skäms

Dagens: Säkert -Det kommer bara leda till något ont.

-You homesick? frågade den filippinska matrosen när vi stod sida vid sida och hängde ut över relingen i väntan på att tankarna skulle spolas rena. Vind under mössan och saltstänk i ansiktet.

Vad svarar man på det till någon som står på minst sex månader i taget, har en svårt sjuk dotter på ett år hemma, men inte kan åka hem till sin familj för att man behöver pengarna?

-Yes. I'm homesick.

Caroline åker på museum, eller en annan dag då taxichauffören blev en rik man.

Dagens: Shout out Louds -Impossible.

Jag har hört min kompis Mats i öronen större delen av dagen, och hur bara han kan säga:
-Meh, Carro, du e så dååålig.

...och jag som bara skulle gå på museum,

Jag hade hittat något bra historiskt museum i Belfast och var på förhand mycket nöjd över den positiva kurva min allmänbildning skulle utvecklas i, så först tyckte jag mig ha råd med lite fulkultur och travade in till Belfast centrum och tog en stooor (alltså, deras storlekar är ju helt absurda) peppermint mocha på Starbucks. Om någon frågar dricker jag helst en cappuchino på dubbel shot, men när ingen ser...

Sedan letade jag upp en taxi, museumet skulle visst ligga en bit utanför stan.
-Hi, could you drive me to carrikfergus museum?
-Youeah, sjuoreee. Isss qjuijte fajjjr fom hee, jooo kno?
Jag låtsades som att jag förstod vad taxichauffören sade, det är en mycket dålig försvarteknik jag har, att bara nicka lite och hålla med när jag inte fattar. Jag frågade lite lamt om det var ett historiskt museum vi var överens om att vi skulle till, och av utläggningen som följde som svar kunde jag iallafall inte utröna ordet "no", så vi åkte. och åkte. och åkte.
-Bi thiee weee, it is thi cassel jooo min?
-Castle? No... I don't think that the museum is located in a castle...
Då hade vi åkt typ halva vägen till Dublin. Kackel upptod i taxichaufförens radio, och han förkunnade snart för mig att slottet var det enda som fanns att se i Carrifergus, så det bara måste ju vara det. Vid det här laget hade jag redan gett upp, insett att det inte skulle bli något historiskt museum för mig, insett att det skulle bli vad som månne finnas i Carrifergus istället, och att detta skulle bli dyrt. Bye bye mina acne pistol-stövletter in spe.

Så kom vi fram till Carrifergus. Slottet var en medeltidsborg utan någon som helst betydelse för Irlands självständighetskamp och politiska historia. Jo, jo, det var fint, men det var fan inte 70 pund fint! Taxichauffören erbjöd sig tjänstvilligt att stanna och vänta medan jag gick runt på slottet. Det skulle tydligen inte finnas några taxisar i Carrifergus, så det framstod ju som min enda chans att komma tillbaka till båten igen, och han skulle dra av på taxametern, och discount och yadi-yadi. Jag var ändå utom allt hopp. Jag hade gått in i mitt apatiska "Caroline-åker -själv-på-utflykt-och-det-går-som-det-alltid-går-mode". Det tog 20 minuter att gå igenom den där borgen. Sedan åkte vi hem igen. Taxichauffören tyckte att jag var en guldgruva. Han började föreslå privat limousinsightseeing heldagsutflykter, och jag bara:
-Yes, yes, sounds very nice. Tog hans kort, stoppade ner det mellan sätena och tänkte att jag måste fråga chiefen om han kan tillverka en elektronisk fotboja till mig. Eller om han kanske kan ge mig max en femhundring varje gång jag går iland. Barn behöver striktare ramar än bankomater i varje gathörn och tjänstvilliga taxisar. Caroline behöver en karta.

ballasttankar och hatkärlek

Jag har kollat för mycket på Californication (och om du inte har det, gör det!), så titlar bestående av två ord sammanbundna med ett "och" framstår som det enda rätta.

