anledningar till att inte jobba i maskin, del 1: fettfällan.

Jag har blivit deporterad ner i maskin. Det står i mitt gröna praktikhäfte att jag ska vara i de där undervattenskatakomberna i en vecka. Precis när jag har slutat fråga om varje mutter, ventil och rör på däck, ska jag ner och vara totalt default i maskin istället. Jag känner mig verkligen smart. Det värsta är att jag är lite som en irländsk setter (de här hundliknelserna går hem), så fort man har lärt dem "sitt" så har de glömt hur man står = jag kommer nästa vecka att behöva fråga om varje mutter, ventil och rör igen.

-Det här blir kul... fnittrade andremaskinisten ondsint.
-Mmmhmm..?
-Du ska få göra rent fettfällan imorgon *giggle giggle*.
-Whatever, replikerade jag kaxigt och lite coolt nonchalant.
Han avlägsnade sig, omgiven av en air av skadeglädje. "Hur farligt kan det vara?" tänkte jag.

Såhär i efterhand kan jag avslöja att jag typ hellre hade valt att bada i bajs.

Fettfällan, så funkar det: Allt avlopp från byssan ska ner i en tank tillsammans med annat avloppsvatten, dock är det som kommer från byssan blandat med massa fett från matlagning och annat man varken kan eller vill veta namnet på, så då kör man det genom fettfällan först, där det står 12 små, små, små killar i vadarbyxor och skyfflar undan fettet från vattnet och lägger det i fettfällan. Sort of. Poängen är iallafall att fettfällan är fylld (stort som ett badkar) med en månads gammalt härsket fett. Har du luktat på härsket fett någon gång? Surströmmingen skulle krypa tillbaka in i burken om den fick känna odören. Och så ser det ut som en blandning mellan maträtten pölsa (jag visste att det var något fishy med den när jag redan vid fem års ålder vägrade äta skiten) och kräk.

Motormannen börjar sleva upp denna sörja i hinkar. Jag ville kräkas, men tillochmed spyan vände på halva vägen när den insåg vad den skulle möta. Mitt uppdrag var att bära dessa hinkar upp för en lejdare, och hälla fettet överbord. Alltså, jag har ju lärt mig att man inte ska spotta i motvind och sådär, så med munnen noggrannt stängd, placerade jag mig lägligt i lä i aktern och hällde. När den lilla vindvirveln dök in över poopdäck hade jag dock glömt att stänga ögonen. Fiiifan.

Sedan har jag alltid på något sätt tyckt att det är mysigt att gå ner i maskin, att trappräckena är lite pittoreskt inoljade av hårt arbetande händer med något sorts smörjmedel på. Nu har jag varit med till att fetta in de där trappräckena. Jag rör dem aldrig igen.

Nu ska jag gå och skrubba mig under naglarna för 47:e gången. Ärligt talat tror jag aldrig att jag kommer att bli ren igen.