Första bryggvakterna avklarade. Jag går 4-8 och min styrman tycker nog att jag är ett nervvrak. Efter att skadeglatt ha terroriserat mig med diverse fake-larm där jag satt mig käpprakt i stolen och irrat med blick och öron för att lokalisera oljudet kom det så ett riktigt larm. GPS’erna hade tackat för sig. Styrman tittade roat på mig och höjde ögonbrynen:
-Jaha, då går vi på död räkning nu. Det är ju inte bra.
-Nej, men vad ska jag göra då!? Var kommer larmen ifrån? Vad blir fel? Hur får man GPS’erna att komma igång igen? Kommer vi att dö nu? Paniken ökade i min röst.
-Nä, det tror jag inte. Det är bra att du är på alerten. Du kan trycka på knappen därborta så kommer allt igång igen. Svarade styrman och pekade med kaffekoppen.
-Men- men-men...
Sista dygnet har jag gjort väldigt många saker för första gången och jag känner redan att jag växer i mina skor. Inatt ropade jag på VHF’en för första gången i mitt liv, check. Igår fick jag mitt första möte att tänka efter inför. Styrman frågade:” Vad har du lärt dig i skolan att du ska göra i den här situationen, och vad skulle du göra om du fick tänka själv?” Skolan skulle föreslagit en jättestor styrbordsgir för att till punkt och pricka följa väjningsreglerna, men jag föreslog istället efter att ha analyserat situationen, att gå mellan två fartyg och fick tummen upp. Aaah, skorna blev ännu lite mindre.
Nu är vi i Port Kembla, en mycket dyster setting (vad heter det på svenska? Scenografi?). Tunga moln blandar sig med skorstensrök från stålindustrin och man är sådär sugen på att gå iland. Blir lite snutta kudde fram till 16 istället, då det är dags att gå ner i lastlådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar