Söndagsnöje

Jag vaknar på söndagsmorgonen. Har ändå någon flisa av hopp i sinnet om att det ska bli en slapp dag. Äter min frukost (kommer aldrig upp förrän kvart i åtta och får kasta i mig ägg och bacon som sköljs ner med ett par koppar svart, varm livskraft). Ut i skitmässen med ena benet i overallen och tröjan bakochfram. Överstyrman har genomgång för dagens arbete. Söndag, please-please-please... Något är eventuellt fel med en sensor i en av ballasttankarna. Tanken måste vaskas för att man ska kunna ta reda på hur det ligger till. Ödets ironi säger till mig att dra på mig galonstället och kravla ner med brandslangen.

Jag och båsen går loss på leran 15 meter under tankdäck. Note to self: håll munnen stängd. Pannlampornas ljus flackar, vatten och andedräkter ångar. Ett jäkla tryck i brandslangen och dåligt fotfäste i den engelsk-franska gyttjan gör att jag sätter mig på ändan ett par gånger. Hål i galonbyxorna. Jaja, man är ändå bortom all räddning. Jag tar igen för alla gånger jag inte fick kladda ner mig när jag var liten. Kommer upp efter två timmar som potentiell förstapristagare i årets upplaga av tävlingen ”miss träskmonster”. Tiden har gått fort iallafall, cell efter cell i tanken har avverkats och systematiskt har leran mjukats upp och spolats bort. Besättning med brandslang vs. typ 1000 m3 lera: 1-0.

Skrattar panikslaget när jag råkar se mig i spegeln i omklädningsrummet. Jag har sagt det förr, men den här gången vinner: jag har ALDRIG varit så smutsig förut. Vaskar av mig, äter lunch och har snart kommit fram till alla dagars höjdpunkt: lunchsnoozen. Det kan vara det skönaste som finns; att få krypa ner i kojen och veta att det är nästan åtta timar till nästa jobbpass. Jag brukar tvinga mig själv att vara vaken en stund,  dricka en kopp kaffe och läsa i en halvtimme, bara för att få känna den där sköna känslan av att vara trött och veta att man får sova tills man vaknar.

Ps. Det var inte sensorn det var fel på. Ds.