caroline åker till läkaren, eller dagen då taxichauffören blev en rik man

Det är något fel med mig. Förutom allt det uppenbara har mina ögon kliat, svidit och gjort ont i några dagar för mycket för att det ska gå över av sig själv. När vi var i Cardiff för ett par dagar sedan beslöt jag mig för att uppsöka läkare. Eftersom båtens tider är lite oregelbundna, var det inte bara att åka in till närmaste vårdcentral och sätta sig i kön, utan agenten engagerades (och helt plötsligt kände jag att det kanske hade blivit lite väl stor uppståndelse kring mitt problem, skulle jag såga mig lite i armen också kanske, bara för att ha något "riktigt"?) och en läkare på ledighet ringdes in från sin, av mig förmodade, rävjakt till häst med varm punsch och brittisk överklassdialekt.

Jag åkte iväg i en taxi runt halv sex på kvällen. Tryggt gick färden mot centrum "ja, centrum blir bra, där är det ju logiskt att det finns läkare" tänkte jag. Sedan åkte vi ut ur centrum "ja, det är klart, många sjukhus ligger ju utanför centrum" tänkte jag vidare. Sedan åkte vi ut utanför stan, till gränsen för var de slutar sätta upp gatlyktor "ja, jo, men det kan ju finnas läkare här också...". Efter en halvtimmes färd hade vägen smalnat av till tre meters bredd med mötesplatser. Vi for kulle upp och kulle ner, omgärdade av konturerna till stnmurar och häckar.
- Do you know a little more exact where we are going? frågade... TAXICHAUFFÖREN.
- *Gulp* No...
Tystnad, förutom från den skruttiga fjädringen, nu när vi hade kommit in på grusväg där de omgärdande trädens grenar rispade (ganska skrämmande vi denna tidpunkt) mot bilrutorna. Överlevnadsinstinkten tog överhanden och jag drog iväg ett SMS till båten om vart de kunde leta om det var så att de nästa dag läste i tidningen om ett brutalt mord ute på Walesiska landsbygden.

I mörkret, upp ur ingenstans, dök två stora järngrindar upp. De öppnades långsamt när vi närmade oss, och bakom dem dök ett stort slott upp. Man såg bara konturer av en väldigt stor byggnad och diverse tinnar och torn. Vi var i underlandet, och när jag klev ur taxin för att kolla om underlandet verkligen var rätt plats för läkaren att befinna sig på, öppnades huvuddörren, och jag blev mött av en tjock liten kille (typ 10-12 år) i rosa Ralph Lauren-piké. Han verkade veta att jag var på rätt plats, för han visade mig, med den självklarhet endast bortskämda ensambarn besitter, in i en gigantisk lounge.
- Would you care for a cup of coffee? And the newspaper?
Innan jag hann svara var dessa placerade i händerna på mig, tillsammans med en förklaring om att doktorn var ute, men skulle komma inom en halvtimme. Sedan rultade den lilla själen iväg in i slottets katakomber, och jag lämnades i loungen (varför har de alltid så sjukt kallt inomhus i England?) på en Le Corbusier lädersoffa. Efter en timme hördes ett typiskt V8-vrål från gårdsplanen. "Fan också! Hur ska jag få tag på en ny taxi? Jag vet ju inte ens var jag är, och den enda levande själen jag sett sitter väl djupt försjunken i något dataspel (eller så har han fullmånemuterat till varulv)". Men taxin stod lydigt kvar, vilket jag ju borde ha insett av motorljudet. Istället hörde jag klipp-klappande klackar i hallen, och in i loungen svepte en plastikopererad dam i svårbestämd ålder med minkpälsen hängande över axlarna. Samtidigt som hon föraktfullt och med viss avsmak betraktade vad katten släpat in, och hur detta hade skitat ner den bourgognefärgade mattan med sina smutsiga skor, berättade hon att doktorn skulle komma om fem minuter.

En kvart senare gled Mercedez CLS'en in på grusplanen. Ut kom doktorn, denna efterlängtade man. Han var först tvungen att tina upp mig med blåslampa, sort of, innan undersökningen kunde påbörjas. Den tog inte en sekund mer än två minuter. Ögoninflammation konstaterad. Tack och hej, leverpastej.

Jag gick ut i mörkret, väckte taxichauffören som bekvämt satt och sov med huvudet i tillbakalutad position, slängde ett öga på taxametern och rös. Den enes död, den andres bröd. Sedan åkte vi tillbaka till båten, och taxichauffören hade nog också sett på mätaren, för han var märkbart mer upprymd och pratsam än på vägen ut. Inga konstigheter, men jag har varit i underlandet.