karatedag

Lagom till förmiddagskaffet kände jag hur det började bubbla, en välbekant känsla av att alla gör bäst i att hålla sig på replängds avstånd från mig. När den första kommentaren kring mitt mellannamns betydelse för dags datum fälldes, tittade jag stilla upp från mitt kaffe och sade: "Om någon retar mig idag kommer jag börja gråta". Stämningen kilade iväg som en ljusskygg kackerlacka.

Jag har fått en to-do-lista av min agilitytränare. Jag kommer inte av båten förrän i april, tidigast. En dag som denna är listan dock en välsignelse. Jag har stått och surat vid mina brandspjäll, stålborstat deras skruvar, wd-40'at och fettat, medan jag kommit fram till att wd-40 måsta vara lösningen på all misär här i världen (och med "här" menar jag den industrialiserade delen av världen. wd-40 går tyvärr inte att äta.). Konspirationsteorier kring misärens och ondskans upprinnelse florerar ombord. Det hävdas, med olika belägg, att särken är roten till allt ont. Jag vet inte hur man skulle kunna döda särkar med wd-40, men ge mig några brandspjäll till, så har jag det.

Nu kom det proviant. Ett underbart scenario när maskin och däck drabbar samman i en kakafoni av hur man bäst bör få ombord maten, hur sling ska kopplas, och vem som är sämst lämpad till att ta itu med uppgifterna. Mitt förslag om att alla bara kunde ta varsin kartong och springa åt varsitt håll (det hade varit lika effektivt), mottogs inte med den humor som det levererades med. Nu är allting iallafall ombord och tillochmed äggen är hela. julbordet är räddat!