anledningar till att inte jobba i maskin, del 1: fettfällan.

Jag har blivit deporterad ner i maskin. Det står i mitt gröna praktikhäfte att jag ska vara i de där undervattenskatakomberna i en vecka. Precis när jag har slutat fråga om varje mutter, ventil och rör på däck, ska jag ner och vara totalt default i maskin istället. Jag känner mig verkligen smart. Det värsta är att jag är lite som en irländsk setter (de här hundliknelserna går hem), så fort man har lärt dem "sitt" så har de glömt hur man står = jag kommer nästa vecka att behöva fråga om varje mutter, ventil och rör igen.

-Det här blir kul... fnittrade andremaskinisten ondsint.
-Mmmhmm..?
-Du ska få göra rent fettfällan imorgon *giggle giggle*.
-Whatever, replikerade jag kaxigt och lite coolt nonchalant.
Han avlägsnade sig, omgiven av en air av skadeglädje. "Hur farligt kan det vara?" tänkte jag.

Såhär i efterhand kan jag avslöja att jag typ hellre hade valt att bada i bajs.

Fettfällan, så funkar det: Allt avlopp från byssan ska ner i en tank tillsammans med annat avloppsvatten, dock är det som kommer från byssan blandat med massa fett från matlagning och annat man varken kan eller vill veta namnet på, så då kör man det genom fettfällan först, där det står 12 små, små, små killar i vadarbyxor och skyfflar undan fettet från vattnet och lägger det i fettfällan. Sort of. Poängen är iallafall att fettfällan är fylld (stort som ett badkar) med en månads gammalt härsket fett. Har du luktat på härsket fett någon gång? Surströmmingen skulle krypa tillbaka in i burken om den fick känna odören. Och så ser det ut som en blandning mellan maträtten pölsa (jag visste att det var något fishy med den när jag redan vid fem års ålder vägrade äta skiten) och kräk.

Motormannen börjar sleva upp denna sörja i hinkar. Jag ville kräkas, men tillochmed spyan vände på halva vägen när den insåg vad den skulle möta. Mitt uppdrag var att bära dessa hinkar upp för en lejdare, och hälla fettet överbord. Alltså, jag har ju lärt mig att man inte ska spotta i motvind och sådär, så med munnen noggrannt stängd, placerade jag mig lägligt i lä i aktern och hällde. När den lilla vindvirveln dök in över poopdäck hade jag dock glömt att stänga ögonen. Fiiifan.

Sedan har jag alltid på något sätt tyckt att det är mysigt att gå ner i maskin, att trappräckena är lite pittoreskt inoljade av hårt arbetande händer med något sorts smörjmedel på. Nu har jag varit med till att fetta in de där trappräckena. Jag rör dem aldrig igen.

Nu ska jag gå och skrubba mig under naglarna för 47:e gången. Ärligt talat tror jag aldrig att jag kommer att bli ren igen.

vardaglig uppdatering

En handlingarnas man, den nya kaptenen som mönstrade på för ett par, tre dagar sedan. Båten har växlat från att ligga och mysa i lagom motorvägsfart på sexans växel, till att kolla sig över axeln, växla ner till trean och omkörningsgasa med ett vrål. Jag är lite i chock. Från att vara den herrelösa hunden, till att bli adopterad och vidare till kadetten som förväntas vara med på varje avgång/ankomst och vara ständigt på alerten på... fyra dagar. Denna drastiska omställning får mig ärligt talat till att känna mig lite trängd. Nu är det någon annan som har mitt bästa för ögonen, och jag kan inte längre självständigt ta tag i de bitar som jag tycker verkar vara intressanta/relevanta. Självklart är det bara att accepetera att jag har personer som bestämmer över mig, och att jag inte kan protestera förrän jag blir orättvist behandlad, men det är just den här omställningen. Det hade ju varit mycket bättre om någon hade tagit tag i mig från början och satt nivån.

Resan går vidare. Vi glider runt i dödens triangel och upplever (vad heter det på svenska, det här är pinsamt, typ som att Victoria Silvstedt inte kan prata svenska längre) breathtaking soluppgångar, hagel, regn, försök till landgång och inhandlande av julklappar. Nu är vi påväg från Pembroke till Plymouth, och den ny-alerta kadetten tänkte ha eftermiddagen ledig där, medan någon annan får stå och vakta lossningen, där det mest upphetsande som händer är att man kan höra lasten porla i rören.

Snart händer nog något roligt eller otippat ska ni se.

så många åsikter

Tack, tack, tack. Jättemycket tack *bugar och bockar*. Jag blir rörd av att ni alla vill mitt bästa. Lilla jag borde inte få ta så mycket plats i ert medvetande, och framförallt har jag inte förtjänat den uppmärksamheten. Jag känner mig hedrad. Tack så mycket, åh.

Folk är väldigt engagerade i min framtid. Varje dag får jag höra hur jag bäst ska förvalta min tid som sjöbefälsstuderande vad gäller praktik. Imorse satt jag bokstavligen mellan två personer som började omtala mig som "hon" efter att inledningsvis ha inkluderat mig i samtalet. Någon tyckte att hon skulle ut på offshore, någon sade att hon skulle låta bli.

Åsikter om hur jag borde få mycket tankbåtstid strider mot dem om att jag borde ta chansen att prova så mycket som möjligt. Någon menar att jag absolut måste ut på atlantfart, medan andra tycker att man ska hålla sig i Europa. Vissa anser att jag lika gärna kan ge upp den här karriären eftersom alla svenska båtar ändå är på väg att bli utflaggade. Jag har inga som helst intentioner att negligera era tips och råd, men det räcker så. Tack, tack. Jättemycket tack. Annars kommer jag snart att slå knut på mig själv.

att bli adopterad

Aah, satellitinternet, detta ständiga föremål för irritation och otålighet. Nu har det lagt av helt. Detta inlägg är skrivet den 23:e, vi får väl se när det kommer upp. TV-signalen är också borta och i dagrummet ekar tomheten medan dammråttorna samlas. Alla har låst in sig på sina hytter eftersom umgänge utan tekniska media idag verkar vara otränkbart. Wii, någon?

Nåväl. Den herrelösa hunden har slutligen fått en husse. Han är andrestyrman med ansvarsområde säkerhet. Han är ett år yngre än mig (och finnes tendenser till prestationsångest kickar dessa igång av ett sådant faktum, oh yes), och håller vi fast vid hundliknelserna kan man nog beskriva det som att han tycker att jag är en bekväm och lätt överviktig bordercollie som skall agilitytränas till OS-nivå. Hmm. I kraft av min höga ålder torde jag ha så mycket pondus att hans intentioner om att superstimulera mig borde kunna gå att avvärja. Så var det det här med ivrigheten som nämnts tidigare. Alltså: Jag gillar verkligen att vara på sjön. Jag vill lära mig grejer. Jag är intresserad, men hur visar man det utan att springa benen av sig, sicksacka mellan pinnarna, hoppa hindren, kasta sig genom tunneln, fånga bollen och komma tillbaka och be om mer? Gränsen mellan integritet och ordervägran är hårfin. Jag intalar mig att han inte är ute efter att sätta dit mig och ge mig dåliga betyg (det där med betygen är ju också en ångesttrigger. Uppförande skala 1-5, sååå 1940-tal), utan att han är en ung, peppad styrman som är mån om att göra sitt jobb så superduperbra som möjligt, och just nu ingår jag i hans jobb. Igår kände jag dock lite på integritetsgränsen; jag hade min lediga eftermiddag och skulle gå iland, när han föreslog att jag skulle vara med och testa några pumpar. Varför? Varför frågade han? Han visste ju att jag skulle vara ledig. Jag började kallsvettas i min velighet mellan att vara bordercollie och stanna kvar ombord, eller vara lite mer av en cool basset och gå iland. Basseten vann. Det var skönt, men gav en besk smak av dåligt samvete, antecknade han detta ointresse till de kommande betygen? Plymouth var fantastiskt i vilket fall. Förresten har jag jobbat i elva timmar idag, så det borde ju täcka upp.

Nu ska maskinarna bunkra tjockolja. Det är kul, för de blir helt stissiga så snart de ska koppla slang. Iochförsig blir vi på däck stissiga av att typ byta en glödlampa.

epic fail

Sånt här är påhittat. Det hör man bara folk som har kompisars kompisar som gjort. Och jag.

Klockan var halv sex. Morgonhatet var närvarande. Jag och matrosen stod i båssjappet (stavningen på sjapp är oklar) och slipade bort "GÖTEBORG" på livbojarna, där det ska stå "KOBENHAVN" istället. Samtalet flöt på bra, och morgonhatet gjorde att det snart gled in på mindre smickrande egenskaper hos folk. Vi hade fått upp ångan ganska bra, och stod och gjorde narr av det mesta, när vi hörde steg närma sig. Överstyrman dök upp i dörren:

-Hördudu matrosen, du får nog ta och resa på dig. Knappen på din radio har varit intryckt i minst 15 minuter. Adjö.


Skammen.

I den disiga gryningen på irländska sjön hade vi hidden cameras på högsta volym medan delfinerna hoppade kring stäven.

Jag har en ny sattellitinternetstrategi; medan varje sida laddar hinner jag läsa fem sidor i någon tung klassiker, typ Kafkas "slottet". Nuförtiden kan jag anse mig bli berikad av av snigeluppkoppling.

stämning

Rufus Wainwright sprakar ur mina datahögtalare. Jag har kommit på att om man lyssnar ashögt på datorn på musik som redan i förvägen är skräpig, så gör det ju inget att ljudet är kasst. Solen har för länge sedan gått ned över den engelska landsbygden (var den någonsin uppe?), och vi befinner oss i Pembroke. Dödens triangel kallas traden som vi nu har återvänt till; Pembroke, Belfast, Dublin, Cardiff, Plymoth, och alla verkar ha svår ångest över att vi är tillbaka. Jag tänker att jag ska vara här i två månader till, så jag kan inte börja sucka än, inte riktigt. Förresten, vad spelar det för roll? Det är ju samma lastarmar, kaj-gremlings och bensindofter var man än kommer. Jag är nöjd så länge det är plusgrader.

Ett par styrmän och chiefen har mönstrat av, nya förmågor är ombord. Friskt blod är välbehövligt här på Bro Distributor, där stämningen inte är på topp. Det är det här med att båten är såld till Maersk och ska flaggas ut. Många får sparken, och de som ska stanna kvar får i vissa fall mycket sämre avtal, och får de inte mindre pengar i handen, så är det ändå besparingar på gång. Mässman håller krampaktigt fast i servetterna som ligger på borden, Maersk tycker att man kan ta toapapper istället. Man pratar mycket om "indierna" som kommer för att ta över ombord. Mest rädda är man för den indiska kocken in spe. Folk ombord gillar liksom raggmunk, fläskfilé och kåldolmar. De skakar av rädsla om någon nämner tandoori. De som inte har fått sparken vill gärna också härifrån, om inte annat så för matens skull. Folk drar benen efter sig, tycker inte att så mycket är kul längre, och skiter egentligen i det mesta. Som min matros sa "De har redan sparkat mig en gång. De lär ju inte kunna sparka mig en gång till." medan han drog ett djupt och hemlängtansfullt bloss på sin cigarett. Jag förstår honom, men känner mig samtidigt uppryckt av de nya peppade styrmännen som är ombord. Jag ska nog kunna lära mig något denna praktikperiod ändå!

kära dagbok...

...imorse blev jag purrad (väckt) klockan halv fyra av en skrovlig röst som förkunnade att det var dags. Jag och matrosen möttes i mässen. Under tyst, tryckt morgonhat åt vi varsin macka och begav oss ut i den belfastianska natten. Innan vidare beskrivning av denna morgon vill jag bara säga att Nordirland kan dra åt helvete. Ner i omklädningsrummet och på med underställ, overall, täckjacka, täckbyxor, regnjacka, mössa, hjälm, stövlar och vantar. Smidighet 0, men regntäthet 100. Trodde jag, ja!

Alltså, det går inte att förklara vad som mötte oss när vi kom ut genom dörren. Kall Tsunami, så är vi något på spåren. Jag och matrosen skulle strippa tankar (det är när man tömmer det sista av lasten. Pumpen får lite hjälp av tryckluft eller nitrogen, finns säkert någon bra förklaring på Wikipedia om ni är intresserade). Han är mer erfaren än jag, och visste var detta skulle sluta. Han var tyst och mycket sammanbiten över ekvationen väder/fyra timmar utomhus, medan jag visade honom mina nyinköpta gore-texvantar (som blev bevärdigade med en fnysning) och stage-dive'ade in bland rören. OK, redan efter fem minuter hade regnet letat sig innanför kragen och rann längs med ryggen, men jag var ju varm iallafall. Pumparna tjöt och bankade, det var rundgång i walkie-talkien, mörkt, trångt bland rören, vinden ven, och regnet var så... sadistiskt, sjukt, mycket, blött.

Två timmar avklarade, och vi fick kaffepaus. Snabbt in med kläderna i torkskåpet, sedan ut igen. Jag och matrosen fick skrika till varandra för att ha någon chans att höra. Då, i ovädret, kom Gremlings upp från kajen. Slanggubbarna från oljebolaget som skulle koppla loss slangarna. (Riktigt irländsk dialekt nu):
-Good day! Isn't it a lovely day today? You look like yoy are freezing. How could that be?
-Morr...
-Oh, yes, well indeed, the weather is a bit rough, but isn't it nice to feel that you are ALIVE sometimes? OK, lets get some work done!

Efter fyra timmar fanns inte en torr tråd på kroppen. Någon hade kunnat slänga mig i havet utan att jag hade märkt något, och precis när vi skulle gå in och skala av oss våra blötdjursoutfits sprack molnen upp, som magi, och solen tittade fram. Vår avlösare kom ut ur bygget och kisade lite mot ljuset, sedan såg han oss. Sura, blöta, trötta, och man såg verkligen på honom hur han inte fick det att gå ihop. Ingen av oss hade lust att förklara och ge honom den skadeglädjen.

*den där failsignalen som möter en i örat när man har slagit något fel, di-dööö, typ*
-Du. har. 348. kronor. kvar på kontot. Du. har. två. obetalda e-fakturor att signera. på sammanlagt. 4689. kronor.

Doh.

Imorgon är vi i Belfast. Landgång tänkte jag. Tänk om tänkte plånboken. Det är en annan bra grej med miniuniversumet Bro Distributor, att man kan leva helt barskrapad utan att lida så länge man bara håller stålhättorna på däck och inte kollar sin internetbank (by the way, medan jag gjorde mina ärenden där, kan vi nu vara framme vid punkten för jordens undergång. Har solen exploderat? Har det gått 2000 år? Lever vi på mars? Heja satellitinternet!)

Inga nya fantastiska upptäckter rörande sjöfart, båt, maritima förkortningar eller explosiva ämnen har gjorts idag. Faktum är att jag har haft en lite dipp. Håll käften. Den den där 62-åriga sjöbusen med helskägg, pipa och fru som inte kommer ihåg hur han ser ut har redan suttit på min axel hela dagen. Han har sagt grejer i stil med: "Längtar du hem redan nu? Det kommer aldrig att gå bra, det här!", "Kvinnfolk ska hålla sig på land!" och "Det blir bara värre frånochmed nu! Kallare, mörkare, jävligare." Tror att mitt lilla fall har att göra med att några stycken mönstrar av i dagarna. De är superglada. De planerar jul och semester. Jag älskar jul, och jag skulle väldigt gärna spendera den hemma. Dessutom är jag i stort behov av en kram.

inställning till ivrighet

Jag är inte ensam höna på pinnen på den här båten. Det finns en annan praktikant också. Jag har lite ångest i förhållande till henne. Hon gör allt det där som jag inte orkar (då har hon ändå varit här i tre månader, och jag i en vecka...), och med glatt humör dessutom. Kan man seriöst tycka att det är kul att inventera kontorsförrådet? Härleda sladdar i voidspace (voidspace, det är fina grejer det, om ni tänker er att bryggan är någorlunda stilren, lite skärmar och sådant bös, men ganska minimalistisk, så finns det ju 1358 burkar och 247596 sladdar som hör till den här eleganta navigationsutrustningen. Dessa är placerade i ett tomt utrymme med kryphöjd, under bryggan. Major cord mash-up!), eller sitta med den där pappersbläddrande inspektören i fyra timmar?

Hon är käck. Jag är fett o-käck. Jag vill mest bara göra grejer där jag lär mig något. Inventera kontorsförråd v.s. läsa en spännande dokumentärbok liksom. Iochförsig tror jag att jag skulle bita hårt i vilket enkelt litet uppdrag som helst, bara jag fick något. Häromdagen fick jag vara sekreterare på ett möte. Det engagemanget gick inte av för hackor! Får man något litet att göra, är det ju bara att göra det så bra som möjligt, så kanske man får något roligare att göra sen. Eller? Jag är ju så sjukt otålig också. First step: sekreterare, second step: captain, please!

Aja, jag chillar med de coola killarna och säger: Ni behöver inte väcka mig vid varje happening. Jag ska vara här i två månader, hinner nog ändå.

Solen går upp över var-vi-nu-är, någonstans mellan Pembroke och Belfast. Det är helt jävla bedårande som vanligt. Förutsättnigarna för livskvalitet är stora ombord. Igår spenderades kvällen med god mat, träning, kortspel, bastu, kakor och wii. Då hade jag faktiskt jobbat hårt en hel dag.

rätt ute?

Alltså *moffar i mig chocolate-chunkcookies med marschmallowsbitar*, jag fattar inte vaför folk klagar så mycket på sina praktikplatser *lutar mig tillbaka i min soffa och pillar eftertänksamt i naveln* jag menar, så himla olika från båt till båt kan det väl inte vara? *undrar om jag hinner ner till 15-kaffet med nybakt om jag skriver det här inlägget nu?*.

Nä, men ärligt talat. Jag hoovrar runt lite på den där facebooksidan som någon i klassen har lagt upp för oss som går i samma årskurs. Där postas det ivrigt om praktikplatser som skulle bytts mot koncentrationsläger i ett nafs, bara man fått chansen. Någon utan reträttplan för den här utbildningen går nu istället i självmordstankar. Jag tror tillochmed att det är någon stackare som har fått blåsor på fingrarna av att spänna spännband.

Det kanske är jag som inte har någon distans, kanske är det som en dramadokumentär; man utgår från en sann historia och bättrar på tills det blir kul för andra också. My bad isåfall. Annars tycker jag att man ska vara glad över att första praktiken ligger så tidigt att man har chans att ta sig en rejäl funderare på sitt utbildningsval innan man fortsätter, för det är såhär det ser ut till sjöss. Precis som på DIN båt! Du riskerar att hamna där igen, så sluta drömma om fornstora dagar när bananbåtarna låg i Rio De Janeriro i två veckor då det bara var att loda iland med panamahatten på sned och skaffa sig en solbränna. Sjöfarten är inte bara bantad och industrialiserad en masse, den är hotad också, eller, våra jobb är iallafall och i takt med att sjöfarten internationaliseras så finns det många som gärna får dina skavsår i händerna för en mycket mindre penning än du själv.

Varför är man på sjön då? En bransch där svenskar i allt snabbare takt blir utkonkurrerade av andra nationer? Jag vet inte. Själv hade jag 1000 anledningar till varför man skulle vara arkitekt, både egoistiska och ideoligiska, den självuppfyllda samhällsförändraren... Men sjön känns bara rätt liksom. Jag var uppe klockan halv sex imorse och badade i bensin, gjorde tankrent, bättrade på tinnitusen med pumpoljud av alla dess slag, lyfte blindflänsar på 20 kilo och klämde fingrar mellan muttrar och bultar. Det känns fortfarande bara rätt. Sedan gick solen upp över Englands västkust, och vem blir inte helt betagen?

kontoller

Port state control, flag state control, vetting, internal audit, master's review... Fy fan vad med kontroller det är! Nu har jag bara varit med om Flag state control, det var en gubbe från Sjöfartsinspektionen här idag, och han var ju iochförsig ganska avspänd, typ:
-Alltså, jag tänkte, båten ska ju flaggas ut om ett par månader, så jag tänkte mest göra det här för syns skull, inget grundligt... Har ni kaffe?
Det tillvägagångssättet kan man ju tycka vad man vill om, men jag förstår att det måste kännas ganska meningslöst att kolla att båten upprätthåller svensk standard, när den om två månader blir dansk. Ändå tog kontrollen åtta timmar, och det var papper, papper, papper. I det dagliga arbetet kontolleras, uppdateras och hålls dessa papper i ordning av kaptenen och chiefen. Jag tänker att överstyrman får räcka för mig; han är ansvarig för lasthantering, däcksunderhåll och praktikanten. Jag ska bli en sjukt bra överstyrman som praktikanterna ombord känner sig styrkta, stöttade och påhejade av. Jag ska uppmuntra unga, entusiastiska, osäkra, rådvilla, handlingskraftiga, ja ALLA praktikanter. Jag ska.. jag ska... börja med att springa lite på löpbandet. Den där kakshoppingen här i Dublin satt där den skulle.

reflektioner kring sjögång

Vi går precis in i passagen mellan England och Irland, och befinner oss således vid Irlands nordöstra spets. Det har gått präktigt mycket sjö det senaste dygnet, och hårdast ombord får man nog lov säga att kocken är; han levererar helstekt fläskfile och smörgåstårta no matter what. Ynkligast ombord... whoops! nu åkte stolen jag sitter på iväg från skrivbordet *kravlar mig tillbaka i uppförsbacke*, OK, vi låter den frågan bero.

På tal om stolar som far, häromdagen bevittnade jag beviset på antingen respekt för naturelementen, eller så var det bara total hopplöshet; skepparen satt i dagrummet, behagligt tillbakalutad i en fåtölj, med benen över armstödet och en kaffekopp i handen. Något intressant var på TV, för där var blicken stadigt fäst. En ganska vanlig syn ombord, om det inte hade varit för att båten lutade 20-30 grader i rullningarna, och fåtöljen i vilken kapten satt for runt i dagrummet som en klick smör i en stekpanna. This picture will haunt me.

Annat som blir intressant vid kraftig sjögång är upprätthållandet av rutiner. Alltså, båten ska ju fram, inget snack om det, men jag tänker på de där sakerna som på fritiden håller mig ifrån att tappa greppet helt och sluta på rygg i kojen med ett tomt kakpaket på magen (för att bara ligga still och äta är onekligen ett alternativ i det här vädret); träning, studier, personlig hygien... Igår satt jag mig på träningscykeln och drog iväg två mil. Förfarandet kan sammanfattas som: spännande. Löpbandet var aldrig ett alternativ, då hade jag legat i ombordsjukhuset nu. Sedan kom intressanta moment nr. 2: duscha. Jag beväpnade mig med schampoo, ansiktsmask, inpackning, rakhyvel och tvål, gick in i duschen och blev genast omkullvräkt av en våg. "Attans!" tänkte jag "får skippa att raka benen då", medan jag kravlade mig upp och bredbent tog spjärn mot duschkabinens väggar innan jag fortsatte min SPA-behandling till havs. Jag hade inte ens hunnit blöta igenom håret ordentligt innan jag satt där på durken igen. "Attans, får skippa ansiksmasken också" tänkte jag, medan känslan av att min dusch skulle bli som historien om koftan som bara blev en vant-tumme, stegrades. Mycket riktigt. Schampoo, bara shampoo, blev min lyxkur.

Nu önskar jag mig mest spännband till kojen. Eller en hängkoj. Eller kanske en vattensäng? Ja, det hade nog varit något.

Engelska är arbetsspråket ombord. Det är tydligt nu när jag sitter i biblioteket nära bryggan och skriver. En våning (däck, whatever) upp hörs styrmannens utsökta vokabulär bestående av: "fuck", "fucking", "bullshit" och "idiots". Helst i en kombination av "fucking bullshit, fucking idiots!" verkar det som nu när jag har suttit och lyssnat ett tag.

Jag sitter i biblioteket och inte i min egen fina lilla hytt på översta däck för att laddaren till min dator har pajjat. Det är då jag älskar att vara ombord. Jag vill leva i ett community av folk som bara KAN massa saker, för när jag stod där med laddaren i handen, som slaktaren med en nackad kyckling, kom andremaskinisten förbi:
-Va éré?
-Nä, min laddare har pajjat, jag vet inte vad som har hänt.
-Har du kollat att den pallar hertzen och nippon-pippon-tekniska-förutsättningar ombord?
Jag börjar bli trött på att känna mig dum men:
-Nä.
Sedan försvänn han som en liten dieselråtta ner i maskin och kom tillbaka med en spänningsmätare.
-Stendöd, men jag tar ner den i maskin så har jag något att fixa med imorgon. Den kanske inte ser så snygg ut när den kommer upp, men den kommer att funka, är det lugnt?
Är det lugnt? Är det lugnt!? Alternativet hade varit att cruisa runt utan dator (och därmed två säsonger av californication, två av hung, två av six feet under och typ alla med family guy) i två och en halv månad.

Undra vad jag någonsin kan göra för honom, för jag KAN nämligen typ ingenting som är till nytta för andra.

Nu har vi precis passerat Orkney och Shetland i solnedgång. Vackert. Dagen lugn med matroserna som har gjort enmansarbete, så jag har fått hålla på med egenstudier. Alla kommer ihåg vad jag heter, maten är god och bastun är igång.

observationer

Mongstad heter stället vi är på. Mongstad. Här pratar folk härlig bergendialekt och oljehamnen är förtjusande! Det är minusgrader och alla är trötta efter gårdagens gungande överfart som gjorde försöken till sömn jämförbara med rörelsemönstret hos en slinky (en sån där fjäder som går i trappor, typisk 80-talistleksak). Jag har blåmärken på hjässan av sängaveln som huvudet har slagit mot hela natten, eller, nej! jag har fått flint!

Dagen har gått, det gör ju dagar obönhörligen. Jag har stått och tittat på ett par mäktiga norska fjäll, sett morgon bli dag, och dag kväll. Snön på fjällen låg kvar hela dagen. En matros har fiskat från båten, han fick massa gråsej (rikt land det här Norge, man bara håller ut händerna så kommer det flygande; olja, mat, skog och vatten), och så har vi tömt sopförrådet. All denna febrila aktivitet medan vi lastar tre olika sorters brännolja. Kluck, kluck, kluck låter det i rören. De säger att det är 8 bars arbetstryck däri, men då tycker den utan perspektiv (på hur stora tankar vi har att fylla) att man kunde gasa lite. Alla är inne i sitt, men jag är inte riktigt någonstans.

Satellitinternet

Bro Distributor har benådats med satellitinternet. Alltid uppkopplad liksom. Fast detta är en sanning med modifikation. Finns det ingen annan gräns för att vara uppkopplad än att de där två dataskärmarna längst ner i högra hörnet har en blåfärgad jordglob mellan sig? Att det tar 15 min att bifoga en bild på 1000*750 pixel, är det att vara uppkopplad?

Det är ju gött att alltid ha internet, inte så, men the blog stays black'n'white. Black'n'white text. Only.

Like this?

Jag hänger min filippinska matros i hasorna. Jag är fast besluten om att han ska lära mig allt. Denna beslutsamhet vacklade inte ens klockan åtta imorse när det fortfarande var mörkt, blåste röv och regnde härliga norska hagel. Nej, då tänkte jag på mina norska komisar; "ut på tur, aldrig sur!", drog ner mössan över öronen (fingrarna som klämde åt om mössans ull resulterade i ett litet vattenfall nerför pannan), och stolpade efter matrosen. Vi skulle kolla att alla eh, vänta, vad hette det nu... trunkluckor? var stängda, och att tankarna var ordentligt tömda innan vi ska ta ny last här i Norge ikväll. Dialog:
-OK, you do port side.
-What shall I do on port side?
-"mutter, mutter, mutter"
-What did you say?
-"mutter, mutter, mutter" (det går fort också, det ska gudarna veta), OK?
-Eeh, OK...

Så gick jag väl och gjorde det jag skulle på babord sida, hela tiden med ett öga på min läromästare. Ofta ropade jag:
-Like this? och visade vad jag tänkte göra.
Ibland var det "yes", och ibland var det "no, no, no". Var det "no, no, no", var det bara att pröva något nytt.
-Like this?

De första skälvande dagarna

Jag har köpt 15 böcker. Två av dem handlar om feminism och genus. Jag tänkte att det kunde vara bra att i bloggform reflektera över det manliga könets dominans förr, nu och i framtiden inom sjöfart. Smart, insiktfullt och nytt skulle det vara, tillochmed folk som aldrig sett en båt skulle vara intresserade.

Nu har jag blivit ivägskickad på den 150 meter långa (de som vet bättre vill väl ha storleksangivelsen i hur många liter/kubik smutsiga fossila bränslen vi kan lasta, men 150 meter, det är allround) kemtankern Bro Distributor. Jag har bara varit ombord i tre dagar, men än så länge verkar det som att alla genusteorier och feministiska problematiseringar kan sätta sig på något och rotera. Jag har faktiskt fullt upp med att överleva här bland purgerande tankar, strippande linor och bensinångor.

Vi lämnade igår eftermiddag Thames, England, och är nu påväg mot... ehrm, någonstans i Norge. Jag vet inte vart, eftersom alla springer som från den pestsmittade råttan varje gång jag öppnar munnen för att fråga något.

Jag kanske återkommer med något av allmänt intresse och med mer substans snart, men hittills är jag fast i ett obehagligt tillstånd av att vara överväldigad och handlingsförlamad.