stämning

Rufus Wainwright sprakar ur mina datahögtalare. Jag har kommit på att om man lyssnar ashögt på datorn på musik som redan i förvägen är skräpig, så gör det ju inget att ljudet är kasst. Solen har för länge sedan gått ned över den engelska landsbygden (var den någonsin uppe?), och vi befinner oss i Pembroke. Dödens triangel kallas traden som vi nu har återvänt till; Pembroke, Belfast, Dublin, Cardiff, Plymoth, och alla verkar ha svår ångest över att vi är tillbaka. Jag tänker att jag ska vara här i två månader till, så jag kan inte börja sucka än, inte riktigt. Förresten, vad spelar det för roll? Det är ju samma lastarmar, kaj-gremlings och bensindofter var man än kommer. Jag är nöjd så länge det är plusgrader.

Ett par styrmän och chiefen har mönstrat av, nya förmågor är ombord. Friskt blod är välbehövligt här på Bro Distributor, där stämningen inte är på topp. Det är det här med att båten är såld till Maersk och ska flaggas ut. Många får sparken, och de som ska stanna kvar får i vissa fall mycket sämre avtal, och får de inte mindre pengar i handen, så är det ändå besparingar på gång. Mässman håller krampaktigt fast i servetterna som ligger på borden, Maersk tycker att man kan ta toapapper istället. Man pratar mycket om "indierna" som kommer för att ta över ombord. Mest rädda är man för den indiska kocken in spe. Folk ombord gillar liksom raggmunk, fläskfilé och kåldolmar. De skakar av rädsla om någon nämner tandoori. De som inte har fått sparken vill gärna också härifrån, om inte annat så för matens skull. Folk drar benen efter sig, tycker inte att så mycket är kul längre, och skiter egentligen i det mesta. Som min matros sa "De har redan sparkat mig en gång. De lär ju inte kunna sparka mig en gång till." medan han drog ett djupt och hemlängtansfullt bloss på sin cigarett. Jag förstår honom, men känner mig samtidigt uppryckt av de nya peppade styrmännen som är ombord. Jag ska nog kunna lära mig något denna praktikperiod ändå!