Alltså, det går inte att förklara vad som mötte oss när vi kom ut genom dörren. Kall Tsunami, så är vi något på spåren. Jag och matrosen skulle strippa tankar (det är när man tömmer det sista av lasten. Pumpen får lite hjälp av tryckluft eller nitrogen, finns säkert någon bra förklaring på Wikipedia om ni är intresserade). Han är mer erfaren än jag, och visste var detta skulle sluta. Han var tyst och mycket sammanbiten över ekvationen väder/fyra timmar utomhus, medan jag visade honom mina nyinköpta gore-texvantar (som blev bevärdigade med en fnysning) och stage-dive'ade in bland rören. OK, redan efter fem minuter hade regnet letat sig innanför kragen och rann längs med ryggen, men jag var ju varm iallafall. Pumparna tjöt och bankade, det var rundgång i walkie-talkien, mörkt, trångt bland rören, vinden ven, och regnet var så... sadistiskt, sjukt, mycket, blött.
Två timmar avklarade, och vi fick kaffepaus. Snabbt in med kläderna i torkskåpet, sedan ut igen. Jag och matrosen fick skrika till varandra för att ha någon chans att höra. Då, i ovädret, kom Gremlings upp från kajen. Slanggubbarna från oljebolaget som skulle koppla loss slangarna. (Riktigt irländsk dialekt nu):
-Good day! Isn't it a lovely day today? You look like yoy are freezing. How could that be?
-Morr...
-Oh, yes, well indeed, the weather is a bit rough, but isn't it nice to feel that you are ALIVE sometimes? OK, lets get some work done!
Efter fyra timmar fanns inte en torr tråd på kroppen. Någon hade kunnat slänga mig i havet utan att jag hade märkt något, och precis när vi skulle gå in och skala av oss våra blötdjursoutfits sprack molnen upp, som magi, och solen tittade fram. Vår avlösare kom ut ur bygget och kisade lite mot ljuset, sedan såg han oss. Sura, blöta, trötta, och man såg verkligen på honom hur han inte fick det att gå ihop. Ingen av oss hade lust att förklara och ge honom den skadeglädjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar