Inte för att mitt liv ombord börjar bli händelsefattigt, men på allmän begäran tänkte jag nu introducera er för maskineleven Mikaels äventyr här ombord.
45 år gammal bestämde han sig för att det var dags att byta bana i livet. Mikael har tidigare jobbat med håltagning och som träslöjds- och matematiklärare. Enligt tydligt utstakad fartygsjargong kallar vi honom Träslöjdslärar’n (faktumet att vi har två Micke till ombord, en Ricky och en Micki kan också väga in). Micke går första året på Sjöingejörsutbildningen och fick bara spendera en halv termin i skolan innan han kastades ut på sjön, och denna ägnades mest åt att skaffa de certifikat som man behöver för att få åka ut på praktik. Han berättar att han har haft stor nytta av erfarenheterna från sina tidigare jobb och reflekterar vidare medan vi sitter i den ljumma Stillahavsbrisen; att det nog skulle vara klurigt att hänga med i utbildningen om man inte har någon teknisk bakgrund sedan innan. Även fast det är första praktiken och alla är rätt gröna, förväntas man ju ändå kunna skruva och meka lite. Han berättar vidare att många i klassen har en yrkesbakgrund, det finns allt från svetsare till dykare och elektriker och många intressanta diskussioner brukar komma upp i klassrummet när folk med olika erfarenheter delar sina upplevelser.
Att utbildningen riktar in sig på just fartygsmaskineri ser Mikael mest som en bonus. Hemma finns fru och två tonårsbarn och han letade motsvarande utbildning på land innan han ansökte till Linnéuniversitetet. Han erkänner att vissa saker har varit tuffa iochmed valet han gjort, de där hemma måste backa upp och att gå från heltidslön till CSN-bidrag kanske inte är något drömläge, men än så länge har det varit värt det! Att han blev så inriktad på just Sjöingenjör berodde dels på möjligheten att praktiskt få öva på det man lär sig i skolan, men också att utbildningen är bred och att det finns många typer av jobb att söka när man har tagit examen.
När första chocken hade lagt sig över att Mikael skulle bli tvungen att vara borta över både jul och nyår, taggade han till och konstaterade att; såhär kommer det förmodligen att bli från och med nu. Han kom till Oberon helt öppen, utan förväntingar på något särskilt. Nu har han gjort fem av sex veckor kan se tillbaka på en lärorik period där många fartygsspecifika begrepp och system har fallit på plats.
En vanlig dag börjar kl 06.00 för Mikael. Då brukar han gå morgonrunda med repen eller motormannen; pejla lite, läsa av lite värden, mäta lite temperaturer... Han berättar att han nu börjar få någorlunda kläm på vad det är han läser av, men poängterar att det gäller att vara intresserad och driven; kolla ritningar, läsa intruktioner och manualer, och fråga-fråga-fråga.
07.30 är det frukost och sedan börjar själva arbetsdagen kl 08.00. 1:e maskinist är arbetsledare och även Mikaels handledare. Mikael berättar att han är nöjd med handledningen. Försten har haft många elever tidigare och är mån om att blanda praktiska ”hands on-moment” med teoretiska förklaringar. Ett pedagogiskt upplägg som bit för bit låter Mikael bocka av uppgifter i sitt praktikhäfte. Under dagen följer han oftast med repen eller motorman, eller den som har arbetsuppgifter att göra som passar bra att hänga med på som förstaårselev. Det blir mycket byta filter och göra rent saker. Lagom svåra grejer som ändå låter en förstå hur saker hänger ihop, och bit för bit bygger man på förståelsen för hur allt hänger ihop.
Mikael erkänner glatt att han är en nörd och det roligaste han fått göra ombord (bland många saker) var att få krypa in i själva motorn och kolla spolluftsbältet. Ögonen glittrar när han berättar för mig hur galet stora grejer de har nere i maskin. Han kan knappt komma på något som varit tråkigt, men härleder ändå den känslan till sina egna prestationer. Det är en svår omställning att komma från att ha kunnat och varit bra på sitt jobb, till att inte kunna ta större initiativ än att moppa durken. Detta är lite frustrerande, men han ser samtidigt hur han utvecklas och konstaterar nöjt att vissa saker han har skruvat på nere i maskin tillochmed har fungerat bättre när han vart klar med dem.
Nu är det snart dags för Mikael att åka hem. Han lämnar oss i nästa hamn (Auckland), men ser fram emot att komma hem och få lära sig mer att stoppa i bagaget inför nästa praktik. På frågan om vilken kurs han ser fram emot mest svarar han: ”Tja, det är nog förbränning alltså”. Sedan skrattar han lite generat när självinsikten drabbar honom och jag hummar: ”ahaaa, förbränning. Det låter ju... spännande”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar