Nä, men ärligt talat. Jag hoovrar runt lite på den där facebooksidan som någon i klassen har lagt upp för oss som går i samma årskurs. Där postas det ivrigt om praktikplatser som skulle bytts mot koncentrationsläger i ett nafs, bara man fått chansen. Någon utan reträttplan för den här utbildningen går nu istället i självmordstankar. Jag tror tillochmed att det är någon stackare som har fått blåsor på fingrarna av att spänna spännband.
Det kanske är jag som inte har någon distans, kanske är det som en dramadokumentär; man utgår från en sann historia och bättrar på tills det blir kul för andra också. My bad isåfall. Annars tycker jag att man ska vara glad över att första praktiken ligger så tidigt att man har chans att ta sig en rejäl funderare på sitt utbildningsval innan man fortsätter, för det är såhär det ser ut till sjöss. Precis som på DIN båt! Du riskerar att hamna där igen, så sluta drömma om fornstora dagar när bananbåtarna låg i Rio De Janeriro i två veckor då det bara var att loda iland med panamahatten på sned och skaffa sig en solbränna. Sjöfarten är inte bara bantad och industrialiserad en masse, den är hotad också, eller, våra jobb är iallafall och i takt med att sjöfarten internationaliseras så finns det många som gärna får dina skavsår i händerna för en mycket mindre penning än du själv.
Varför är man på sjön då? En bransch där svenskar i allt snabbare takt blir utkonkurrerade av andra nationer? Jag vet inte. Själv hade jag 1000 anledningar till varför man skulle vara arkitekt, både egoistiska och ideoligiska, den självuppfyllda samhällsförändraren... Men sjön känns bara rätt liksom. Jag var uppe klockan halv sex imorse och badade i bensin, gjorde tankrent, bättrade på tinnitusen med pumpoljud av alla dess slag, lyfte blindflänsar på 20 kilo och klämde fingrar mellan muttrar och bultar. Det känns fortfarande bara rätt. Sedan gick solen upp över Englands västkust, och vem blir inte helt betagen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar