ännu lite mer och såg att det bara var 1:or och 2:or ikryssade och jag var underkänd. Innan tårarna började tränga upp i ögonen hann jag bara tänka ”Men jag ORKAR inte göra om de här tre månaderna”. Jag tittade som en hungrig cockerspaniel på överstyrman ”men, men,men...” och så såg jag att han flinade. Karln hade gjort sig omaket att kopiera mina handskrivna uppgifter, klippa och klistra och sätta in en extra sida i betygsboken. ”Det där var INTE roligt” väste jag innan jag tårögd stövlade ut från ships office.

Sedan kom jag ju på att det visst ar jätteroligt. Och lite som en pik. Typ ”det ordnar sig, ha ingen panik”. Herregud vad pinigt att sådär prestationshetsigt inte kunna se humorn i hans skämt med en gång. 

Sömnen. Igen.

De sista dagarna har kretsat kring sömn, eller bristen på den. Häromnatten efter ankomst till Tacoma blev vi väckta kl 24.00 av immigrationsmyndigheten som skulle jämföra allas ansikten mot passen. En barsk man som inte tålde ifrågasättande av den valda tidpunkten, som jag  bara får lov att poängtera igen: var mitt i natten! Därefter omöjligt att somna. Jag låg och ångestglodde på klockan och hur timmarna sakta förminskades mot 03.30. Snälla, bara en liten blund? Men icke. 03.26, 27, 28, 29, 30... PIIIP-PIIIP! Jag var så hopplös att jag inte ens iddes stänga av klockan innan den tjöt.

Bara att packa på sig arbetskläder, stoppa ner lite färdkost i fickan och gå ner i ISPS-kuren (det är en gul trälåda med kupévärmare där man ska registrera alla som kommer ombord och kliver av båten).

Så småningom infriades drömmarna om kojen och efter vakten stöp jag i säng. Jag vaknade inte ens när US Coastguard ville se oss öva och brandlarmat drogs igång. Skam och ilska på samma gång. Att missa brandlarmet är ju inte så creddigt, men ska det vara så svårt att få täcka primärbehov nr. 1? Kände mig som en ofrivillig dansmus i amerikanska statens händer.

...och så inatt. Vaknade klockan 24.00 och kunde inte somna om innan vakt 04.00. Det hade börjat gå sjö och båten stod och stampade så man trodde att hela förskeppet snart skulle trilla av. Med såhär dålig sömn är siktet inte inställt på någonting annat än att få komma hem och sova. Tyst, stilla, mörkt... mmm. Satt som en överkokt sparris på bryggan medan styrman konstaterade att båten minsann ska skaka sista livsgnistan ur oss innan vi får åka hem.

Får jag inte sova inatt börjar jag grina.

Sömnen

Efter vakten 20.15. Sätter mig och lyssnar på Mange Schmidt (!?). Känner mig speedad. Många framåtbrassar på få dagar gör att kroppen tror att klockan är ca 18.00 och sömnen är långt borta. Konstigt egentligen med tanke på hur kasst man sover på nätterna. Jag kommer ihåg när jag var ung och vid god vigör och seglade skuta; då kunde man ju lägga sig på mage, somna och rulla ur kojen utan att vakna, men nu är man vuxen och bortskämd och vaknar av en rullning, att det är för varmt, eller bara allmän stissighet. I det senaste fallet försöker jag att sluta tänka på jordens undergång med att sätta på en ljudbok att distrahera mig med. Innan jag vet ordet av har jag lyssnat i tre timmar och sömnmöjligheterna för natten är reducerade till fyra timmar. Nu sitter jag ändå här och är brådvaken efter att ha farit runt på bryggan som den där arapapapapapapadjafågeln i Kalle Ankas jul.

Många teorier om sakernas tillstånd hann utvecklas medan vi gjorde en 360 för att senarelägga vårt ETA till Tacoma. Vi har en axelgenerator ombord som lägger av vid 78 RPM, så det är inte ”bara och bara” med att sakta ned. En ständig ekonomisk balansgång; vad kostar mest, sakta ner och koppla in dieselgeneratorn, eller brumma på med bekvämt RPM och få ”gratis” el av axelgeneratorn? Borde man inte kunna ha en propeller med ställningsbar stigning  så att man kan hålla konstant varvtal men ändå ändra fart?

Imorgon söndag. Måste färdigställa klockprojektet. Sista chansen.

Mitt kampinlägg

Igår var den enda dagen som man ”får prata om sånt här utan att bli kallad arg feministjävel” sade Hanna Hellqvist när vi satt på bryggan och lyssnade på Morgonpasset på webben. Jag borde kanske tagit tillfället i akt och skrivit detta inlägg igår, men det var ramper som krånglade och annat som behövde lättas från hjärtat, så mitt brandtal kommer först idag. Jag vill bara, innan ni börjar läsa, säga att det jag skriver är mina personilga upplevelser och åsikter. De är en konklusion av båtar jag varit på och sjöfolk jag träffat och handlar alltså inte om hur min praktiksituation ser ut just nu.

Är det lätt att vara tjej på sjön? Många undrar och de flesta verkar tro att svårigheterna ligger i praktiska saker som gör att vi har andra behov än killar. Allt från tamponger till barn går att lösa med vilja, planering och en hemmafront som är med på noterna. De problem jag har stött på och kan härleda till mitt kön har istället uppstått mellan människor. Hur hävdar man tillexempel sin kompetens när någon allvarligt säger: ”Klart du kommer få jobb här, de anställer ju bara tjejer”, en ståndpunkt som i sin tur brukar berättiga samma persons fastställande av tjejer som mindre kompetenta än killar, eftersom de blivit anställda... ja, just för att de är tjejer, inkvoterade för att rederierna utåt skall kunna visa upp sin jämställdhetssträvan.

Hur tacklar man sexistiska kommentarer? Vissa tycker att det ska vara lite ”tufft” på sjön och hävdar att man väl får ge tilbaka med samma mynt. Vissa är påtvingade politiskt korrekta för att de har blivit skickade på ”jämställdhetskurs” av arbetsgivaren, men låter en ändå förstå vad de tycker genom att ironiskt påpeka: ”...fast såhär får man ju inte säga längre”. Vissa menar att det bara är att svälja och förklarar att utvecklingen går långsammare till sjöss än på land.

Herregud, det är så svårt. Man vill ju bara vara en i gänget. Könsberoende beteendemönster i bemötande av personer kan vara omedvetna. Hur medvetandegör man detta utan att folk ska känna sig hotade och raljera över ”jämställdhetskurser”?

Det är svårt att veta, när man känner sig dåligt behandlad, om det är för att man är tjej, elev eller helt enkelt en kass person. Självförtroendet vacklar när man inte hittar en grund att analysera vad som är rätt och fel utifrån. ”Skulle han sagt sådär om jag var kille också?” är en fråga som ofta flyger genom mitt huvud, men den kommer aldrig ut. För jag är feg. Jag vill inte bli sedd som den rabiata feministen med en aldrig vilande agenda, den som ingen orkar prata med för att det bara blir genusfrågor av allt, den som tillochmed tjejer räds för att hon verkar göra det kvinnliga släktet en björntjänst genom att pracka på männen vad som är rätt och fel och få dem i omedelbar försvarsposition där de slår ifrån sig viktiga fakta. Samtidigt vill jag kunna vara säker på att bli rättvist behandlad och kunna hävda min rätt när jag anser att jag inte blir det, ifall anledningen är att jag är kvinnna.

Det ska tilläggas jag aldrig i någon annan bransch har blivit så väl bemött från första ögonblicket. Man kan tycka att det är fel att folk redan från början uppskattar mig för att det är ”kul med en tjej”, men det är en utgångspunkt som är mycket bättre än skepticism över samma faktum. Jag är mig själv, en individ som vill bli behandlad därefter, men representerar gärna tjejer som grupp inom sjöfart där vi fortfarande är en minoritet. Jag blir tillexempel oförställt glad när jag står i fören på skärgårdsbåten om somrarna, kastar tross och prickar pållaren inför en full brygga, tar biljetter vid landgången och möter den gamle mannen som säger: ”Vad duktig du var! Det där trodde jag inte att tjejer klarade”. Då har man ju iallafall ändrat någons föreställningar om vad KVINNOR KAN.

Kockens list

Jag ser ut som att någon har brett ett paket smör i huvudet på mig. När jag kom upp på bryggan för att säga godnatt fick jag höra att jag luktade illa, fadd köttbulle, typ.


Mässman har varit sjuk idag och då har vi som gått vakt ryckt in istället. När jag och matrosen på 4-8vakten kom in i byssan tändes något i kockens ögon; "aha, två stycken dugliga och livskraftiga däckisar!" såg hon ut att tänka och utan att vi riktigt visste hur det hade gått till hade hon med sina välartikulerade omskrivningar och illvilliga knep fått oss till att storstäda köksfläkten. Köksfläkten i en byssa är liksom inget som går att jämföra med en köksfläkt hemma, förutom syftet den har. Den i byssan är flera meter lång och ingrodd med fläsk och löksås, pannkakor och ägg&bacon åt 20 man i månaders tid


Fett och diskmedel rann nerför armarna på oss, in i overallerna, förbi armhålorna och neråt. Matrosen anade en enmanskonspiration och frågade insinuant:
- Jaha, är det här något ni gör en gång i månaden eller?
- Njaa, ääee...
- Eller är det en tioveckorsgrej?
- Tja, inte riktigt, men ni vet... Jag ska ju mönstra av snart, och så tänkte jag att nu kommer massa däcksfolk till byssan idag och då kan ju ni...
- Vafalls! Detta tarvar mutor! utbrast jag när jag insåg att vi höll på att avmönstringsstäda åt kocken.


Vi fick varsin godispåse och evig tacksamhet. Det gäller att inte bita den hand som föder en. Snart är det dags för mig att avmönstringsstäda åt mig själv. Tiden går ganska långsamt där vi ligger och gungar i vind och vågor. Jag kanske skulle låtit bli att planera in massa roliga saker hemma, nu har jag ju bara ännu mer att längta till = tiden går ännu långsammare. Hade något riktigt fruktansvärt väntat därhemma, som en resttenta jag inte pluggat till, då kan jag lova att tiden hade gått för fort!

göra sopgrejen

Norra stilla havet visar sig från sin bästa sida, eller? Imorse när det börjat ljusna såpass att man faktiskt kunde se det horisontella regnet som hörts piska bryggans rutor sedan vaktens början, skulle jag och matrosen ge oss ut på uppdrag. Vi skulle göra sop-grejen: tömma lite korgar, sortera lite, kasta det man får överbord (typ papp. Fiskar älskar att äta papp), köra de stora soptunnorna från soprummet till inceneratorn... hur tänkte man förresten när man ritade båten och placerade två av varandra avhängiga funktioner - soprum och sopbränningsrum - i varsin ände av fartyget? Det har såklart sin logiska förklaring baserad på brandsäkerhet och kompromisser för vad som är möjligt, men det var svårt att uppbåda en förlåtande attityd när regnet stod så hårt att det piskade in genom ena örat och ut genom andra.

Man up! Vi tog våra tunnor (ni vet sådana där stora gröna med ett par hjul och handtag) och begav oss ut. På grund av vind kunde man inte köra dem framför sig, så jag vill att ni föreställer er: grådaskig gryning, en vind som slår undan benen på en och två dyngblöta stackars satar som hukande släpar på varsin tunna vars lock fälls upp av vinden och slår dem i ryggen (förtydligande: påpiskad framåt av en soptunna, värdigt).
- Nu är mina skor fulla med vatten! Skrek matrosen efter en extra hård rullning. Då hade jag redan gett upp svordomsharangen till mantra och börjat skratta panikarat.

Alltså, en kvart senare fick vi komma in och byta till torra kläder och äta potatisplättar och bacon till frukost.
Så det är bara hårt i shipping i små stötar.

Dagen som icke är

Idag är det söndag den 4:e Mars. Imorgon är det samma dag. Vi passerar datumlinjen och kommer snart att vara 12 timmar efter UTC istället för före. Kan man spekulera i något pengainbringande när man gör sådana här surrealistiska hopp i tiden? Förmodligen inte, då skulle väl någon redan ligga och köra fram och tillbaka över 180-gradersstrecket (och en helt annan grej: om man ligger uppe vid Nordpolen och kör jättejättesnabbt runt runt polen, så att man hinner passera datumgränsen typ två gånger per dygn, vad innebär det då? Avståndet mellan meridianerna blir ju mindre ju längre utåt polerna man kommer, men inte minskar dygnstimmarna proportionellt med avståndet mellan meridianerna. Den här parentesen får stå som bevis för att det börjar bli dags att åka hem och låta sig bli distraherad av värdsliga ting). Man kanske kan komma undan med en försenad räkning... om inte annat så för den eleganta ursäkten att man var lite konfunderad över vilken dag det faktiskt var.

Hyggligt att lägga denna datumbrass så att vi får två söndagar, men det känns ändå lite Alice i Undelandet, särskilt när man är påväg hemåt, sover en natt och vaknar upp till samma dag! Kvicksand.

Träningen har i takt med att vi rör oss norrut blivit lidande på grund av sjögång. Min eltandborste som står i sin hållare på skrivbordet och har en anläggningsyta på ca 10 cm2 och en höjd på ca 20 cm har iochförsig inte vält en enda gång, vilket innebär att en barbiedocka lika gärna skulle kunna stå upprätt. Jag larvar mig alltså bara när jag kurar ihop mig under täcket och argumenterar för att det är bäst att stanna där hela dagen.

Men ”Dagen som icke är” har lov att glida en ur händerna likt en sprattlade liten katt. Eller, i mitt fall snarare likt en slajmklump.

Halvfemman

Dagens snabbaste: kl 16.34 och andremaskinisten säger:

- Halvfemma hos motorman!

Verktyg flög på plats, oljedräll evaporerade och ombyte till rena kläder skedde  i hissen påväg upp. Aaah, det är fredag! En av alla dessa dagar som absolut inte spelar någon roll om man går vakt, men som är en upptrappning, en föraning om att helg är att vänta om man jobbar 8-17 ombord. Herregud vad god den är, den där ölen som markerar att dagen är slut.

Ehrmm. För mig satte den visst inte bara stopp för dagens arbete, utan även alla andra planer som inkluderade: viktiga mail, träna och sy lite på mitt ombordprojekt.

Nu sitter jag istället och lyssnar på den enda skivan jag har på datorns hårddisk: Miike Snow. Det är inte fy skam. Jag tänker på sensommaren som jag förhoppningsvis kommer att få spendera hemma i STHLM och till största delen på Berns terass, kanske lyssnandes på Miike.

Imorgon lördag. Nu snurrar länsvattenseparatorer, kylvattensystem, brännoljesystem och hjälpkärror i huvudet på mig, så jag ser fram emot lite hederliga lördagsrutiner som brukar innebära vaskning. Jag verkar finna trygghet i städredskap när jag blir osäker på min kunskap. Det bådar inte gott.

Tillflyktsort: maskin

Blev inget med ”big in Japan”. Kocken lyckades få ombord sushi till middag, men det var också hela upplevelsen av ett land på andra sidan klotet. Och... inte för att låta blasé, mne rå fisk som rå fisk liksom. De hade dessutom glömt wasabin (är det bara vi svenskar som är lurade? Är wasabi påhittat av någon nordisk livsmedelsmagnat? Suck. Så många konspirationsteorier, så få svar).

Nu är båten full och vi drar en storcirkel över Pacific till Tacoma. Detta resulterar i att vi kommer hamna rätt högt upp och dåligt väder är att vänta. Det har faktiskt redan börjat hällregna och gunga en del. Mörkt största delen av dygnet och brassar var och varannan dag kommer förmodligen att leda till sömnbrist och allmänt dåligt humör. Detta har dock den ständigt uppmärksamma taktikern i mig insett och som förebyggande åtgärd mot tristess och trötthet har jag krupit ner i mitt näst bästa ställe ombord i en vecka: maskin. Det är varmt, det gungar knappt och man springer runt så mycket om dagarna att man inte behöver ha dåligt samvete för att man inte gymar när det gungar (ok, det där var en riktigt lam ursäkt, men låt mig leva i lögnen!).

Nog för att vi har haft lite maskin- och elkunskap i skolan, men mellan 8-17 om dagarna sitter mina ögonbryn uppe vid hårfästet och jag ser nog ganska nollad ut. Idag ville trikaren visa sina skills och skulle ha med mig på att felsöka en analog tryckreglerad givare (herregud, hoppas att han inte läser här, för det är säkert fel benämning och så kommer han att tycka att jag är hopplös). Jag är, vad ska man säga, imponerad över folk som kan grejer som jag själv inte har fallenhet för. Efter att vi var färdiga och faktiskt hade hittat felet bara kokade det i huvudet. Sladdar som blir till rör som blir till apparater som blir till pumpar som blir till datorer... det är en makalös manick!

Andremaskinisten verkar tycka att det är kul att ha en noob hängandes i hasorna och låter mig öppna, stänga,fylla, tömma, trycka och dra i grejer. Där och då fattar jag kanske 50% av vad jag gör, men efter tio följdfrågor uppe i kontrollrummet, studerande av ritningar, reflektion och läxförhör kommer jag ha en ärlig chans om han säger: ”Carro, har vi nog med färskvatten? Om inte, sätt igång evaporatorn och pumpa till lämplig tank!” Shit, det är så kul med maskin! Man kan liksom beta av en grej efter en annan och öva på nästan allt i praktiken och så finns det logiska svar på nästan allt (som dessutom den här maskinisten erkar sitta inne med), typ :”Varför kollar man alkaliniteten i pannvattnet, vad är det bra för?” Då har han en bra förklaring på det, varemot många saker på bryggan händer för att ”någon har bestämt det”.

Aaah, nu måste jag få min skönhetssömn. Chiefen har hotat med förhör på MarineFlocken (länsvattenseparatorn) imorgon. Ha! Jag har inte en chans!

fångad

I dagar, veckor har jag smugit som ett frimärke uppmed väggarna, kastat oroliga blickar över axeln och tagit trapporna för att undvika konfrontation i hissen. Min list kom på skam när jag stod och kikade lömskt bakom ett hörn. Någon sög tag i nacken till min overall:

- Aha! Eleven! Vad gör du? Fast. Attans.

- Eeeh, ingenting... min hittepåförmåga har aldrig varit särskilt bra i pressade situationer.

- Bra. Då är det dags att vi börjar nu. Sade båsen medan han släpade  mig till båsensjappet.

Detta utrymme är sedan veckor tillbaka förvandlat till en klockverkstad och såvitt jag hört har ingen, absolut ingen, kommit av båten efter en törn med den här båsen utan att ha med sig minst en egentillverkd klocka hem. Det har varit min stora skräck att bli tvingad att limma ihop gammalt dunnagevirke, hyvla, fräsa och som kronan på verket knyta knopar att sätta vid varje klockkslag. Jag menar, vad är väl en frivakt med hyvlespån i näsan jämfört med en liggandes raklång på soffan, lyssnandes på Chopin ackompanjerat av prasslet från en pollypåse?

Nu var jag iallafall ohjälpligt fast och när jag såg båsens egna verk var det inte utan att en liten sjömansarbeteslåga  tändes inom mig. Fasen, de var ju ganska snygga ändå, och den där mahognyn skulle göra sig bra mot min köksväggar som ska målas duvblå/grå. Men knopar, det blir det inget av! Istället ska det fräsas små hål att lägga rostfri, borstad stav i vid varje klockslag. Båsen var så nöjd att han hade fått även den mest motsträviga av motsträviga att börja med en klocka, så jag tilläts lite kreativ frihet. Där någonstans smälte vi samman i våra missioner och integriteter; jag måste erkänna att jag längtar till lördag när jag ska slipa och lacka.

Annars: vi är i Japan nu. Går igenom ett ställe som heter Kanmon. Dramatisk natur och en sol som började le mot oss så snart vi lämnade Korea (what’s up med det liksom?). Det är himla fint helt enkelt. På med solbrillor och ljudbok och promenera på däck innan vakten. Jag ska iland så fort tillfälle ges, behöver bara en mataffär. Har ni sett hur mycket sjukt man kan köpa i japan? Jag vill köpa roliga kakor och godisar som ser ut som att de knappt går att äta. Kocken har beställt sushi till middag så snart vi kommer till kaj. Life is good!

Om romantiseringen av sjöfarare

Kan man säga att fornstora dagar är över? De dagar då sjömän var att jämställa med ett eget folkslag, då hårt slit och farligt arbete byttes av med långa perioder i hamn med landgång och nöjen. De dagar då seglarnas hela identitet byggdes upp kring deras yrke, berättades historier kring, skrevs vemodiga  visor om. Då det alltid fanns någon hemma som väntade, oavsett hur lång tid man var borta och vad man hade haft för sig.

Vad skulle min visa handla om? Hitta på några rim på: långsamt internet, ECDIS-krångel, borttappade öronproppar och fläktbuller, implementera i en tretaktsmelodi så har vi dagens sjömansvisa.

”Det är ju bara ett flytande kontor”! Utbrast någon ombord. I den ständiga effektiviseringen av tillverkning och transport kan det ibland kännas så. Det finns inget utrymme för utsvävningar. Förr i tiden kanske man var iväg längre törnar, men man fick också lite tid på sig att leva, ni har säkert alla hört historierna. Vad ska dagens sjömän berätta för sina barnbarn: ”En gång bunkrade vi över, och då kom kustbevakningen och så fick vi böta”..?

Vi har det rent materiellt mycket bra ombord: Filmer, böcker, god mat, internet, sköna kojer och en slabb med det viktigaste (polly), men jag förstår faktiskt inte hur den del av besättningen som inte är svensk står ut med sina långtörnar. Vart tar de vägen? Vad gör de av sin personlighet? I vad hittar de stimulans nog att göra detta till mer än halva sitt liv? För det här är inte bara jobb; vi sover, äter och lever ombord. Hur lång tid klarar man av att vara endast ett kugghjul i fartygets framförande? Personligheten och ens självbejakande måste såklart komma i andra hand; vi är här för att göra ett jobb, vi vet hur kontrakten ser ut, vi får betalt, det är självvalt. Jag kan ändå inte låta bli att undra hur valet av ett liv till sjöss kommer att påverka mig i långa loppet. Jag har tidsperspektiv fram till sommaren; i sommar när jag kommer hem ska jag... Men hur kommer mitt liv se ut om 10-15 år?

Vi har fått det mycket bättre till sjöss. Svart på vitt liksom. Blir man sjuk får man åka till läkaren, vilotiden är reglerad, det finns alltid varmvatten i duschen... men de mjuka värdena? Det kanske är de som håller sig lika, sjöfarargenerationer efter varandra. En liten tagg som dyker upp ibland när man har tid att tänka efter. En undran om de därhemma finns kvar. En svårbestämd känsla av att längta både hem och ut till havs.

PS. Kan ingen skicka ut Håkan Hellström på en tankbåt på Nordsjön så att karln kan lägga ner det där 2000-tals-Evert-Taube’andet? DS.

Uppdatering från ett av alla ställen som slutar på -san

Båten börjar bli full. Vi lastar plastiga bilar; Chevrolet Matiz som är matta i lacken trots att de är nya, Hyundai Veracruz med påtaglig galonkänsla i sin läderklädsel. Nu ska jag vara lite försiktig med att sätta mig på höga hästar; en dag är det jag som köper en fem år gammal Elantra av rationella anledningar (och här kommer det sjuka: känner mig nöjd med det valet).

Lägger märke till att mycket är som folk varnat mig för, trots att jag är en sådan som helst lär av egna erfarenheter. "Stuvare som stuvare" tänkte jag när jag kom ombord, men efter att ha sett allt från dem som lyckas göra dryckeshållarna i bilarna bättre begagnade under ett lastningförlopp, till dem som gömmer sig mellan trälårarna med last och avslöjar sig själva genom rökpelarna som stiger från cigaretterna, till att nu vara framme på ett ställe där de springer över däck och inte en surrning sitter fel, är det ju inte utan att de fördomar som jag tidigare slagit ifrån mig, bekräftas.

Annars börjar jag först nu känna mig så varm i kläderna att jag vågar ta initiativ som inte bara ökar båtens haveririsk. Kör lite ramp, fläktar lite med fläktarna, kortsluter inget när jag ska slå på lysen. Känns bra liksom. Tänker att jag gärna skulle stanna här ett tag till och bli bekväm med mina skills, men man ska ju sluta på topp. Om tre veckor hägrar avmönstring. Den känns dubbel; får ju bara nosa på gamla Svedala innan det är dags att åka ut på nästa båt. Hade kanske varit lika bra att omfamna tankfnattet med en gång, istället för att låta sig frestas av landlivets lockelser i en vecka innan det ohjälpligt är dags för karaktärsdanande (eller nedbrytande) seglats igen.

Imorgon söndag. Det blir jag och Karl Pilkington. Se "en idiot på resa" om ni inte gjort det. Se det annars igen. En trött brittisk man med rövskav som rider på en kamel genom öknen och tvingas lyssna på arabiska folksånger med solen gassande på sin svettiga skalp under palestinasjalen är som mjuk, mjuk bomull att linda in en trött själ i.

Kunsan, Masan, Ulsan... var är jag?!

Häromdagen gick vi ner till recessen för att möta lotsen vid lejdaren. När vi låste upp dörren möttes vi av en arg, nästan hoppande liten man med stor pälsmössa. Lotsen hade visst klättrat upp själv, som gubben i lådan, men det var inte läge för frågor insåg man när han ilsket stormade förbi oss in i båten och vägrade se oss i ögonen när vi hälsade på honom. Det sista jag såg av honom var hans scarf som fladdrade förbi och underströk indignationen i hans rörelser.

- Was that the pilot? Frågade jag matrosen.

- Mhmmm. Svarade han menande.

Sedan skulle vi slussa in i Incheon. Det är sex meter tidvatten på sina ställen här i Korea. ”Non-tidal basins” där man stängt in vattnet så det håller sig på samma nivå hela tiden, verkar som en bra idé (där vi ligger i Kunsan nu fick vi istället måtta in oss mot en försänkning i kajen, så att rampen kan ligga kvar även vid lågvatten. Ganska nervöst att fälla rampen ner i ett ”hål”). Sedan skulle det på fler lotsar, köras in till sidan av slussen, släppas av lotsar, köras in i mitten av slussen (bra träning på mooring-spelen)... allt ackompanjerat av ett tjatter utan dess like på radion. Vi vaktade tre kanaler samtidigt; sjunger de nationalsången? Ropar de på oss? Är någon i fara? Man fattar ingenting. Jag bara väntar på att vi ska rapportera något på VHF’en på min vakt och jag får se skadeglädjen tändas i styrmans ögon medan han räcker mig luren och med hotfullt släpig stämma säger: ”Nå, du ville väl träna lite på att prata i radio?”. Gulp.

Annars bjuder Korea på: Kyla, dimma, smutsgrå hus, svårdefinierade maträtter och nätter vars enda ljus kommer från fabriker som kör dygnet runt. 

rutiner och träning

Min hytt ser ut som Hultsfredsfestivalen. Hur är det möjligt? Det var städlördag i förrgår. Man skulle å andra sidan kunna jämföra besöken i hytten med familjefotograferingen i sällskapsresan "Snowroller": "IN! UT! IN! UT! IIIIIN!" med skillanden att jag ska byta kläder istället för att bli fotad. Och så är det sladdar. Sladdar till förbannelse. Kulturutbytet på båten består i att man kopierar varandras hårddiskar, och det är I-pods som ska laddas, högtalarsladdar som ska kopplas, USB-hubar överallt och sladdar: sladdar, sladdar, sladdar. Jag ska gå tillbaka till böcker. De är iallafall estetiskt mer lättsmälta än härvan av lakritssnören som ligger över hela hytten nu. (Pssst. Jag vet att några på Verket läser här. Kan inte ni börja skicka ut filmer i typ .avi-format? CD-läsarens tid är förbi. Många har surfplattor och ultrabooks med bara USB-ingång och filmerna ni skickar brukar vara rätt goa).

Att efter morgonsnoozen som följer på 4-8vakten vakna upp till åsynen av detta kaos gör en... trött. Turligt nog är Självdisciplin mitt andranamn och jag piskar ner mig till gymet nästan varje dag ändå. Upprätthållandet av rutiner är en väsentlig del av överlevnadsstrategin; man har koll, man har kontroll. Nåja, tills man kommer till hamn, då skakas de trygga rutinerna runt som motståndslösa bollar i en kenodragning, men så länge vi är i sjön är det värt att försöka få någon rytm i sina dagar så att man inte slutar i fosterställning med tummen i munnen så fort man inte har vakt. Idag stod armar/axlar och kondition på träningsschemat. "Chins blir bra" tänkte jag och kavlade kaxigt upp ärmarna. Döm om min förvåning och förödmjukelse när jag händge där som en sprattlande flygekorre som fastnat i en klätterställning, 5 cm ovanför marken. OK. Inte chins, inte än. Skönt att ha ett mål iallafall. Eller nå't.