bättre

Så var vi i Thames. Här känner man igen sig. Det var här jag mönstrade på min första båt, Bro Distributor. Trots mitt gnäll om att åter vara novis, måste jag ändå medge att något har hänt under det dryga år som gått sedan min första praktik.  Någon säger: ”Vilka ventiler är öppna på crossovern?” och jag står inte längre som ett frågetecken. Någon frågar: ”Kör du spelen?” när vi ska lägga till och jag får inte längre hjärtat i halsgropen. Det är en sjukt bra känsla.

Vi har omkring 23000 ton ULSD (en dieselsort) som ska iland genom två 8-tumslinor. För er som inte är båtologer: det kommer att ta sin lilla tid. Vi ankom igår eftermiddags och ska ligga och lossa i två dygn. Antingen är jag på bryggan och försöker snappa upp så mycket som möjligt av lastnings/lossningsprogrammet, eller så hänger jag på däck med vad som kan vara världens bästa matros. Ganska många filippinska matroser är utbildade styrmän som bara inte tagit examen, så de vet en hel del om det mesta. Han visar mig med största tålamod saker som jag vägrar att förstå, låter mig pröva saker som han helst gör själv egentligen, tipsar mig om hur jag ska leva mitt liv för att bli en lycklig människa... vilken guru!

Igår stod vi och hängde vid manifoldern (jag med ansiktet ivrigt vänt mot solen, matrosen gömd i skuggan; ”We have enough sun in the Philippines”) när en gråhårig surveyor kom ombord för att koppla armen till landlinan. Man snackar ju lite med dem, lite väder och vind, olika petroleumprodukter och så. Jag frågade vad han tyckte om att jobba under helgen. Han gillade det. För varje avklarad arbetsdag var han ett steg närmre pension, och nuförtiden lät han ungtupparna sköta allt administrativt och allt krångel. På nästan oförståelig cockneydialekt förklarade han att ”Novadays, I’m only around to tight some bolts ’n’ stuff, you know. That’s complicated enough. You youngsters can work.” Sedan struttade han iland och lämnade lastarmen kopplad med mycket väl dragna bultar. Jag och matrosen gick och finjusterade en lastventil.