Inte min stoltaste stund

Vi satt och lastade. Söndag, Brofjorden, regn. En hel del kaffe rann mellan de broarna. Jag tror att styrman var mitt uppe i en historia om sin svunna ungdom när han gjorde lumpen (hur kommer det sig att man förr eller senare alltid måste vara åhörare till dessa historier?) och de skulle testa hur tjocka träd det gick att meja ner med en terrängbil 40, när vi kände lukten av diesel ånga upp för lejdaren. En maskinist i antågande! De har hållt på med kolvöverhalning och varit strängt upptagna hela helgen. I sin arbetsiver hade maskineleven slagit hål i huvudet. Överstyrman kom och löste av oss och så gick jag, styrman och eleven ner i sjukhytten. Plasthandskar på och så skred vi till verket. ”Carro, du får klippa av han håret”. Jag var väldigt, väldigt frestad att lämna ett par tussar ovanför öronen, men insåg att det kanske bara var jag som skulle se det roliga i en muppklippning och klippte (tyst fnissande) snyggt.

Sedan blev jag tillsagd att hålla i kompressen på såret. Då kände jag det som varit fara och färde ända sedan jag klev in i sjukhytten. Det började snurra och svartna för ögonen. Jag hann peta på styrman och säga: ”Du får hålla i kompressen nu”,  ”Vaddådå?” innan jag föll ihop i en hög på golvet. Vill ni veta om såret var stort? Om det var rikligt med blod? Om det var uppfläkta svålkanter? Svar: Negativt. Jag är en sådan som svimmar av allt; sprutor, blod, tatuera sig. Jag var bara borta en halv sekund och när jag vaknade var det med panik-skamset fniss. Styrman bara suckade.

Fan. En dag blir det ju mitt ansvar att lappa ihop folk. Då går det ju inte att hålla på att törna sådär. Hur tränar man? Ge blod? Styrman är en sådan där survival-kille och har massa ”sårsmink” hemma. Han kan tydligen fixa allt från skrubbsår till benpipor som sticker ut. Han får ta med sig sitt kit till nästa gång han mönstrar på så att jag kan härdas. Fasar redan nu för nattvakter på bryggan; jag hör ett vrål, styrman ligger någonstans med skenbenet utstickandes ur kroppen, jag svimmar och vaknar till att han står lutad över mig,  gapflabbar och säger ”HAHAHAHA! Visst såg det VERKLIGT ut?”.

Idag skulle jag  göra ett övningsanrop på radion med honom innan jag skulle ropa på riktigt. Jag ropade:

- Lotsarna Lysekil, Bit Okland.

Tystnad.

- Men, varför är du tyst? Svara då!

- Näää, man brukar ju typ få ropa tio gånger innan de svarar...

Varpå jag tar andas in djupt och ska till att övningsropa igen när jag ser att hans ryggtavla skakar av skratt.

- Carro, tänkte du seriöst sitta här och ropa ut i tomma intet tio gånger?

- Men, vafan...

Jaja, det är ju kul att man kan roa någon.