The show
must go on. Vi ska lasta finbränsle I Mongstad och har därmed varit
tvungna att tvätta tankarna. Olika petroleumprodukter är ju olika ”fina”, så om
man tillexempel kör vanlig lastbilsdiesel en resa och ska ta flygplansbränsle
nästa, måste man göra rent i tankarna så att flygplansbränslet inte blir ”nerskitat”
med diesel. Omvänt behöver man inte bekymra sig om att göra rent.
Så, efter att tvättkanonerna gjort sitt jobb nere itanken
är det dags att suga upp allt vatten och resterande last. Sedan ventilerar man
noggrannt innan sista steget påbörjas: nedklättring och manuell rakning (alltså
med en raka, inte för att ta bort skäggväxt) av tankbotten. Som gruvarbetare
utrustade vi oss med pannlampor, hinkar, moppar och rakor och började färden. Det
är långt ner i en tank alltså. Typ 12 meter. Man kollar ner lite med sin
pannlampa och kan konstatera att man inte ser botten på tanken, utan bara en
lejdare som försvinner ner i något mörkt, dimmigt och dieselluktande.
Väl nere är tanken som en jättekatedral. Om dagarna går
man runt på däck där många lösningar är platsekonomiska; rör slingrar sig kring
varandra, man får knö sig förbi mooringspelen och ventiler är placerade i
armvrickarpositioner. Så kommer man ner i en tank och inser plötsligt hur enorm
båten faktiskt är. Men det är rätt m3-fördelning antar jag. Att maximera lasten
alltså.
Jag ville ta bilder. Det var likt Avalanchesvideon till ”Since
I Left You” när båsen och däckseleven gick axel vid axel med varsin raka och
sköt vatten framför sig. Pannlamssken som fladdrade i reflexerna på deras
overaller och ekon av varje ord och rörelse. Det blev dock inget med det där
fotograferandet eftersom man inte får ha några elektriska apparater på däck som
inte är EX-klassade. Tur att jag inte investerade i någon systemkamera innan
jag drog ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar