Andra sidan myntet

Bloggtorka skylles på känslomässig sankmark. Jag är bara människa.

Man tänker att man är tuff, att man klarar det, att ett halvår bara är typ en hundrasjuttioandradel av ens liv. Så åker man ut, inställd på att lära sig massor, jobba, gå in i ”bubblan” i sex månader. Man fattar att det är lång tid, men det ska ju bara överstås. Sedan gnetar man på. Vissa dagar vänder man ansiktet mot solen och tänker att ”måla med tvåkomponentsepoxi i vårljuset, det är livet!”, andra dagar har man haft ett dygn där den längsta sammanhängande vilan var  fyra timmar, man är vindpinad, trött och jäkligt less. Så går dagarna och tiden, obevekligen framåt.

Ibland har man kul; man gör små bus, snackar skit och dricker go-kaffe på vakten. Ibland noterar man att ingen har frågat ”Hur är det?” på fyra månader, och man ifrågasätter sitt människovärde. Men, som sagt, dagarna går och man ser fram emot sitt vanliga liv på landbacken. En hägring i Juli som ändå inte har något fäste i verkligheten just nu. Det är långt fram. Nu gör jag praktik. Jag blåser liv i vissa dagar och får dem att gå genom att tänka på en park, en bok, några kalla öl och sommarsol. Men som sagt, det är inte nu.

Så dyker någon upp som är en del av hemmaverkligheten: ”Hejsan, hallå! Jag existerar även fast du är bortkopplad från världen och jag tänkte komma och hälsa på i nästa hamn!”. Kugghjulen börjar snurra, hela kroppen laddar. Förväntansfull och otålig. Springer upp på bryggan stup i kvarten och kollar ETA. Shit, var det såhär det kändes när dagarna inte bara malde på?

Sedan verkar det som att vi blir försenade. Hemmaverklighetsmänniskan måste åka iväg på annat. Besvikelsen vet inga gränser och man hårdnar lite som människa. Ingen idé att hoppas på något som helst. Låt dagarna fortsätta mala. Vänta med att vara mänsklig tills du är hemma igen.Vad är det de säger, de som redan blivit desillusionerade: ”Det är hårt till sjöss” eller ”Sån’t är livet”. Jo, det är väl det.