mat

Dagens pepp-soundtrack: Vampire Weekend -Diplomat's son

Jag köpte CD-skivor i Belfast. Så pittoreskt. Allt är satellitinternets fel, eller förtjänst, det beror ju lite på hur man ser på saken. Jag tror jag håller mig till förtjänst. CD-skivorna väckte massa fina gamla minnen om diverse blandproduktioner med usel ljudkvalitet som gick mellan händerna på oss pådyvlande musiknazister.

Just nu undrar jag över när kocken får slut på de skumtomtar som i ett oavbrutet flöde läggs i godisskålen. Jag mår illa. Men. De. Är. Ju. Så. Goda.

Jag anser att mitt eget ansvar i detta skumtomtefrosseri är begränsat. Får man mat ombord äter man, det är liksom så det funkar. Dessutom känns det bra att kunna skylla min ökande kroppshydda på något som är utom min kontroll. Äh, nu får jag lägga av och skärpa mig! Eller, efter nyår säger vi. Jag har härmed officiellt kapitulerat inför dessa svullandets högtider.

Vi hade precis en diskussion om detta med maten ombord. Att den är bland det viktigaste kan de flesta skriva under på, men vem är det egentligen som har ansvaret för att man får i sig det man ska (och inte överdrivet mycket mer, är väl poängen här)? De sjömän jag hittills har träffat verkar ha ett alldeles särkilt gott öga till mat som kan sammanfattas som: stabbig. Kåldolmar, fläsk med löksås och schnitzel med såååås. Alltså, jag gillar också den här maten, det som eventuellt skulle kunna beskrivas som ett problem är att smaken ombord är ytterst konservativ. Skulle man ge folk en caesarsallad skulle det bli ramaskri. Nä, ärtsoppa och bruna bönor sju dagar i veckan så är alla glada, och är det som kock lätt att göra alla glada, så är det ju en bra och enkel väg att gå. Eller? Jobbet ombord är inte lika hårt idag som det var för 100 år sedan, man behöver helt enkelt inte denna "mat för en karl" varje dag i veckan, och kroppshyddor som skulle behöva skära ner lite på såsen finns det gott om på sjön, så, vems ansvar är det? Alla är ju vuxna människor, och har väl lov till att själva bestämma vad de vill stoppa i sig, samtidigt som det skulle vara lätt att få alla att må bättre med nyttig mat.

Här ombord är läget utmärkt för dem som har självdisciplin. Till varje måltid serveras kokta/grillade grönsaker och en stor sallad, så vill man välja bort onyttigheterna är det möjligt. Ibland önskar jag bara att det inte var så gott med det onyttiga, och att självdisciplinen var lite större, eller att det onyttiga helt enkelt inte fanns så lättillgängligt. Ville man ha det, fick man anstränga sig lite mer än att sträcka ut handen efter en skumtomte eller pommes frites, typ ta ett aktivt beslut och gå iland/till slabben.

...sade hon och slet pappret av ett par after eight.