Idag klättrade vi ner i en ballasttank, jag och överstyrman. Syfte oklart, eller, det var rost på en svets och massa bubblor i coatingen. Kanske gäller bara månatlig koll av detta förfall. Jag pallade inte fråga och känna mig dum iallafall, och så snart det stod klart att vi inte skulle skyffla gyttja därnere så blev ju uppdraget med ens spännande! Jag har alltid undrat lite över Urban Exploring, när man håller på och utforskar stadens gömda inrfastruktur, kryper runt i kloaker och andra tunnlar. Min nyfikenhet är stillad, för det måste ju vara ungefär som nere i en ballasttank: mörkt, massa lera, små små öppningar som man ska knyckla ihop sin kropp för att komma igenom, eko-akustik och stor risk att slå sig. Facsinationen visste inga gränser, och medan överstyrman gick runt och visste vad han skulle kika på, stod jag mest stilla med munnen intelligent halvöppen och stora ögon; "shit vilket raveparty man skulle kunna ha härnere" var nog min klaraste tanke "med gyttjebrottning"...

Jag läser på Facebook om att klasskompisarna börjar mönstra av nu. De som inte gör det än på ett tag verkar iallafall börja bli sugna på att jobba hemåt. En kompis hade uppdaterat sin status med beskrivning av dagens arbetsuppgifter följt av en svordomsharang. Jag har aldrig sett en statusrad få så mycket feedback på så kort tid! Folk hörde av sig från båtar över hela världen och bjöd på egna versioner av komponenterna: arbetsuppgift och svordomar. En av oss som har hängt runt på en båt i värmen i ett par månader tyckte att det var gnällig stämning. Han blev virtuellt mobbad. Klassen verkar älska att hata. Det går att applicera i större perspektiv än på bara K1a. Det ligger i den svenska folksjälen. Tänk bara på kafferasterna där gubbarna äntligen får slå ner sina trötta bakar; de börjar med ett "Åh fy faan", och avslutas med en djup suck, en ansats till att resa sig och "Äh, om man skulle ta och... åh fy faaan".

Ärligt talat tror jag inte att särskilt många i klassen har blivit avskräckta efter denna första praktikperiod, jag tror tvärtom att många har haft det ganska bra. Vi är bara ett steg närmare att bli buttra sjömän.

mat

Dagens pepp-soundtrack: Vampire Weekend -Diplomat's son

Jag köpte CD-skivor i Belfast. Så pittoreskt. Allt är satellitinternets fel, eller förtjänst, det beror ju lite på hur man ser på saken. Jag tror jag håller mig till förtjänst. CD-skivorna väckte massa fina gamla minnen om diverse blandproduktioner med usel ljudkvalitet som gick mellan händerna på oss pådyvlande musiknazister.

Just nu undrar jag över när kocken får slut på de skumtomtar som i ett oavbrutet flöde läggs i godisskålen. Jag mår illa. Men. De. Är. Ju. Så. Goda.

Jag anser att mitt eget ansvar i detta skumtomtefrosseri är begränsat. Får man mat ombord äter man, det är liksom så det funkar. Dessutom känns det bra att kunna skylla min ökande kroppshydda på något som är utom min kontroll. Äh, nu får jag lägga av och skärpa mig! Eller, efter nyår säger vi. Jag har härmed officiellt kapitulerat inför dessa svullandets högtider.

Vi hade precis en diskussion om detta med maten ombord. Att den är bland det viktigaste kan de flesta skriva under på, men vem är det egentligen som har ansvaret för att man får i sig det man ska (och inte överdrivet mycket mer, är väl poängen här)? De sjömän jag hittills har träffat verkar ha ett alldeles särkilt gott öga till mat som kan sammanfattas som: stabbig. Kåldolmar, fläsk med löksås och schnitzel med såååås. Alltså, jag gillar också den här maten, det som eventuellt skulle kunna beskrivas som ett problem är att smaken ombord är ytterst konservativ. Skulle man ge folk en caesarsallad skulle det bli ramaskri. Nä, ärtsoppa och bruna bönor sju dagar i veckan så är alla glada, och är det som kock lätt att göra alla glada, så är det ju en bra och enkel väg att gå. Eller? Jobbet ombord är inte lika hårt idag som det var för 100 år sedan, man behöver helt enkelt inte denna "mat för en karl" varje dag i veckan, och kroppshyddor som skulle behöva skära ner lite på såsen finns det gott om på sjön, så, vems ansvar är det? Alla är ju vuxna människor, och har väl lov till att själva bestämma vad de vill stoppa i sig, samtidigt som det skulle vara lätt att få alla att må bättre med nyttig mat.

Här ombord är läget utmärkt för dem som har självdisciplin. Till varje måltid serveras kokta/grillade grönsaker och en stor sallad, så vill man välja bort onyttigheterna är det möjligt. Ibland önskar jag bara att det inte var så gott med det onyttiga, och att självdisciplinen var lite större, eller att det onyttiga helt enkelt inte fanns så lättillgängligt. Ville man ha det, fick man anstränga sig lite mer än att sträcka ut handen efter en skumtomte eller pommes frites, typ ta ett aktivt beslut och gå iland/till slabben.

...sade hon och slet pappret av ett par after eight.

kul på jobbet

Dagens kampsång: Jenny Wilson -Anchor made of sand

Helst ska man komma upp någonstansifrån svettig, skitig och på dåligt humör. Då kan folk vara säkra på att man har jobbat (om man inte bara är lagd åt det smuts-buttra hållet, för det finns det ju vissa som är)

*fan vad det gungar! vi ligger till ankars i St Brides utanför Pembroke. Närsomhelst kommer en bok nerflygande i huvudet på mig. Jag slår på fel tangenter för att datorn dansar foxtrot under fingrarna på mig. Båten rycker i ankarkättningen, forces... Nu rasade något inne på toaletten, måste bara kolla vad det var.*

Har man däremot kul på jobbet tenderar folk att anse att det inte är seriöst. Det börjar väl bli en vecka sedan sist då vi skulle sätta i MOB-båten. De var verkligen taggade, styrmannen och maskinisten, här skulle det köras vattenjet! Övningen stod på månadens PMS (periodical mainteinance system, typ), och var liksom obligatorisk. De gjorde sitt jobb efter en checklista, denna guddom ombord, och vi åkte runt i hamnbassängen i Cardiff, plockade upp en nödställd (livboj) och övade på manövrering av båten. Denna övning hade föregåtts av typ en veckas pill och fix med MOB-båten som visade diverse tecken på ohälsa, så om inte annat var det ganska viktigt att få i den för att se att allt funkade. Ändå möttes vi, väl ombord igen, av fnysningar och kommentarer om "lekstuga". Ok, vi var lite rödkindade och exalterade. Det var ju roligt! Men, lekstuga? Varför? Hur?

Som ni märker är det här med arbetsmoral en svår nöt för mig att knäcka. Uppenbart är iallafall att man inte får tycka att jobbet är för kul. Jag för denna slutsats till anteckningarna.

sista om julen

Vi lägger ner nu, det här med julen. Det var värt ett försök. Försöket gjordes, det var inte särskilt tappert, men pröva själv att sjunga "hej tomtegubbar" med en fattig liten lättöl i kroppen. Alla satt tysta vid julbordet. Jag tror att de tänkte på andra jular de haft, ibland är det svårt att leva i nuet. Så fick vi julklappar, missionskyrkan hade stickat mössor. Jag fick en rånarhuva. Jag vill inte verka otacksam, men den riskerar att tvättas i 60 grader eller glömmas kvar ombord. Ännu mer godis trycktes ner i jakten på stämning. Jag har fått sura uppstötningar som smakar skumtomte. Nej, inte särskilt behagligt, men beskrivande.

Höjdpunkten var nog landgång i Belfast med Starbucks (denna guds gåva till mänskligheten) peppermint mocha, disig sol i utkikstornet mitt i stan, glittrig snö, inhandlande av julklappar till mig själv och pricken över I, i form av ett kraftigt snöfall.

Weise och Tilde och han den där julmarodören Ernst tjatar på TV om att julen fortsätter. Vi gör detsamma, fast mot Pembroke. Folk tar det lugnt ombord. Det är för kallt att jobba ute på däck, och det passar egentligen utmärkt nu när det är några röda dagar. Jag läser böcker, bockar av i mitt praktikhäfte (från skolan, grejer man ska ha lärt sig på sin praktik) och vecklar ut förvirrande ritningar över ballastsystem. Vi förbereder för nästa last med att spola tankar, är noga med att dränera allt på däck för frysrisken, och trippar på tå, rädda för att halka omkull.

Sedan har månen liksom snurrat ett varv till runt jorden. Jag får börja räkna dagar till avmönstring efter nyårsafton. Hoppas förresten inte att någon planerar något firande.

funderingar

Dagens: Syd Matters - To all of you.

Hemlängtan har klamrat sig fast som en hårt knuten näve kring hjärtat. Pratade precis med föräldrarna, och jag vet hur det skulle kännas att vara hemma; snön, lukterna, förväntningarna, gnabbet, morgonpromenaderna. Jag vågar inte riktigt säga till någon att jag längtar hem, för jag vet att responsen blir:
- Då har du nog valt fel yrke, lilla vän. Såhär kommer det att vara resten av tiden.

Jag menar inte att jag vill ÅKA hem. Jag menar att jag LÄNGTAR hem. Världen behöver inte vara svart och vit. Hade någon stuckit en biljett i handen på mig och sagt: "Åk då!", hade jag inte tagit den. Vissa menar att det inte är någon idé att tänka på alternativ när man väl har gjort sitt val, men med all den tid jag har till att fundera är det oundvikligt.

Dagens arbetsuppgifter består av att limma ihop ett pepparkakshus och städa julfint. Det dåliga samvetet är en ännu större uppgift att ta itu med. Är dessa uppgifter verkligen OK? Kan jag skriva upp arbetstimmar för att pyssla? Vad gör alla andra? Tittar de snett på mig för att jag inte gör någon nytta? Vad förväntar sig folk av mig? Hjälp.

Vi är påväg till Belfast. Tankerbranschen stannar aldrig, så julafton lär firas under pågående lossningsoperation. Det hagelregnar och vi saltar på däck.

lite om julen

Dagens soundtrack är den gode gamle Jens Lekman, helst med "opposite of halleluljah". Det har inget med titeln att göra, men det är liksom bjällror i den låten, och jag vill så förfärligt gärna komma i julstämning. Ibland försöker jag sjunga lite julsånger själv. Senast idag när jag avfettade skruvarna på mitt 327'e brandspjäll. Ut ur munnen strömmade "det strålar en stjärna". Hur pepp var den liksom? Det blev mer utav ett utdraget dödsylande där jag stod på tredje däck med snö och vind piskande i ansiktet, och airconditionkompressorn (typ) som ylade ikapp. Jag jobbar på med min to-do-lista mellan 8-17 så länge det inte händer något, för då hänger jag med på det istället, lunkar på liksom. Folk tror inte att jag gör någonting. Själv har jag väldigt svårt för personer som hela tiden ska hävda sin arbetskapacitet, så jag låter andra leva i tron om att jag inte gör så många knop. Det är nog inte så smart vid närmare eftertanke, men jag vet inte hur jag ska komma ur denna onda spiral av misstro utan att bli störig, smörig och sådär ivrig som jag redan talat om.

Nu är vi i Plymouth. England är panikslaget och fascinerat över att de verkar gå en vit jul tillmötes. Kajgubbarna har fått fnatt och ropar glatt på oss när vi kommer in. De är liksom exalterade, och som bortblåst är allt hat emellan båt och kaj (slår vad om att de står och säger sinsemellan att vi är helt dumma i huvudet vid varje tillägg. Genom sig själv känner man andra.). Idag blev jag först kallad vid mitt namn av en gubbe (hur är det möjligt?) och sedan sade han lite skämtsamt att det var en fin båt jag hade fått tag i, när jag stod och hoppade i deras sopcontainer för att kunna våldstrycka ner det sista. Sedan chit-chattade vi lite. Något är fel.

Eller, vänta, det är ju julen. Tamigtusan. Att jag inte tänkte på det, att tillochmed kajgubbar blir fina och kärleksfulla av denna vita, bomullsluddiga, väldoftande... nu kommer det: kärleksfulla, högtid. Jag skojar inte. Jul är så fint, även i sin mest subtila förklädnad. Han ska få en puss på kinden, den där kajgubben.

caroline åker till läkaren, eller dagen då taxichauffören blev en rik man

Det är något fel med mig. Förutom allt det uppenbara har mina ögon kliat, svidit och gjort ont i några dagar för mycket för att det ska gå över av sig själv. När vi var i Cardiff för ett par dagar sedan beslöt jag mig för att uppsöka läkare. Eftersom båtens tider är lite oregelbundna, var det inte bara att åka in till närmaste vårdcentral och sätta sig i kön, utan agenten engagerades (och helt plötsligt kände jag att det kanske hade blivit lite väl stor uppståndelse kring mitt problem, skulle jag såga mig lite i armen också kanske, bara för att ha något "riktigt"?) och en läkare på ledighet ringdes in från sin, av mig förmodade, rävjakt till häst med varm punsch och brittisk överklassdialekt.

Jag åkte iväg i en taxi runt halv sex på kvällen. Tryggt gick färden mot centrum "ja, centrum blir bra, där är det ju logiskt att det finns läkare" tänkte jag. Sedan åkte vi ut ur centrum "ja, det är klart, många sjukhus ligger ju utanför centrum" tänkte jag vidare. Sedan åkte vi ut utanför stan, till gränsen för var de slutar sätta upp gatlyktor "ja, jo, men det kan ju finnas läkare här också...". Efter en halvtimmes färd hade vägen smalnat av till tre meters bredd med mötesplatser. Vi for kulle upp och kulle ner, omgärdade av konturerna till stnmurar och häckar.
- Do you know a little more exact where we are going? frågade... TAXICHAUFFÖREN.
- *Gulp* No...
Tystnad, förutom från den skruttiga fjädringen, nu när vi hade kommit in på grusväg där de omgärdande trädens grenar rispade (ganska skrämmande vi denna tidpunkt) mot bilrutorna. Överlevnadsinstinkten tog överhanden och jag drog iväg ett SMS till båten om vart de kunde leta om det var så att de nästa dag läste i tidningen om ett brutalt mord ute på Walesiska landsbygden.

I mörkret, upp ur ingenstans, dök två stora järngrindar upp. De öppnades långsamt när vi närmade oss, och bakom dem dök ett stort slott upp. Man såg bara konturer av en väldigt stor byggnad och diverse tinnar och torn. Vi var i underlandet, och när jag klev ur taxin för att kolla om underlandet verkligen var rätt plats för läkaren att befinna sig på, öppnades huvuddörren, och jag blev mött av en tjock liten kille (typ 10-12 år) i rosa Ralph Lauren-piké. Han verkade veta att jag var på rätt plats, för han visade mig, med den självklarhet endast bortskämda ensambarn besitter, in i en gigantisk lounge.
- Would you care for a cup of coffee? And the newspaper?
Innan jag hann svara var dessa placerade i händerna på mig, tillsammans med en förklaring om att doktorn var ute, men skulle komma inom en halvtimme. Sedan rultade den lilla själen iväg in i slottets katakomber, och jag lämnades i loungen (varför har de alltid så sjukt kallt inomhus i England?) på en Le Corbusier lädersoffa. Efter en timme hördes ett typiskt V8-vrål från gårdsplanen. "Fan också! Hur ska jag få tag på en ny taxi? Jag vet ju inte ens var jag är, och den enda levande själen jag sett sitter väl djupt försjunken i något dataspel (eller så har han fullmånemuterat till varulv)". Men taxin stod lydigt kvar, vilket jag ju borde ha insett av motorljudet. Istället hörde jag klipp-klappande klackar i hallen, och in i loungen svepte en plastikopererad dam i svårbestämd ålder med minkpälsen hängande över axlarna. Samtidigt som hon föraktfullt och med viss avsmak betraktade vad katten släpat in, och hur detta hade skitat ner den bourgognefärgade mattan med sina smutsiga skor, berättade hon att doktorn skulle komma om fem minuter.

En kvart senare gled Mercedez CLS'en in på grusplanen. Ut kom doktorn, denna efterlängtade man. Han var först tvungen att tina upp mig med blåslampa, sort of, innan undersökningen kunde påbörjas. Den tog inte en sekund mer än två minuter. Ögoninflammation konstaterad. Tack och hej, leverpastej.

Jag gick ut i mörkret, väckte taxichauffören som bekvämt satt och sov med huvudet i tillbakalutad position, slängde ett öga på taxametern och rös. Den enes död, den andres bröd. Sedan åkte vi tillbaka till båten, och taxichauffören hade nog också sett på mätaren, för han var märkbart mer upprymd och pratsam än på vägen ut. Inga konstigheter, men jag har varit i underlandet.

karatedag

Lagom till förmiddagskaffet kände jag hur det började bubbla, en välbekant känsla av att alla gör bäst i att hålla sig på replängds avstånd från mig. När den första kommentaren kring mitt mellannamns betydelse för dags datum fälldes, tittade jag stilla upp från mitt kaffe och sade: "Om någon retar mig idag kommer jag börja gråta". Stämningen kilade iväg som en ljusskygg kackerlacka.

Jag har fått en to-do-lista av min agilitytränare. Jag kommer inte av båten förrän i april, tidigast. En dag som denna är listan dock en välsignelse. Jag har stått och surat vid mina brandspjäll, stålborstat deras skruvar, wd-40'at och fettat, medan jag kommit fram till att wd-40 måsta vara lösningen på all misär här i världen (och med "här" menar jag den industrialiserade delen av världen. wd-40 går tyvärr inte att äta.). Konspirationsteorier kring misärens och ondskans upprinnelse florerar ombord. Det hävdas, med olika belägg, att särken är roten till allt ont. Jag vet inte hur man skulle kunna döda särkar med wd-40, men ge mig några brandspjäll till, så har jag det.

Nu kom det proviant. Ett underbart scenario när maskin och däck drabbar samman i en kakafoni av hur man bäst bör få ombord maten, hur sling ska kopplas, och vem som är sämst lämpad till att ta itu med uppgifterna. Mitt förslag om att alla bara kunde ta varsin kartong och springa åt varsitt håll (det hade varit lika effektivt), mottogs inte med den humor som det levererades med. Nu är allting iallafall ombord och tillochmed äggen är hela. julbordet är räddat!

vardaglig uppdatering

Vi är åter i Pembroke. Här har tidvattnet skiftats under skrovet på Bro Distributor många gånger, jojo. Annars är jag på en stadig utförskurva. Igår försökte jag försvara för mig själv hur en mil på löpbandet lätt kunde bytas mot en timmes dagispingis (de var så snälla, alla stannade liksom upp i rörelserna så fort det var min tur att slå till bollen, så slog de sådana där lösa, höga bollar. Som att det skulle ha hjälpt!) och mjuk pepparkaka. Jag hann göra mig två reflektioner: INGEN kan se cool och bollkontrollerad ut när man jagar en studsande pingisboll på backen. Manliga män som hukande springer efter en liten orange kula med flaxande armar är helt underbart! Reflektion nummer två gjordes kring att man inte ska göra plågsamma och njutningsfulla saker samtidigt. Jag gick sex trappor upp och åt kaka samtidigt. De tog liksom ut varandra, iochförsig blev trapporna lite mindre jobbiga att gå i eftersom kakan tog hälften av uppmärksamheten, men å andra sidan blev en helig kakupplevelse förstörd av andfåddhet i trapp. Summa: minus.

Jag är åter i ingenmansland. För en person med behov av fasta tidsramar för att kunna planera sin tid, är detta... utvecklande. Jag ska jobba 12-20, men även vara med på alla avgångar och ankomster, samt om det händer något intressant utanför min arbetstid, och samtidigt ska jag vara noga med att ta ledigt så att jag får min vilotid och... gaaah!

Nu styr vi strax kosan mot Plymouth.

vardaglig uppdatering

Det finns alltid ett soundtrack. Idag är det Rufus Wainwright "Oh what a world". Tillbaka i Dublin, tillbaka på däck. Gårdagen ägnades åt infettning av rullklys och vinschar. Delfinerna lyste upp tillvaron, haglet förmörkade den. Det känns som att jag låter på gränsen till melankolisk, men jag har egentligen inte reflekterat över någon sinnesstämning. Allt är som det är. Jag skulle nog kunna sammanfatta läget som: nöjd.

Jag har försökt julpynta i hytten, och varje morgon startar jag med en chokladbit från min top-gear-kalender, men det är som att något inte riktigt vill infinna sig. Jag vet att snön ligger vit därhemma, att det är helt kolsvart ute medan mamma knådar lussebulledeg och adventsstakarna lyser gult i fönstren. Pappa skickas ut på balkongen för att hämta något, och en kall fläkt drar in i lägenheten och friskar upp den av saffran tyngda inomhusluften. Traditionsenligt rullar mamma perfekta små lussekatter medan pappa skapar modern konst. Det gör nästan ont att tänka på. Bäst att låta bli, för frånochmed nu kommer julen att spenderas borta många gånger. Jag ska försöka hitta någon artificiell granbarrsdoft på stan.

kval

Lykke Li (egentligen lyssnar jag inte på henne) och Jelly Belly super sours. Vi lämnar Plymouth där jag har spenderat eftermiddagen jagandes engelska julsmaker som inte får det att vända sig i magen vid blotta anblicken. Det blev Jelly Bellys, och några suspekta kakor till familjen, jag ska ju ändå inte vara där när det jular loss.

Veckan i maskin är över och har lämnat mig tvivlande. Det var schysst därnere. Så schysst att det inte blir några uppföljningar på kapitel 1 av "skäl till att inte arbeta i maskin". Det var inte så mycket dum-glo som på däck, och dessutom kändes allt vi gjorde nyttigt, se till så att båten går liksom. Styrmännen håller, förutom själva kassakon lasten, mest på med att fylla i checklistor på hur många hår vi har i våra penslar, hur vi ska hantera en eventuell UFO-attack och hur många vita A4-papper som dagligen hanteras. För det har någon auktoritet bestämt, och då ska det vara så. Nere i maskin finns lite mer integritet, typ: "Nu håller vi på och fixar det här. Om ni vill att båten ska funka är det bara att hålla tyst och låta oss göra vårt jobb. Don't call us, we call you." Jag gillar det där självständiga, att folk måste lita på att man gör sitt jobb på bästa sätt. Att man kan ha stolthet kring det, och inte bara göra som någon av högre rang har sagt åt en.

Vi hade en diskussion, och kom väl fram till att efter en vecka skulle en maskinare kunna göra ett styrmansjobb hjälpligt. Det omvända gäller inte. Detta faktum gör maskinare osårbara. Detta, och så det att de under kafferasterna kan sitta och rapa tekniska termer som inte betyder mer än goddag yxskaft, men för en däckare låter som lösningen på världens energiförsörjning. Man borde konstruera ett kodspråk uppbyggt kring tekniska termer; "fan vad fula skor han har" = "de där fundamentspackningarna borde ligga i länsgropen". Hehe.

Men, hallå! Vart är det här påväg? Jag skulle ju bli sjöman. Inte någon oljig ingenjör. Jag suger ju på matte! Krisen är ett faktum.

coolt

Vi låg svettiga och hopknycklade i någon länsgrop för att testa nivålarm, jag och motormannen, eller, han låg svettig och ihopknycklad. Jag satt bekvämt vid sidan av och hade anlagt min mest uppmärksamma och intelligenta min, den som tydligt signalerar hur villig jag är att lära mig vad som förevisas. Den är dock ganska värdelös när det enda som hade kunnat hjälpa den stackars motormannen var att jag skulle packa ihop min blivande styrmanslekamen och dyka ner i hålet. Senare på kafferasten dryftades möjligheterna att köpa på sig några leprechauns nästa gång vi är i Dublin. Tyvärr sägs det att de är ganska samarbetsovilliga och dessutom påhittade.

Hur det nu var kom en av maskinisterna nerflaxande för lejdaren (jag är livrädd varje gång, de tar typ 8 steg i taget. Oljefläck någonstans (ganska hög sannolikhet ändå) = död.) och ropade att jag skulle upp på däck. För en gångs skull for inte tanken "vad har jag nu gjort?" genom mitt huvud, som den annars tenderar att göra varje gång jag blir kommenderad någonstans med hög röst.

När jag kom upp på däck blåste vatten upp i skyar. Indiana Jones-soundtracket drogs på och så bara ett massivt ljud av: FLAPP-FLAPP-FLAPP-FLAPP-FLAPP. Mössan blåste av medan jag stretade över kobryggan fram mot helikopterplattan. Där hade nämligen Royal Navy bestämt sig för att ha övning. De stod och hoovrade ovanför båten med en gaaanska tuff helikopter, och började fira ner en gubbe. Elegant gled han ner för vinschen och in över helikopterplattan i liräddarmundering, hjälm och solglasögon. Väl nere drog han av sig hjälmen, slängde lite med sitt svettlockiga bruna hår och petade ner solglasögonen på näsan medan han sträckte ut en hand med mig och nickade upp mot helikoptern. "Wanna go for a ride?". Eller inte. De bjöd iallafall på ett par ärevarv runt båten och vinkade glatt till oss på däck som var i färd med att rulla ihop våra tungor pch plocka upp våra tappade hakor medan vi intalade oss att vi minsann visst har valt rätt yrke.

dagens

Smutsloppa [smut:sl'åp:a] smutsloppan smutsloppor subst.

Fysiskt men som följd av hårt arbete i maskin. Smuts, såsom olja, sikaflex eller småspik, ansamlas i porerna i huden där de ligger och mognar till en härlig inflammation, och Tadaaa! King Kongs pormaskar har mött sin överman.

Alltså. Jag har ju inga smutsloppor. Såklart. Det är förbehållet de riktiga dieselråttorna som tvättar händerna med lacknafta.

vardaglig uppdatering

Med undantag för några pikar i händelseförloppet ombord som är roliga att skriva om, går livet här sin gilla gång. Det är bra nere i maskin. De är snälla mot mig. Jag får vara med och skruva, torka, pumpa, klia mig i huvudet och dra skämt med anspelningar på sex under kafferasterna som vi sedan skrockar åt i grupp. Höhöhö. Det är gemytligt. Vi blir hånade av de (enligt dem själva) råbarkade och vindpinade (ok, det sista kan de få, det har ju trots allt haglat horisontellt typ hela dagen) människorna på däck. De tycker att vi är slappa när vi sitter i nerhasade overaller i fikarummet och skålar mot dem med våra kaffekoppar, när de blåa om läpparna fladdrar förbi och tänker på Hawaii eller självmord. Det är inte slappt, man håller bara på rasterna för att samla kraft till resten av dagen. Projekt som står för dörren är: En fin svarvad och svetsad julgran som man kan ställa i ECR (engine control room) och hänga muttrar och små skiftnycklar i som pynt, och så tänkte vi göra egna pepparkaksformar. Trivsel är viktigt.