Sitter hemma hos min kompis psykologen. Hon har placerat mig i morgonsolen med en sådär stor kopp te som bara folk som rotar för mycket i sitt inre har tid att dricka ur. Jag stirrar hålögt ut över Slottskogen i GBG. Lider av samma sömnbrist som insomnia-mannen i 100 höjdare. På bordet står ett fång tröstande tulpaner, men känslan av meningslöshet vill inte riktigt släppa. På lördag är det dags igen. Då ska jag mönstra på i Brofjorden. Jag som precis hade hunnit sätta mig ned.
Jag försöker göra de saker jag gillar; laga mat, baka bröd, läsa... men utan känsla av beständighet. Det här är egentligen bara en parentes där jag flyter ovanpå. Väskan är uppackad, men hemmet är inte mitt, livet där jag befinner mig är inte mitt. Jag har varit på besök på olika ställen sedan jag flyttade ut från lägenheten. Det singlar ett löv framför fönstret och jag noterar att jag i det ögonblicket inte ens vet vilken årstid det är. Så rotlös att jag inte är medveten om min omgivning.
Lyssnar på Säkert, och inte blir något bättre av det inte.
Jag drömmer om spontana telefonsamtal: ”Grilla ikväll?”, om att lägga ut en trasmatta i köket, om att inte vara påväg någonstans, om att lägga mig på rygg och stirra upp i taket och veta att ingen tid har spillts för den sakens skull (tror det kallas långledig).
Läser på FB om hur taggade alla andra är. Jag förvandlas till Gråsuggan, rullar ihop mig. Alltså, rent intellektuellt har jag genomskådat facebookbluffen; folk pillar ut russinen ur sin livskaka och postar dem. Detta får dem tydligen att framstå som lyckade och härliga människor, men rent intuitivt tror jag att jag måste vara den enda som är ovillig till att bryta upp från dem jag gillar för att bege mig ut till ännu ett oskrivet blad i min sjöfararhistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar