skäms

Dagens: Säkert -Det kommer bara leda till något ont.

-You homesick? frågade den filippinska matrosen när vi stod sida vid sida och hängde ut över relingen i väntan på att tankarna skulle spolas rena. Vind under mössan och saltstänk i ansiktet.

Vad svarar man på det till någon som står på minst sex månader i taget, har en svårt sjuk dotter på ett år hemma, men inte kan åka hem till sin familj för att man behöver pengarna?

-Yes. I'm homesick.

Caroline åker på museum, eller en annan dag då taxichauffören blev en rik man.

Dagens: Shout out Louds -Impossible.

Jag har hört min kompis Mats i öronen större delen av dagen, och hur bara han kan säga:
-Meh, Carro, du e så dååålig.

...och jag som bara skulle gå på museum,

Jag hade hittat något bra historiskt museum i Belfast och var på förhand mycket nöjd över den positiva kurva min allmänbildning skulle utvecklas i, så först tyckte jag mig ha råd med lite fulkultur och travade in till Belfast centrum och tog en stooor (alltså, deras storlekar är ju helt absurda) peppermint mocha på Starbucks. Om någon frågar dricker jag helst en cappuchino på dubbel shot, men när ingen ser...

Sedan letade jag upp en taxi, museumet skulle visst ligga en bit utanför stan.
-Hi, could you drive me to carrikfergus museum?
-Youeah, sjuoreee. Isss qjuijte fajjjr fom hee, jooo kno?
Jag låtsades som att jag förstod vad taxichauffören sade, det är en mycket dålig försvarteknik jag har, att bara nicka lite och hålla med när jag inte fattar. Jag frågade lite lamt om det var ett historiskt museum vi var överens om att vi skulle till, och av utläggningen som följde som svar kunde jag iallafall inte utröna ordet "no", så vi åkte. och åkte. och åkte.
-Bi thiee weee, it is thi cassel jooo min?
-Castle? No... I don't think that the museum is located in a castle...
Då hade vi åkt typ halva vägen till Dublin. Kackel upptod i taxichaufförens radio, och han förkunnade snart för mig att slottet var det enda som fanns att se i Carrifergus, så det bara måste ju vara det. Vid det här laget hade jag redan gett upp, insett att det inte skulle bli något historiskt museum för mig, insett att det skulle bli vad som månne finnas i Carrifergus istället, och att detta skulle bli dyrt. Bye bye mina acne pistol-stövletter in spe.

Så kom vi fram till Carrifergus. Slottet var en medeltidsborg utan någon som helst betydelse för Irlands självständighetskamp och politiska historia. Jo, jo, det var fint, men det var fan inte 70 pund fint! Taxichauffören erbjöd sig tjänstvilligt att stanna och vänta medan jag gick runt på slottet. Det skulle tydligen inte finnas några taxisar i Carrifergus, så det framstod ju som min enda chans att komma tillbaka till båten igen, och han skulle dra av på taxametern, och discount och yadi-yadi. Jag var ändå utom allt hopp. Jag hade gått in i mitt apatiska "Caroline-åker -själv-på-utflykt-och-det-går-som-det-alltid-går-mode". Det tog 20 minuter att gå igenom den där borgen. Sedan åkte vi hem igen. Taxichauffören tyckte att jag var en guldgruva. Han började föreslå privat limousinsightseeing heldagsutflykter, och jag bara:
-Yes, yes, sounds very nice. Tog hans kort, stoppade ner det mellan sätena och tänkte att jag måste fråga chiefen om han kan tillverka en elektronisk fotboja till mig. Eller om han kanske kan ge mig max en femhundring varje gång jag går iland. Barn behöver striktare ramar än bankomater i varje gathörn och tjänstvilliga taxisar. Caroline behöver en karta.

ballasttankar och hatkärlek

Jag har kollat för mycket på Californication (och om du inte har det, gör det!), så titlar bestående av två ord sammanbundna med ett "och" framstår som det enda rätta.

Idag klättrade vi ner i en ballasttank, jag och överstyrman. Syfte oklart, eller, det var rost på en svets och massa bubblor i coatingen. Kanske gäller bara månatlig koll av detta förfall. Jag pallade inte fråga och känna mig dum iallafall, och så snart det stod klart att vi inte skulle skyffla gyttja därnere så blev ju uppdraget med ens spännande! Jag har alltid undrat lite över Urban Exploring, när man håller på och utforskar stadens gömda inrfastruktur, kryper runt i kloaker och andra tunnlar. Min nyfikenhet är stillad, för det måste ju vara ungefär som nere i en ballasttank: mörkt, massa lera, små små öppningar som man ska knyckla ihop sin kropp för att komma igenom, eko-akustik och stor risk att slå sig. Facsinationen visste inga gränser, och medan överstyrman gick runt och visste vad han skulle kika på, stod jag mest stilla med munnen intelligent halvöppen och stora ögon; "shit vilket raveparty man skulle kunna ha härnere" var nog min klaraste tanke "med gyttjebrottning"...

Jag läser på Facebook om att klasskompisarna börjar mönstra av nu. De som inte gör det än på ett tag verkar iallafall börja bli sugna på att jobba hemåt. En kompis hade uppdaterat sin status med beskrivning av dagens arbetsuppgifter följt av en svordomsharang. Jag har aldrig sett en statusrad få så mycket feedback på så kort tid! Folk hörde av sig från båtar över hela världen och bjöd på egna versioner av komponenterna: arbetsuppgift och svordomar. En av oss som har hängt runt på en båt i värmen i ett par månader tyckte att det var gnällig stämning. Han blev virtuellt mobbad. Klassen verkar älska att hata. Det går att applicera i större perspektiv än på bara K1a. Det ligger i den svenska folksjälen. Tänk bara på kafferasterna där gubbarna äntligen får slå ner sina trötta bakar; de börjar med ett "Åh fy faan", och avslutas med en djup suck, en ansats till att resa sig och "Äh, om man skulle ta och... åh fy faaan".

Ärligt talat tror jag inte att särskilt många i klassen har blivit avskräckta efter denna första praktikperiod, jag tror tvärtom att många har haft det ganska bra. Vi är bara ett steg närmare att bli buttra sjömän.

mat

Dagens pepp-soundtrack: Vampire Weekend -Diplomat's son

Jag köpte CD-skivor i Belfast. Så pittoreskt. Allt är satellitinternets fel, eller förtjänst, det beror ju lite på hur man ser på saken. Jag tror jag håller mig till förtjänst. CD-skivorna väckte massa fina gamla minnen om diverse blandproduktioner med usel ljudkvalitet som gick mellan händerna på oss pådyvlande musiknazister.

Just nu undrar jag över när kocken får slut på de skumtomtar som i ett oavbrutet flöde läggs i godisskålen. Jag mår illa. Men. De. Är. Ju. Så. Goda.

Jag anser att mitt eget ansvar i detta skumtomtefrosseri är begränsat. Får man mat ombord äter man, det är liksom så det funkar. Dessutom känns det bra att kunna skylla min ökande kroppshydda på något som är utom min kontroll. Äh, nu får jag lägga av och skärpa mig! Eller, efter nyår säger vi. Jag har härmed officiellt kapitulerat inför dessa svullandets högtider.

Vi hade precis en diskussion om detta med maten ombord. Att den är bland det viktigaste kan de flesta skriva under på, men vem är det egentligen som har ansvaret för att man får i sig det man ska (och inte överdrivet mycket mer, är väl poängen här)? De sjömän jag hittills har träffat verkar ha ett alldeles särkilt gott öga till mat som kan sammanfattas som: stabbig. Kåldolmar, fläsk med löksås och schnitzel med såååås. Alltså, jag gillar också den här maten, det som eventuellt skulle kunna beskrivas som ett problem är att smaken ombord är ytterst konservativ. Skulle man ge folk en caesarsallad skulle det bli ramaskri. Nä, ärtsoppa och bruna bönor sju dagar i veckan så är alla glada, och är det som kock lätt att göra alla glada, så är det ju en bra och enkel väg att gå. Eller? Jobbet ombord är inte lika hårt idag som det var för 100 år sedan, man behöver helt enkelt inte denna "mat för en karl" varje dag i veckan, och kroppshyddor som skulle behöva skära ner lite på såsen finns det gott om på sjön, så, vems ansvar är det? Alla är ju vuxna människor, och har väl lov till att själva bestämma vad de vill stoppa i sig, samtidigt som det skulle vara lätt att få alla att må bättre med nyttig mat.

Här ombord är läget utmärkt för dem som har självdisciplin. Till varje måltid serveras kokta/grillade grönsaker och en stor sallad, så vill man välja bort onyttigheterna är det möjligt. Ibland önskar jag bara att det inte var så gott med det onyttiga, och att självdisciplinen var lite större, eller att det onyttiga helt enkelt inte fanns så lättillgängligt. Ville man ha det, fick man anstränga sig lite mer än att sträcka ut handen efter en skumtomte eller pommes frites, typ ta ett aktivt beslut och gå iland/till slabben.

...sade hon och slet pappret av ett par after eight.

kul på jobbet

Dagens kampsång: Jenny Wilson -Anchor made of sand

Helst ska man komma upp någonstansifrån svettig, skitig och på dåligt humör. Då kan folk vara säkra på att man har jobbat (om man inte bara är lagd åt det smuts-buttra hållet, för det finns det ju vissa som är)

*fan vad det gungar! vi ligger till ankars i St Brides utanför Pembroke. Närsomhelst kommer en bok nerflygande i huvudet på mig. Jag slår på fel tangenter för att datorn dansar foxtrot under fingrarna på mig. Båten rycker i ankarkättningen, forces... Nu rasade något inne på toaletten, måste bara kolla vad det var.*

Har man däremot kul på jobbet tenderar folk att anse att det inte är seriöst. Det börjar väl bli en vecka sedan sist då vi skulle sätta i MOB-båten. De var verkligen taggade, styrmannen och maskinisten, här skulle det köras vattenjet! Övningen stod på månadens PMS (periodical mainteinance system, typ), och var liksom obligatorisk. De gjorde sitt jobb efter en checklista, denna guddom ombord, och vi åkte runt i hamnbassängen i Cardiff, plockade upp en nödställd (livboj) och övade på manövrering av båten. Denna övning hade föregåtts av typ en veckas pill och fix med MOB-båten som visade diverse tecken på ohälsa, så om inte annat var det ganska viktigt att få i den för att se att allt funkade. Ändå möttes vi, väl ombord igen, av fnysningar och kommentarer om "lekstuga". Ok, vi var lite rödkindade och exalterade. Det var ju roligt! Men, lekstuga? Varför? Hur?

Som ni märker är det här med arbetsmoral en svår nöt för mig att knäcka. Uppenbart är iallafall att man inte får tycka att jobbet är för kul. Jag för denna slutsats till anteckningarna.

sista om julen

Vi lägger ner nu, det här med julen. Det var värt ett försök. Försöket gjordes, det var inte särskilt tappert, men pröva själv att sjunga "hej tomtegubbar" med en fattig liten lättöl i kroppen. Alla satt tysta vid julbordet. Jag tror att de tänkte på andra jular de haft, ibland är det svårt att leva i nuet. Så fick vi julklappar, missionskyrkan hade stickat mössor. Jag fick en rånarhuva. Jag vill inte verka otacksam, men den riskerar att tvättas i 60 grader eller glömmas kvar ombord. Ännu mer godis trycktes ner i jakten på stämning. Jag har fått sura uppstötningar som smakar skumtomte. Nej, inte särskilt behagligt, men beskrivande.

Höjdpunkten var nog landgång i Belfast med Starbucks (denna guds gåva till mänskligheten) peppermint mocha, disig sol i utkikstornet mitt i stan, glittrig snö, inhandlande av julklappar till mig själv och pricken över I, i form av ett kraftigt snöfall.

Weise och Tilde och han den där julmarodören Ernst tjatar på TV om att julen fortsätter. Vi gör detsamma, fast mot Pembroke. Folk tar det lugnt ombord. Det är för kallt att jobba ute på däck, och det passar egentligen utmärkt nu när det är några röda dagar. Jag läser böcker, bockar av i mitt praktikhäfte (från skolan, grejer man ska ha lärt sig på sin praktik) och vecklar ut förvirrande ritningar över ballastsystem. Vi förbereder för nästa last med att spola tankar, är noga med att dränera allt på däck för frysrisken, och trippar på tå, rädda för att halka omkull.

Sedan har månen liksom snurrat ett varv till runt jorden. Jag får börja räkna dagar till avmönstring efter nyårsafton. Hoppas förresten inte att någon planerar något firande.

funderingar

Dagens: Syd Matters - To all of you.

Hemlängtan har klamrat sig fast som en hårt knuten näve kring hjärtat. Pratade precis med föräldrarna, och jag vet hur det skulle kännas att vara hemma; snön, lukterna, förväntningarna, gnabbet, morgonpromenaderna. Jag vågar inte riktigt säga till någon att jag längtar hem, för jag vet att responsen blir:
- Då har du nog valt fel yrke, lilla vän. Såhär kommer det att vara resten av tiden.

Jag menar inte att jag vill ÅKA hem. Jag menar att jag LÄNGTAR hem. Världen behöver inte vara svart och vit. Hade någon stuckit en biljett i handen på mig och sagt: "Åk då!", hade jag inte tagit den. Vissa menar att det inte är någon idé att tänka på alternativ när man väl har gjort sitt val, men med all den tid jag har till att fundera är det oundvikligt.

Dagens arbetsuppgifter består av att limma ihop ett pepparkakshus och städa julfint. Det dåliga samvetet är en ännu större uppgift att ta itu med. Är dessa uppgifter verkligen OK? Kan jag skriva upp arbetstimmar för att pyssla? Vad gör alla andra? Tittar de snett på mig för att jag inte gör någon nytta? Vad förväntar sig folk av mig? Hjälp.

Vi är påväg till Belfast. Tankerbranschen stannar aldrig, så julafton lär firas under pågående lossningsoperation. Det hagelregnar och vi saltar på däck.

lite om julen

Dagens soundtrack är den gode gamle Jens Lekman, helst med "opposite of halleluljah". Det har inget med titeln att göra, men det är liksom bjällror i den låten, och jag vill så förfärligt gärna komma i julstämning. Ibland försöker jag sjunga lite julsånger själv. Senast idag när jag avfettade skruvarna på mitt 327'e brandspjäll. Ut ur munnen strömmade "det strålar en stjärna". Hur pepp var den liksom? Det blev mer utav ett utdraget dödsylande där jag stod på tredje däck med snö och vind piskande i ansiktet, och airconditionkompressorn (typ) som ylade ikapp. Jag jobbar på med min to-do-lista mellan 8-17 så länge det inte händer något, för då hänger jag med på det istället, lunkar på liksom. Folk tror inte att jag gör någonting. Själv har jag väldigt svårt för personer som hela tiden ska hävda sin arbetskapacitet, så jag låter andra leva i tron om att jag inte gör så många knop. Det är nog inte så smart vid närmare eftertanke, men jag vet inte hur jag ska komma ur denna onda spiral av misstro utan att bli störig, smörig och sådär ivrig som jag redan talat om.

Nu är vi i Plymouth. England är panikslaget och fascinerat över att de verkar gå en vit jul tillmötes. Kajgubbarna har fått fnatt och ropar glatt på oss när vi kommer in. De är liksom exalterade, och som bortblåst är allt hat emellan båt och kaj (slår vad om att de står och säger sinsemellan att vi är helt dumma i huvudet vid varje tillägg. Genom sig själv känner man andra.). Idag blev jag först kallad vid mitt namn av en gubbe (hur är det möjligt?) och sedan sade han lite skämtsamt att det var en fin båt jag hade fått tag i, när jag stod och hoppade i deras sopcontainer för att kunna våldstrycka ner det sista. Sedan chit-chattade vi lite. Något är fel.

Eller, vänta, det är ju julen. Tamigtusan. Att jag inte tänkte på det, att tillochmed kajgubbar blir fina och kärleksfulla av denna vita, bomullsluddiga, väldoftande... nu kommer det: kärleksfulla, högtid. Jag skojar inte. Jul är så fint, även i sin mest subtila förklädnad. Han ska få en puss på kinden, den där kajgubben.

caroline åker till läkaren, eller dagen då taxichauffören blev en rik man

Det är något fel med mig. Förutom allt det uppenbara har mina ögon kliat, svidit och gjort ont i några dagar för mycket för att det ska gå över av sig själv. När vi var i Cardiff för ett par dagar sedan beslöt jag mig för att uppsöka läkare. Eftersom båtens tider är lite oregelbundna, var det inte bara att åka in till närmaste vårdcentral och sätta sig i kön, utan agenten engagerades (och helt plötsligt kände jag att det kanske hade blivit lite väl stor uppståndelse kring mitt problem, skulle jag såga mig lite i armen också kanske, bara för att ha något "riktigt"?) och en läkare på ledighet ringdes in från sin, av mig förmodade, rävjakt till häst med varm punsch och brittisk överklassdialekt.

Jag åkte iväg i en taxi runt halv sex på kvällen. Tryggt gick färden mot centrum "ja, centrum blir bra, där är det ju logiskt att det finns läkare" tänkte jag. Sedan åkte vi ut ur centrum "ja, det är klart, många sjukhus ligger ju utanför centrum" tänkte jag vidare. Sedan åkte vi ut utanför stan, till gränsen för var de slutar sätta upp gatlyktor "ja, jo, men det kan ju finnas läkare här också...". Efter en halvtimmes färd hade vägen smalnat av till tre meters bredd med mötesplatser. Vi for kulle upp och kulle ner, omgärdade av konturerna till stnmurar och häckar.
- Do you know a little more exact where we are going? frågade... TAXICHAUFFÖREN.
- *Gulp* No...
Tystnad, förutom från den skruttiga fjädringen, nu när vi hade kommit in på grusväg där de omgärdande trädens grenar rispade (ganska skrämmande vi denna tidpunkt) mot bilrutorna. Överlevnadsinstinkten tog överhanden och jag drog iväg ett SMS till båten om vart de kunde leta om det var så att de nästa dag läste i tidningen om ett brutalt mord ute på Walesiska landsbygden.

I mörkret, upp ur ingenstans, dök två stora järngrindar upp. De öppnades långsamt när vi närmade oss, och bakom dem dök ett stort slott upp. Man såg bara konturer av en väldigt stor byggnad och diverse tinnar och torn. Vi var i underlandet, och när jag klev ur taxin för att kolla om underlandet verkligen var rätt plats för läkaren att befinna sig på, öppnades huvuddörren, och jag blev mött av en tjock liten kille (typ 10-12 år) i rosa Ralph Lauren-piké. Han verkade veta att jag var på rätt plats, för han visade mig, med den självklarhet endast bortskämda ensambarn besitter, in i en gigantisk lounge.
- Would you care for a cup of coffee? And the newspaper?
Innan jag hann svara var dessa placerade i händerna på mig, tillsammans med en förklaring om att doktorn var ute, men skulle komma inom en halvtimme. Sedan rultade den lilla själen iväg in i slottets katakomber, och jag lämnades i loungen (varför har de alltid så sjukt kallt inomhus i England?) på en Le Corbusier lädersoffa. Efter en timme hördes ett typiskt V8-vrål från gårdsplanen. "Fan också! Hur ska jag få tag på en ny taxi? Jag vet ju inte ens var jag är, och den enda levande själen jag sett sitter väl djupt försjunken i något dataspel (eller så har han fullmånemuterat till varulv)". Men taxin stod lydigt kvar, vilket jag ju borde ha insett av motorljudet. Istället hörde jag klipp-klappande klackar i hallen, och in i loungen svepte en plastikopererad dam i svårbestämd ålder med minkpälsen hängande över axlarna. Samtidigt som hon föraktfullt och med viss avsmak betraktade vad katten släpat in, och hur detta hade skitat ner den bourgognefärgade mattan med sina smutsiga skor, berättade hon att doktorn skulle komma om fem minuter.

En kvart senare gled Mercedez CLS'en in på grusplanen. Ut kom doktorn, denna efterlängtade man. Han var först tvungen att tina upp mig med blåslampa, sort of, innan undersökningen kunde påbörjas. Den tog inte en sekund mer än två minuter. Ögoninflammation konstaterad. Tack och hej, leverpastej.

Jag gick ut i mörkret, väckte taxichauffören som bekvämt satt och sov med huvudet i tillbakalutad position, slängde ett öga på taxametern och rös. Den enes död, den andres bröd. Sedan åkte vi tillbaka till båten, och taxichauffören hade nog också sett på mätaren, för han var märkbart mer upprymd och pratsam än på vägen ut. Inga konstigheter, men jag har varit i underlandet.

karatedag

Lagom till förmiddagskaffet kände jag hur det började bubbla, en välbekant känsla av att alla gör bäst i att hålla sig på replängds avstånd från mig. När den första kommentaren kring mitt mellannamns betydelse för dags datum fälldes, tittade jag stilla upp från mitt kaffe och sade: "Om någon retar mig idag kommer jag börja gråta". Stämningen kilade iväg som en ljusskygg kackerlacka.

Jag har fått en to-do-lista av min agilitytränare. Jag kommer inte av båten förrän i april, tidigast. En dag som denna är listan dock en välsignelse. Jag har stått och surat vid mina brandspjäll, stålborstat deras skruvar, wd-40'at och fettat, medan jag kommit fram till att wd-40 måsta vara lösningen på all misär här i världen (och med "här" menar jag den industrialiserade delen av världen. wd-40 går tyvärr inte att äta.). Konspirationsteorier kring misärens och ondskans upprinnelse florerar ombord. Det hävdas, med olika belägg, att särken är roten till allt ont. Jag vet inte hur man skulle kunna döda särkar med wd-40, men ge mig några brandspjäll till, så har jag det.

Nu kom det proviant. Ett underbart scenario när maskin och däck drabbar samman i en kakafoni av hur man bäst bör få ombord maten, hur sling ska kopplas, och vem som är sämst lämpad till att ta itu med uppgifterna. Mitt förslag om att alla bara kunde ta varsin kartong och springa åt varsitt håll (det hade varit lika effektivt), mottogs inte med den humor som det levererades med. Nu är allting iallafall ombord och tillochmed äggen är hela. julbordet är räddat!

vardaglig uppdatering

Vi är åter i Pembroke. Här har tidvattnet skiftats under skrovet på Bro Distributor många gånger, jojo. Annars är jag på en stadig utförskurva. Igår försökte jag försvara för mig själv hur en mil på löpbandet lätt kunde bytas mot en timmes dagispingis (de var så snälla, alla stannade liksom upp i rörelserna så fort det var min tur att slå till bollen, så slog de sådana där lösa, höga bollar. Som att det skulle ha hjälpt!) och mjuk pepparkaka. Jag hann göra mig två reflektioner: INGEN kan se cool och bollkontrollerad ut när man jagar en studsande pingisboll på backen. Manliga män som hukande springer efter en liten orange kula med flaxande armar är helt underbart! Reflektion nummer två gjordes kring att man inte ska göra plågsamma och njutningsfulla saker samtidigt. Jag gick sex trappor upp och åt kaka samtidigt. De tog liksom ut varandra, iochförsig blev trapporna lite mindre jobbiga att gå i eftersom kakan tog hälften av uppmärksamheten, men å andra sidan blev en helig kakupplevelse förstörd av andfåddhet i trapp. Summa: minus.

Jag är åter i ingenmansland. För en person med behov av fasta tidsramar för att kunna planera sin tid, är detta... utvecklande. Jag ska jobba 12-20, men även vara med på alla avgångar och ankomster, samt om det händer något intressant utanför min arbetstid, och samtidigt ska jag vara noga med att ta ledigt så att jag får min vilotid och... gaaah!

Nu styr vi strax kosan mot Plymouth.

vardaglig uppdatering

Det finns alltid ett soundtrack. Idag är det Rufus Wainwright "Oh what a world". Tillbaka i Dublin, tillbaka på däck. Gårdagen ägnades åt infettning av rullklys och vinschar. Delfinerna lyste upp tillvaron, haglet förmörkade den. Det känns som att jag låter på gränsen till melankolisk, men jag har egentligen inte reflekterat över någon sinnesstämning. Allt är som det är. Jag skulle nog kunna sammanfatta läget som: nöjd.

Jag har försökt julpynta i hytten, och varje morgon startar jag med en chokladbit från min top-gear-kalender, men det är som att något inte riktigt vill infinna sig. Jag vet att snön ligger vit därhemma, att det är helt kolsvart ute medan mamma knådar lussebulledeg och adventsstakarna lyser gult i fönstren. Pappa skickas ut på balkongen för att hämta något, och en kall fläkt drar in i lägenheten och friskar upp den av saffran tyngda inomhusluften. Traditionsenligt rullar mamma perfekta små lussekatter medan pappa skapar modern konst. Det gör nästan ont att tänka på. Bäst att låta bli, för frånochmed nu kommer julen att spenderas borta många gånger. Jag ska försöka hitta någon artificiell granbarrsdoft på stan.

kval

Lykke Li (egentligen lyssnar jag inte på henne) och Jelly Belly super sours. Vi lämnar Plymouth där jag har spenderat eftermiddagen jagandes engelska julsmaker som inte får det att vända sig i magen vid blotta anblicken. Det blev Jelly Bellys, och några suspekta kakor till familjen, jag ska ju ändå inte vara där när det jular loss.

Veckan i maskin är över och har lämnat mig tvivlande. Det var schysst därnere. Så schysst att det inte blir några uppföljningar på kapitel 1 av "skäl till att inte arbeta i maskin". Det var inte så mycket dum-glo som på däck, och dessutom kändes allt vi gjorde nyttigt, se till så att båten går liksom. Styrmännen håller, förutom själva kassakon lasten, mest på med att fylla i checklistor på hur många hår vi har i våra penslar, hur vi ska hantera en eventuell UFO-attack och hur många vita A4-papper som dagligen hanteras. För det har någon auktoritet bestämt, och då ska det vara så. Nere i maskin finns lite mer integritet, typ: "Nu håller vi på och fixar det här. Om ni vill att båten ska funka är det bara att hålla tyst och låta oss göra vårt jobb. Don't call us, we call you." Jag gillar det där självständiga, att folk måste lita på att man gör sitt jobb på bästa sätt. Att man kan ha stolthet kring det, och inte bara göra som någon av högre rang har sagt åt en.

Vi hade en diskussion, och kom väl fram till att efter en vecka skulle en maskinare kunna göra ett styrmansjobb hjälpligt. Det omvända gäller inte. Detta faktum gör maskinare osårbara. Detta, och så det att de under kafferasterna kan sitta och rapa tekniska termer som inte betyder mer än goddag yxskaft, men för en däckare låter som lösningen på världens energiförsörjning. Man borde konstruera ett kodspråk uppbyggt kring tekniska termer; "fan vad fula skor han har" = "de där fundamentspackningarna borde ligga i länsgropen". Hehe.

Men, hallå! Vart är det här påväg? Jag skulle ju bli sjöman. Inte någon oljig ingenjör. Jag suger ju på matte! Krisen är ett faktum.

coolt

Vi låg svettiga och hopknycklade i någon länsgrop för att testa nivålarm, jag och motormannen, eller, han låg svettig och ihopknycklad. Jag satt bekvämt vid sidan av och hade anlagt min mest uppmärksamma och intelligenta min, den som tydligt signalerar hur villig jag är att lära mig vad som förevisas. Den är dock ganska värdelös när det enda som hade kunnat hjälpa den stackars motormannen var att jag skulle packa ihop min blivande styrmanslekamen och dyka ner i hålet. Senare på kafferasten dryftades möjligheterna att köpa på sig några leprechauns nästa gång vi är i Dublin. Tyvärr sägs det att de är ganska samarbetsovilliga och dessutom påhittade.

Hur det nu var kom en av maskinisterna nerflaxande för lejdaren (jag är livrädd varje gång, de tar typ 8 steg i taget. Oljefläck någonstans (ganska hög sannolikhet ändå) = död.) och ropade att jag skulle upp på däck. För en gångs skull for inte tanken "vad har jag nu gjort?" genom mitt huvud, som den annars tenderar att göra varje gång jag blir kommenderad någonstans med hög röst.

När jag kom upp på däck blåste vatten upp i skyar. Indiana Jones-soundtracket drogs på och så bara ett massivt ljud av: FLAPP-FLAPP-FLAPP-FLAPP-FLAPP. Mössan blåste av medan jag stretade över kobryggan fram mot helikopterplattan. Där hade nämligen Royal Navy bestämt sig för att ha övning. De stod och hoovrade ovanför båten med en gaaanska tuff helikopter, och började fira ner en gubbe. Elegant gled han ner för vinschen och in över helikopterplattan i liräddarmundering, hjälm och solglasögon. Väl nere drog han av sig hjälmen, slängde lite med sitt svettlockiga bruna hår och petade ner solglasögonen på näsan medan han sträckte ut en hand med mig och nickade upp mot helikoptern. "Wanna go for a ride?". Eller inte. De bjöd iallafall på ett par ärevarv runt båten och vinkade glatt till oss på däck som var i färd med att rulla ihop våra tungor pch plocka upp våra tappade hakor medan vi intalade oss att vi minsann visst har valt rätt yrke.

dagens

Smutsloppa [smut:sl'åp:a] smutsloppan smutsloppor subst.

Fysiskt men som följd av hårt arbete i maskin. Smuts, såsom olja, sikaflex eller småspik, ansamlas i porerna i huden där de ligger och mognar till en härlig inflammation, och Tadaaa! King Kongs pormaskar har mött sin överman.

Alltså. Jag har ju inga smutsloppor. Såklart. Det är förbehållet de riktiga dieselråttorna som tvättar händerna med lacknafta.

vardaglig uppdatering

Med undantag för några pikar i händelseförloppet ombord som är roliga att skriva om, går livet här sin gilla gång. Det är bra nere i maskin. De är snälla mot mig. Jag får vara med och skruva, torka, pumpa, klia mig i huvudet och dra skämt med anspelningar på sex under kafferasterna som vi sedan skrockar åt i grupp. Höhöhö. Det är gemytligt. Vi blir hånade av de (enligt dem själva) råbarkade och vindpinade (ok, det sista kan de få, det har ju trots allt haglat horisontellt typ hela dagen) människorna på däck. De tycker att vi är slappa när vi sitter i nerhasade overaller i fikarummet och skålar mot dem med våra kaffekoppar, när de blåa om läpparna fladdrar förbi och tänker på Hawaii eller självmord. Det är inte slappt, man håller bara på rasterna för att samla kraft till resten av dagen. Projekt som står för dörren är: En fin svarvad och svetsad julgran som man kan ställa i ECR (engine control room) och hänga muttrar och små skiftnycklar i som pynt, och så tänkte vi göra egna pepparkaksformar. Trivsel är viktigt.

anledningar till att inte jobba i maskin, del 1: fettfällan.

Jag har blivit deporterad ner i maskin. Det står i mitt gröna praktikhäfte att jag ska vara i de där undervattenskatakomberna i en vecka. Precis när jag har slutat fråga om varje mutter, ventil och rör på däck, ska jag ner och vara totalt default i maskin istället. Jag känner mig verkligen smart. Det värsta är att jag är lite som en irländsk setter (de här hundliknelserna går hem), så fort man har lärt dem "sitt" så har de glömt hur man står = jag kommer nästa vecka att behöva fråga om varje mutter, ventil och rör igen.

-Det här blir kul... fnittrade andremaskinisten ondsint.
-Mmmhmm..?
-Du ska få göra rent fettfällan imorgon *giggle giggle*.
-Whatever, replikerade jag kaxigt och lite coolt nonchalant.
Han avlägsnade sig, omgiven av en air av skadeglädje. "Hur farligt kan det vara?" tänkte jag.

Såhär i efterhand kan jag avslöja att jag typ hellre hade valt att bada i bajs.

Fettfällan, så funkar det: Allt avlopp från byssan ska ner i en tank tillsammans med annat avloppsvatten, dock är det som kommer från byssan blandat med massa fett från matlagning och annat man varken kan eller vill veta namnet på, så då kör man det genom fettfällan först, där det står 12 små, små, små killar i vadarbyxor och skyfflar undan fettet från vattnet och lägger det i fettfällan. Sort of. Poängen är iallafall att fettfällan är fylld (stort som ett badkar) med en månads gammalt härsket fett. Har du luktat på härsket fett någon gång? Surströmmingen skulle krypa tillbaka in i burken om den fick känna odören. Och så ser det ut som en blandning mellan maträtten pölsa (jag visste att det var något fishy med den när jag redan vid fem års ålder vägrade äta skiten) och kräk.

Motormannen börjar sleva upp denna sörja i hinkar. Jag ville kräkas, men tillochmed spyan vände på halva vägen när den insåg vad den skulle möta. Mitt uppdrag var att bära dessa hinkar upp för en lejdare, och hälla fettet överbord. Alltså, jag har ju lärt mig att man inte ska spotta i motvind och sådär, så med munnen noggrannt stängd, placerade jag mig lägligt i lä i aktern och hällde. När den lilla vindvirveln dök in över poopdäck hade jag dock glömt att stänga ögonen. Fiiifan.

Sedan har jag alltid på något sätt tyckt att det är mysigt att gå ner i maskin, att trappräckena är lite pittoreskt inoljade av hårt arbetande händer med något sorts smörjmedel på. Nu har jag varit med till att fetta in de där trappräckena. Jag rör dem aldrig igen.

Nu ska jag gå och skrubba mig under naglarna för 47:e gången. Ärligt talat tror jag aldrig att jag kommer att bli ren igen.

vardaglig uppdatering

En handlingarnas man, den nya kaptenen som mönstrade på för ett par, tre dagar sedan. Båten har växlat från att ligga och mysa i lagom motorvägsfart på sexans växel, till att kolla sig över axeln, växla ner till trean och omkörningsgasa med ett vrål. Jag är lite i chock. Från att vara den herrelösa hunden, till att bli adopterad och vidare till kadetten som förväntas vara med på varje avgång/ankomst och vara ständigt på alerten på... fyra dagar. Denna drastiska omställning får mig ärligt talat till att känna mig lite trängd. Nu är det någon annan som har mitt bästa för ögonen, och jag kan inte längre självständigt ta tag i de bitar som jag tycker verkar vara intressanta/relevanta. Självklart är det bara att accepetera att jag har personer som bestämmer över mig, och att jag inte kan protestera förrän jag blir orättvist behandlad, men det är just den här omställningen. Det hade ju varit mycket bättre om någon hade tagit tag i mig från början och satt nivån.

Resan går vidare. Vi glider runt i dödens triangel och upplever (vad heter det på svenska, det här är pinsamt, typ som att Victoria Silvstedt inte kan prata svenska längre) breathtaking soluppgångar, hagel, regn, försök till landgång och inhandlande av julklappar. Nu är vi påväg från Pembroke till Plymouth, och den ny-alerta kadetten tänkte ha eftermiddagen ledig där, medan någon annan får stå och vakta lossningen, där det mest upphetsande som händer är att man kan höra lasten porla i rören.

Snart händer nog något roligt eller otippat ska ni se.

så många åsikter

Tack, tack, tack. Jättemycket tack *bugar och bockar*. Jag blir rörd av att ni alla vill mitt bästa. Lilla jag borde inte få ta så mycket plats i ert medvetande, och framförallt har jag inte förtjänat den uppmärksamheten. Jag känner mig hedrad. Tack så mycket, åh.

Folk är väldigt engagerade i min framtid. Varje dag får jag höra hur jag bäst ska förvalta min tid som sjöbefälsstuderande vad gäller praktik. Imorse satt jag bokstavligen mellan två personer som började omtala mig som "hon" efter att inledningsvis ha inkluderat mig i samtalet. Någon tyckte att hon skulle ut på offshore, någon sade att hon skulle låta bli.

Åsikter om hur jag borde få mycket tankbåtstid strider mot dem om att jag borde ta chansen att prova så mycket som möjligt. Någon menar att jag absolut måste ut på atlantfart, medan andra tycker att man ska hålla sig i Europa. Vissa anser att jag lika gärna kan ge upp den här karriären eftersom alla svenska båtar ändå är på väg att bli utflaggade. Jag har inga som helst intentioner att negligera era tips och råd, men det räcker så. Tack, tack. Jättemycket tack. Annars kommer jag snart att slå knut på mig själv.

att bli adopterad

Aah, satellitinternet, detta ständiga föremål för irritation och otålighet. Nu har det lagt av helt. Detta inlägg är skrivet den 23:e, vi får väl se när det kommer upp. TV-signalen är också borta och i dagrummet ekar tomheten medan dammråttorna samlas. Alla har låst in sig på sina hytter eftersom umgänge utan tekniska media idag verkar vara otränkbart. Wii, någon?

Nåväl. Den herrelösa hunden har slutligen fått en husse. Han är andrestyrman med ansvarsområde säkerhet. Han är ett år yngre än mig (och finnes tendenser till prestationsångest kickar dessa igång av ett sådant faktum, oh yes), och håller vi fast vid hundliknelserna kan man nog beskriva det som att han tycker att jag är en bekväm och lätt överviktig bordercollie som skall agilitytränas till OS-nivå. Hmm. I kraft av min höga ålder torde jag ha så mycket pondus att hans intentioner om att superstimulera mig borde kunna gå att avvärja. Så var det det här med ivrigheten som nämnts tidigare. Alltså: Jag gillar verkligen att vara på sjön. Jag vill lära mig grejer. Jag är intresserad, men hur visar man det utan att springa benen av sig, sicksacka mellan pinnarna, hoppa hindren, kasta sig genom tunneln, fånga bollen och komma tillbaka och be om mer? Gränsen mellan integritet och ordervägran är hårfin. Jag intalar mig att han inte är ute efter att sätta dit mig och ge mig dåliga betyg (det där med betygen är ju också en ångesttrigger. Uppförande skala 1-5, sååå 1940-tal), utan att han är en ung, peppad styrman som är mån om att göra sitt jobb så superduperbra som möjligt, och just nu ingår jag i hans jobb. Igår kände jag dock lite på integritetsgränsen; jag hade min lediga eftermiddag och skulle gå iland, när han föreslog att jag skulle vara med och testa några pumpar. Varför? Varför frågade han? Han visste ju att jag skulle vara ledig. Jag började kallsvettas i min velighet mellan att vara bordercollie och stanna kvar ombord, eller vara lite mer av en cool basset och gå iland. Basseten vann. Det var skönt, men gav en besk smak av dåligt samvete, antecknade han detta ointresse till de kommande betygen? Plymouth var fantastiskt i vilket fall. Förresten har jag jobbat i elva timmar idag, så det borde ju täcka upp.

Nu ska maskinarna bunkra tjockolja. Det är kul, för de blir helt stissiga så snart de ska koppla slang. Iochförsig blir vi på däck stissiga av att typ byta en glödlampa.

epic fail

Sånt här är påhittat. Det hör man bara folk som har kompisars kompisar som gjort. Och jag.

Klockan var halv sex. Morgonhatet var närvarande. Jag och matrosen stod i båssjappet (stavningen på sjapp är oklar) och slipade bort "GÖTEBORG" på livbojarna, där det ska stå "KOBENHAVN" istället. Samtalet flöt på bra, och morgonhatet gjorde att det snart gled in på mindre smickrande egenskaper hos folk. Vi hade fått upp ångan ganska bra, och stod och gjorde narr av det mesta, när vi hörde steg närma sig. Överstyrman dök upp i dörren:

-Hördudu matrosen, du får nog ta och resa på dig. Knappen på din radio har varit intryckt i minst 15 minuter. Adjö.


Skammen.

I den disiga gryningen på irländska sjön hade vi hidden cameras på högsta volym medan delfinerna hoppade kring stäven.

Jag har en ny sattellitinternetstrategi; medan varje sida laddar hinner jag läsa fem sidor i någon tung klassiker, typ Kafkas "slottet". Nuförtiden kan jag anse mig bli berikad av av snigeluppkoppling.

stämning

Rufus Wainwright sprakar ur mina datahögtalare. Jag har kommit på att om man lyssnar ashögt på datorn på musik som redan i förvägen är skräpig, så gör det ju inget att ljudet är kasst. Solen har för länge sedan gått ned över den engelska landsbygden (var den någonsin uppe?), och vi befinner oss i Pembroke. Dödens triangel kallas traden som vi nu har återvänt till; Pembroke, Belfast, Dublin, Cardiff, Plymoth, och alla verkar ha svår ångest över att vi är tillbaka. Jag tänker att jag ska vara här i två månader till, så jag kan inte börja sucka än, inte riktigt. Förresten, vad spelar det för roll? Det är ju samma lastarmar, kaj-gremlings och bensindofter var man än kommer. Jag är nöjd så länge det är plusgrader.

Ett par styrmän och chiefen har mönstrat av, nya förmågor är ombord. Friskt blod är välbehövligt här på Bro Distributor, där stämningen inte är på topp. Det är det här med att båten är såld till Maersk och ska flaggas ut. Många får sparken, och de som ska stanna kvar får i vissa fall mycket sämre avtal, och får de inte mindre pengar i handen, så är det ändå besparingar på gång. Mässman håller krampaktigt fast i servetterna som ligger på borden, Maersk tycker att man kan ta toapapper istället. Man pratar mycket om "indierna" som kommer för att ta över ombord. Mest rädda är man för den indiska kocken in spe. Folk ombord gillar liksom raggmunk, fläskfilé och kåldolmar. De skakar av rädsla om någon nämner tandoori. De som inte har fått sparken vill gärna också härifrån, om inte annat så för matens skull. Folk drar benen efter sig, tycker inte att så mycket är kul längre, och skiter egentligen i det mesta. Som min matros sa "De har redan sparkat mig en gång. De lär ju inte kunna sparka mig en gång till." medan han drog ett djupt och hemlängtansfullt bloss på sin cigarett. Jag förstår honom, men känner mig samtidigt uppryckt av de nya peppade styrmännen som är ombord. Jag ska nog kunna lära mig något denna praktikperiod ändå!

kära dagbok...

...imorse blev jag purrad (väckt) klockan halv fyra av en skrovlig röst som förkunnade att det var dags. Jag och matrosen möttes i mässen. Under tyst, tryckt morgonhat åt vi varsin macka och begav oss ut i den belfastianska natten. Innan vidare beskrivning av denna morgon vill jag bara säga att Nordirland kan dra åt helvete. Ner i omklädningsrummet och på med underställ, overall, täckjacka, täckbyxor, regnjacka, mössa, hjälm, stövlar och vantar. Smidighet 0, men regntäthet 100. Trodde jag, ja!

Alltså, det går inte att förklara vad som mötte oss när vi kom ut genom dörren. Kall Tsunami, så är vi något på spåren. Jag och matrosen skulle strippa tankar (det är när man tömmer det sista av lasten. Pumpen får lite hjälp av tryckluft eller nitrogen, finns säkert någon bra förklaring på Wikipedia om ni är intresserade). Han är mer erfaren än jag, och visste var detta skulle sluta. Han var tyst och mycket sammanbiten över ekvationen väder/fyra timmar utomhus, medan jag visade honom mina nyinköpta gore-texvantar (som blev bevärdigade med en fnysning) och stage-dive'ade in bland rören. OK, redan efter fem minuter hade regnet letat sig innanför kragen och rann längs med ryggen, men jag var ju varm iallafall. Pumparna tjöt och bankade, det var rundgång i walkie-talkien, mörkt, trångt bland rören, vinden ven, och regnet var så... sadistiskt, sjukt, mycket, blött.

Två timmar avklarade, och vi fick kaffepaus. Snabbt in med kläderna i torkskåpet, sedan ut igen. Jag och matrosen fick skrika till varandra för att ha någon chans att höra. Då, i ovädret, kom Gremlings upp från kajen. Slanggubbarna från oljebolaget som skulle koppla loss slangarna. (Riktigt irländsk dialekt nu):
-Good day! Isn't it a lovely day today? You look like yoy are freezing. How could that be?
-Morr...
-Oh, yes, well indeed, the weather is a bit rough, but isn't it nice to feel that you are ALIVE sometimes? OK, lets get some work done!

Efter fyra timmar fanns inte en torr tråd på kroppen. Någon hade kunnat slänga mig i havet utan att jag hade märkt något, och precis när vi skulle gå in och skala av oss våra blötdjursoutfits sprack molnen upp, som magi, och solen tittade fram. Vår avlösare kom ut ur bygget och kisade lite mot ljuset, sedan såg han oss. Sura, blöta, trötta, och man såg verkligen på honom hur han inte fick det att gå ihop. Ingen av oss hade lust att förklara och ge honom den skadeglädjen.

*den där failsignalen som möter en i örat när man har slagit något fel, di-dööö, typ*
-Du. har. 348. kronor. kvar på kontot. Du. har. två. obetalda e-fakturor att signera. på sammanlagt. 4689. kronor.

Doh.

Imorgon är vi i Belfast. Landgång tänkte jag. Tänk om tänkte plånboken. Det är en annan bra grej med miniuniversumet Bro Distributor, att man kan leva helt barskrapad utan att lida så länge man bara håller stålhättorna på däck och inte kollar sin internetbank (by the way, medan jag gjorde mina ärenden där, kan vi nu vara framme vid punkten för jordens undergång. Har solen exploderat? Har det gått 2000 år? Lever vi på mars? Heja satellitinternet!)

Inga nya fantastiska upptäckter rörande sjöfart, båt, maritima förkortningar eller explosiva ämnen har gjorts idag. Faktum är att jag har haft en lite dipp. Håll käften. Den den där 62-åriga sjöbusen med helskägg, pipa och fru som inte kommer ihåg hur han ser ut har redan suttit på min axel hela dagen. Han har sagt grejer i stil med: "Längtar du hem redan nu? Det kommer aldrig att gå bra, det här!", "Kvinnfolk ska hålla sig på land!" och "Det blir bara värre frånochmed nu! Kallare, mörkare, jävligare." Tror att mitt lilla fall har att göra med att några stycken mönstrar av i dagarna. De är superglada. De planerar jul och semester. Jag älskar jul, och jag skulle väldigt gärna spendera den hemma. Dessutom är jag i stort behov av en kram.

inställning till ivrighet

Jag är inte ensam höna på pinnen på den här båten. Det finns en annan praktikant också. Jag har lite ångest i förhållande till henne. Hon gör allt det där som jag inte orkar (då har hon ändå varit här i tre månader, och jag i en vecka...), och med glatt humör dessutom. Kan man seriöst tycka att det är kul att inventera kontorsförrådet? Härleda sladdar i voidspace (voidspace, det är fina grejer det, om ni tänker er att bryggan är någorlunda stilren, lite skärmar och sådant bös, men ganska minimalistisk, så finns det ju 1358 burkar och 247596 sladdar som hör till den här eleganta navigationsutrustningen. Dessa är placerade i ett tomt utrymme med kryphöjd, under bryggan. Major cord mash-up!), eller sitta med den där pappersbläddrande inspektören i fyra timmar?

Hon är käck. Jag är fett o-käck. Jag vill mest bara göra grejer där jag lär mig något. Inventera kontorsförråd v.s. läsa en spännande dokumentärbok liksom. Iochförsig tror jag att jag skulle bita hårt i vilket enkelt litet uppdrag som helst, bara jag fick något. Häromdagen fick jag vara sekreterare på ett möte. Det engagemanget gick inte av för hackor! Får man något litet att göra, är det ju bara att göra det så bra som möjligt, så kanske man får något roligare att göra sen. Eller? Jag är ju så sjukt otålig också. First step: sekreterare, second step: captain, please!

Aja, jag chillar med de coola killarna och säger: Ni behöver inte väcka mig vid varje happening. Jag ska vara här i två månader, hinner nog ändå.

Solen går upp över var-vi-nu-är, någonstans mellan Pembroke och Belfast. Det är helt jävla bedårande som vanligt. Förutsättnigarna för livskvalitet är stora ombord. Igår spenderades kvällen med god mat, träning, kortspel, bastu, kakor och wii. Då hade jag faktiskt jobbat hårt en hel dag.

rätt ute?

Alltså *moffar i mig chocolate-chunkcookies med marschmallowsbitar*, jag fattar inte vaför folk klagar så mycket på sina praktikplatser *lutar mig tillbaka i min soffa och pillar eftertänksamt i naveln* jag menar, så himla olika från båt till båt kan det väl inte vara? *undrar om jag hinner ner till 15-kaffet med nybakt om jag skriver det här inlägget nu?*.

Nä, men ärligt talat. Jag hoovrar runt lite på den där facebooksidan som någon i klassen har lagt upp för oss som går i samma årskurs. Där postas det ivrigt om praktikplatser som skulle bytts mot koncentrationsläger i ett nafs, bara man fått chansen. Någon utan reträttplan för den här utbildningen går nu istället i självmordstankar. Jag tror tillochmed att det är någon stackare som har fått blåsor på fingrarna av att spänna spännband.

Det kanske är jag som inte har någon distans, kanske är det som en dramadokumentär; man utgår från en sann historia och bättrar på tills det blir kul för andra också. My bad isåfall. Annars tycker jag att man ska vara glad över att första praktiken ligger så tidigt att man har chans att ta sig en rejäl funderare på sitt utbildningsval innan man fortsätter, för det är såhär det ser ut till sjöss. Precis som på DIN båt! Du riskerar att hamna där igen, så sluta drömma om fornstora dagar när bananbåtarna låg i Rio De Janeriro i två veckor då det bara var att loda iland med panamahatten på sned och skaffa sig en solbränna. Sjöfarten är inte bara bantad och industrialiserad en masse, den är hotad också, eller, våra jobb är iallafall och i takt med att sjöfarten internationaliseras så finns det många som gärna får dina skavsår i händerna för en mycket mindre penning än du själv.

Varför är man på sjön då? En bransch där svenskar i allt snabbare takt blir utkonkurrerade av andra nationer? Jag vet inte. Själv hade jag 1000 anledningar till varför man skulle vara arkitekt, både egoistiska och ideoligiska, den självuppfyllda samhällsförändraren... Men sjön känns bara rätt liksom. Jag var uppe klockan halv sex imorse och badade i bensin, gjorde tankrent, bättrade på tinnitusen med pumpoljud av alla dess slag, lyfte blindflänsar på 20 kilo och klämde fingrar mellan muttrar och bultar. Det känns fortfarande bara rätt. Sedan gick solen upp över Englands västkust, och vem blir inte helt betagen?

kontoller

Port state control, flag state control, vetting, internal audit, master's review... Fy fan vad med kontroller det är! Nu har jag bara varit med om Flag state control, det var en gubbe från Sjöfartsinspektionen här idag, och han var ju iochförsig ganska avspänd, typ:
-Alltså, jag tänkte, båten ska ju flaggas ut om ett par månader, så jag tänkte mest göra det här för syns skull, inget grundligt... Har ni kaffe?
Det tillvägagångssättet kan man ju tycka vad man vill om, men jag förstår att det måste kännas ganska meningslöst att kolla att båten upprätthåller svensk standard, när den om två månader blir dansk. Ändå tog kontrollen åtta timmar, och det var papper, papper, papper. I det dagliga arbetet kontolleras, uppdateras och hålls dessa papper i ordning av kaptenen och chiefen. Jag tänker att överstyrman får räcka för mig; han är ansvarig för lasthantering, däcksunderhåll och praktikanten. Jag ska bli en sjukt bra överstyrman som praktikanterna ombord känner sig styrkta, stöttade och påhejade av. Jag ska uppmuntra unga, entusiastiska, osäkra, rådvilla, handlingskraftiga, ja ALLA praktikanter. Jag ska.. jag ska... börja med att springa lite på löpbandet. Den där kakshoppingen här i Dublin satt där den skulle.

reflektioner kring sjögång

Vi går precis in i passagen mellan England och Irland, och befinner oss således vid Irlands nordöstra spets. Det har gått präktigt mycket sjö det senaste dygnet, och hårdast ombord får man nog lov säga att kocken är; han levererar helstekt fläskfile och smörgåstårta no matter what. Ynkligast ombord... whoops! nu åkte stolen jag sitter på iväg från skrivbordet *kravlar mig tillbaka i uppförsbacke*, OK, vi låter den frågan bero.

På tal om stolar som far, häromdagen bevittnade jag beviset på antingen respekt för naturelementen, eller så var det bara total hopplöshet; skepparen satt i dagrummet, behagligt tillbakalutad i en fåtölj, med benen över armstödet och en kaffekopp i handen. Något intressant var på TV, för där var blicken stadigt fäst. En ganska vanlig syn ombord, om det inte hade varit för att båten lutade 20-30 grader i rullningarna, och fåtöljen i vilken kapten satt for runt i dagrummet som en klick smör i en stekpanna. This picture will haunt me.

Annat som blir intressant vid kraftig sjögång är upprätthållandet av rutiner. Alltså, båten ska ju fram, inget snack om det, men jag tänker på de där sakerna som på fritiden håller mig ifrån att tappa greppet helt och sluta på rygg i kojen med ett tomt kakpaket på magen (för att bara ligga still och äta är onekligen ett alternativ i det här vädret); träning, studier, personlig hygien... Igår satt jag mig på träningscykeln och drog iväg två mil. Förfarandet kan sammanfattas som: spännande. Löpbandet var aldrig ett alternativ, då hade jag legat i ombordsjukhuset nu. Sedan kom intressanta moment nr. 2: duscha. Jag beväpnade mig med schampoo, ansiktsmask, inpackning, rakhyvel och tvål, gick in i duschen och blev genast omkullvräkt av en våg. "Attans!" tänkte jag "får skippa att raka benen då", medan jag kravlade mig upp och bredbent tog spjärn mot duschkabinens väggar innan jag fortsatte min SPA-behandling till havs. Jag hade inte ens hunnit blöta igenom håret ordentligt innan jag satt där på durken igen. "Attans, får skippa ansiksmasken också" tänkte jag, medan känslan av att min dusch skulle bli som historien om koftan som bara blev en vant-tumme, stegrades. Mycket riktigt. Schampoo, bara shampoo, blev min lyxkur.

Nu önskar jag mig mest spännband till kojen. Eller en hängkoj. Eller kanske en vattensäng? Ja, det hade nog varit något.

Engelska är arbetsspråket ombord. Det är tydligt nu när jag sitter i biblioteket nära bryggan och skriver. En våning (däck, whatever) upp hörs styrmannens utsökta vokabulär bestående av: "fuck", "fucking", "bullshit" och "idiots". Helst i en kombination av "fucking bullshit, fucking idiots!" verkar det som nu när jag har suttit och lyssnat ett tag.

Jag sitter i biblioteket och inte i min egen fina lilla hytt på översta däck för att laddaren till min dator har pajjat. Det är då jag älskar att vara ombord. Jag vill leva i ett community av folk som bara KAN massa saker, för när jag stod där med laddaren i handen, som slaktaren med en nackad kyckling, kom andremaskinisten förbi:
-Va éré?
-Nä, min laddare har pajjat, jag vet inte vad som har hänt.
-Har du kollat att den pallar hertzen och nippon-pippon-tekniska-förutsättningar ombord?
Jag börjar bli trött på att känna mig dum men:
-Nä.
Sedan försvänn han som en liten dieselråtta ner i maskin och kom tillbaka med en spänningsmätare.
-Stendöd, men jag tar ner den i maskin så har jag något att fixa med imorgon. Den kanske inte ser så snygg ut när den kommer upp, men den kommer att funka, är det lugnt?
Är det lugnt? Är det lugnt!? Alternativet hade varit att cruisa runt utan dator (och därmed två säsonger av californication, två av hung, två av six feet under och typ alla med family guy) i två och en halv månad.

Undra vad jag någonsin kan göra för honom, för jag KAN nämligen typ ingenting som är till nytta för andra.

Nu har vi precis passerat Orkney och Shetland i solnedgång. Vackert. Dagen lugn med matroserna som har gjort enmansarbete, så jag har fått hålla på med egenstudier. Alla kommer ihåg vad jag heter, maten är god och bastun är igång.

observationer

Mongstad heter stället vi är på. Mongstad. Här pratar folk härlig bergendialekt och oljehamnen är förtjusande! Det är minusgrader och alla är trötta efter gårdagens gungande överfart som gjorde försöken till sömn jämförbara med rörelsemönstret hos en slinky (en sån där fjäder som går i trappor, typisk 80-talistleksak). Jag har blåmärken på hjässan av sängaveln som huvudet har slagit mot hela natten, eller, nej! jag har fått flint!

Dagen har gått, det gör ju dagar obönhörligen. Jag har stått och tittat på ett par mäktiga norska fjäll, sett morgon bli dag, och dag kväll. Snön på fjällen låg kvar hela dagen. En matros har fiskat från båten, han fick massa gråsej (rikt land det här Norge, man bara håller ut händerna så kommer det flygande; olja, mat, skog och vatten), och så har vi tömt sopförrådet. All denna febrila aktivitet medan vi lastar tre olika sorters brännolja. Kluck, kluck, kluck låter det i rören. De säger att det är 8 bars arbetstryck däri, men då tycker den utan perspektiv (på hur stora tankar vi har att fylla) att man kunde gasa lite. Alla är inne i sitt, men jag är inte riktigt någonstans.

Satellitinternet

Bro Distributor har benådats med satellitinternet. Alltid uppkopplad liksom. Fast detta är en sanning med modifikation. Finns det ingen annan gräns för att vara uppkopplad än att de där två dataskärmarna längst ner i högra hörnet har en blåfärgad jordglob mellan sig? Att det tar 15 min att bifoga en bild på 1000*750 pixel, är det att vara uppkopplad?

Det är ju gött att alltid ha internet, inte så, men the blog stays black'n'white. Black'n'white text. Only.

Like this?

Jag hänger min filippinska matros i hasorna. Jag är fast besluten om att han ska lära mig allt. Denna beslutsamhet vacklade inte ens klockan åtta imorse när det fortfarande var mörkt, blåste röv och regnde härliga norska hagel. Nej, då tänkte jag på mina norska komisar; "ut på tur, aldrig sur!", drog ner mössan över öronen (fingrarna som klämde åt om mössans ull resulterade i ett litet vattenfall nerför pannan), och stolpade efter matrosen. Vi skulle kolla att alla eh, vänta, vad hette det nu... trunkluckor? var stängda, och att tankarna var ordentligt tömda innan vi ska ta ny last här i Norge ikväll. Dialog:
-OK, you do port side.
-What shall I do on port side?
-"mutter, mutter, mutter"
-What did you say?
-"mutter, mutter, mutter" (det går fort också, det ska gudarna veta), OK?
-Eeh, OK...

Så gick jag väl och gjorde det jag skulle på babord sida, hela tiden med ett öga på min läromästare. Ofta ropade jag:
-Like this? och visade vad jag tänkte göra.
Ibland var det "yes", och ibland var det "no, no, no". Var det "no, no, no", var det bara att pröva något nytt.
-Like this?

De första skälvande dagarna

Jag har köpt 15 böcker. Två av dem handlar om feminism och genus. Jag tänkte att det kunde vara bra att i bloggform reflektera över det manliga könets dominans förr, nu och i framtiden inom sjöfart. Smart, insiktfullt och nytt skulle det vara, tillochmed folk som aldrig sett en båt skulle vara intresserade.

Nu har jag blivit ivägskickad på den 150 meter långa (de som vet bättre vill väl ha storleksangivelsen i hur många liter/kubik smutsiga fossila bränslen vi kan lasta, men 150 meter, det är allround) kemtankern Bro Distributor. Jag har bara varit ombord i tre dagar, men än så länge verkar det som att alla genusteorier och feministiska problematiseringar kan sätta sig på något och rotera. Jag har faktiskt fullt upp med att överleva här bland purgerande tankar, strippande linor och bensinångor.

Vi lämnade igår eftermiddag Thames, England, och är nu påväg mot... ehrm, någonstans i Norge. Jag vet inte vart, eftersom alla springer som från den pestsmittade råttan varje gång jag öppnar munnen för att fråga något.

Jag kanske återkommer med något av allmänt intresse och med mer substans snart, men hittills är jag fast i ett obehagligt tillstånd av att vara överväldigad och handlingsförlamad.