Sunket

Reflekterade när jag duschat idag över hur dryg åtgång det är på min deo. Kom snart på att det inte är deons förtjänst. Det mytomspunna sjösunket har infunnit sig. Pratade med en kompis häromdagen som också är ute på praktik; han har inte rakat sig på åtta veckor (och jag kan inte tänka mig att han är en av dem med jämn och stilig skäggväxt).

Det blir såhär efter ett tag, att man slutar bry sig. För det första har man ingen att imponera på, tror min nålpistol och min pensel är tämligen likgiltiga inför mitt stripiga hår (som om penseln är så jäkla fräsch själv liksom!). Sedan: ska man hålla sig ren får man duscha några gånger om dagen, än är man svettig efter att ha släpat lotslejdare, prickig efter att ha målat, mjällig av rostflagor eller insmord med vajerfett. Det får vara någon hejd på tidsspillet som uppstår bara för att man ska hålla sig ren. Dessutom är det stopp i min duschbrunn. Inte sånt där ”hår-i-kröken-stopp” utan mer ”någon-måste-ha-sprayat-ner-fogskum-stopp”.

Försöker ändå hålla stilen genom att vaska hytten och byta sängläder varje lördag, en fin rutin som hänger i från m/s Förra. Det är betydligt oftare än för många andra, say no more...

Nu har vi lämnat Brofjorden och GBG med tre olika laster i tankarna. Var iland igår i GBG och tog tillfället i akt att besöka Volvomuseet, heaven! Imponerad av protoypbilarna som var utställda, och såklart P1800. Herregud, tänk om man kunde få äga en sådan en dag, en duvblåmetallic med körhandskar i samma färg... Annars bjöd GBG förvånansvärt nog på störtregn. Folk på bussen trodde att jag var en uteliggare i min från båten lånade, skitiga grundénsgalonrock. Ingen ville sitta brevid mig trots att bussen var fullpackad. Skönt, då kunde jag lägga min tunga väska på andra sätet. Frånochmed nu ska jag alltid ha en sunkig ”sitta-ensam-på-bussen-jacka” i beredskap i väskan.