Nåväl. Den herrelösa hunden har slutligen fått en husse. Han är andrestyrman med ansvarsområde säkerhet. Han är ett år yngre än mig (och finnes tendenser till prestationsångest kickar dessa igång av ett sådant faktum, oh yes), och håller vi fast vid hundliknelserna kan man nog beskriva det som att han tycker att jag är en bekväm och lätt överviktig bordercollie som skall agilitytränas till OS-nivå. Hmm. I kraft av min höga ålder torde jag ha så mycket pondus att hans intentioner om att superstimulera mig borde kunna gå att avvärja. Så var det det här med ivrigheten som nämnts tidigare. Alltså: Jag gillar verkligen att vara på sjön. Jag vill lära mig grejer. Jag är intresserad, men hur visar man det utan att springa benen av sig, sicksacka mellan pinnarna, hoppa hindren, kasta sig genom tunneln, fånga bollen och komma tillbaka och be om mer? Gränsen mellan integritet och ordervägran är hårfin. Jag intalar mig att han inte är ute efter att sätta dit mig och ge mig dåliga betyg (det där med betygen är ju också en ångesttrigger. Uppförande skala 1-5, sååå 1940-tal), utan att han är en ung, peppad styrman som är mån om att göra sitt jobb så superduperbra som möjligt, och just nu ingår jag i hans jobb. Igår kände jag dock lite på integritetsgränsen; jag hade min lediga eftermiddag och skulle gå iland, när han föreslog att jag skulle vara med och testa några pumpar. Varför? Varför frågade han? Han visste ju att jag skulle vara ledig. Jag började kallsvettas i min velighet mellan att vara bordercollie och stanna kvar ombord, eller vara lite mer av en cool basset och gå iland. Basseten vann. Det var skönt, men gav en besk smak av dåligt samvete, antecknade han detta ointresse till de kommande betygen? Plymouth var fantastiskt i vilket fall. Förresten har jag jobbat i elva timmar idag, så det borde ju täcka upp.
Nu ska maskinarna bunkra tjockolja. Det är kul, för de blir helt stissiga så snart de ska koppla slang. Iochförsig blir vi på däck stissiga av att typ byta en glödlampa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar