Vaknar till fågelkvitter. Fäller upp datorn; Spotify
funkar igen efter tre månader, jag behöver inte längre krama stressbollar medan
jag väntar på att websidor ska laddas, allt är stilla. Jag är hemma!
Överstyrman avslutade min vistelse på Oberon med ett
litet prank. Jag gick till honom igår (eller, var det i förrgår? Jet-lagen gör
omständigheterna kring tid mycket oklara) för att få tillbaka min betygsbok där
ens handledare ska kryssa i hur man har uppfört sig, om man klarat av sina
uppgifter, om man är lämplig till sjöss eller består av gammal drivved som ska
spolas upp på land (alltså, den där lämplighetskolumnen är ju lite lustig. Hur
många gånger har jag inte fått berättat för mig att förr i tiden var ens enda
utväg om man var gangster och hade spolat alla sina chanser i samhället, att gå
till sjöss... idag är det visst omvänt). Man
blir betygsatt efter en skala där 1 är sämst och 5 är bäst. Jag gläntade
lite på sidorna och såg inga kryss längst till höger på raderna där de höga
siffrorna är. Hjärtat började banka. Vad hade jag gjort för fel? Slog upp
sidorna ännu lite mer och såg att det bara var 1:or och 2:or ikryssade och jag
var underkänd. Innan tårarna började tränga upp i ögonen hann jag bara tänka ”Men
jag ORKAR inte göra om de här tre månaderna”. Jag tittade som en hungrig
cockerspaniel på överstyrman ”men, men,men...” och så såg jag att han flinade.
Karln hade gjort sig omaket att kopiera mina handskrivna uppgifter, klippa och
klistra och sätta in en extra sida i betygsboken. ”Det där var INTE roligt”
väste jag innan jag tårögd stövlade ut från ships office.
Sedan kom jag ju på att det visst ar jätteroligt. Och
lite som en pik. Typ ”det ordnar sig, ha ingen panik”. Herregud vad pinigt att
sådär prestationshetsigt inte kunna se humorn i hans skämt med en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar