inställning till ivrighet

Jag är inte ensam höna på pinnen på den här båten. Det finns en annan praktikant också. Jag har lite ångest i förhållande till henne. Hon gör allt det där som jag inte orkar (då har hon ändå varit här i tre månader, och jag i en vecka...), och med glatt humör dessutom. Kan man seriöst tycka att det är kul att inventera kontorsförrådet? Härleda sladdar i voidspace (voidspace, det är fina grejer det, om ni tänker er att bryggan är någorlunda stilren, lite skärmar och sådant bös, men ganska minimalistisk, så finns det ju 1358 burkar och 247596 sladdar som hör till den här eleganta navigationsutrustningen. Dessa är placerade i ett tomt utrymme med kryphöjd, under bryggan. Major cord mash-up!), eller sitta med den där pappersbläddrande inspektören i fyra timmar?

Hon är käck. Jag är fett o-käck. Jag vill mest bara göra grejer där jag lär mig något. Inventera kontorsförråd v.s. läsa en spännande dokumentärbok liksom. Iochförsig tror jag att jag skulle bita hårt i vilket enkelt litet uppdrag som helst, bara jag fick något. Häromdagen fick jag vara sekreterare på ett möte. Det engagemanget gick inte av för hackor! Får man något litet att göra, är det ju bara att göra det så bra som möjligt, så kanske man får något roligare att göra sen. Eller? Jag är ju så sjukt otålig också. First step: sekreterare, second step: captain, please!

Aja, jag chillar med de coola killarna och säger: Ni behöver inte väcka mig vid varje happening. Jag ska vara här i två månader, hinner nog ändå.

Solen går upp över var-vi-nu-är, någonstans mellan Pembroke och Belfast. Det är helt jävla bedårande som vanligt. Förutsättnigarna för livskvalitet är stora ombord. Igår spenderades kvällen med god mat, träning, kortspel, bastu, kakor och wii. Då hade jag faktiskt jobbat hårt en hel dag.