Självömkan

Det här inlägget får nog tillägnas min styrman från Oberon. Han ansåg det vara en ärlig sak att erkänna sprickorna i fasaden, kryddat med distans och självironi.


Sitter hemma hos min kompis psykologen. Hon har placerat mig i morgonsolen med en sådär stor kopp te som bara folk som rotar för mycket i sitt inre har tid att dricka ur. Jag stirrar hålögt ut över Slottskogen i GBG. Lider av samma sömnbrist som insomnia-mannen i 100 höjdare. På bordet står ett fång tröstande tulpaner, men känslan av meningslöshet vill inte riktigt släppa. På lördag är det dags igen. Då ska jag mönstra på i Brofjorden. Jag som precis hade hunnit sätta mig ned. 

Jag försöker göra de saker jag gillar; laga mat, baka bröd, läsa... men utan känsla av beständighet. Det här är egentligen bara en parentes där jag flyter ovanpå. Väskan är uppackad, men hemmet är inte mitt, livet där jag befinner mig är inte mitt. Jag har varit på besök på olika ställen sedan jag flyttade ut från lägenheten. Det singlar ett löv framför fönstret och jag noterar att jag i det ögonblicket inte ens vet vilken årstid det är. Så rotlös att jag inte är medveten om min omgivning.

Lyssnar på Säkert, och inte blir något bättre av det inte.

Jag drömmer om spontana telefonsamtal: ”Grilla ikväll?”, om att lägga ut en trasmatta i köket, om att inte vara påväg någonstans, om att lägga mig på rygg och stirra upp i taket och veta att ingen tid har spillts för den sakens skull (tror det kallas långledig). 

Läser på FB om hur taggade alla andra är. Jag förvandlas till Gråsuggan, rullar ihop mig. Alltså, rent intellektuellt har jag genomskådat facebookbluffen; folk pillar ut russinen ur sin livskaka och postar dem. Detta får dem tydligen att framstå som lyckade och härliga människor, men rent intuitivt tror jag att jag måste vara den enda som är ovillig till att bryta upp från dem jag gillar för att bege mig ut till ännu ett oskrivet blad i min sjöfararhistoria. 

reflektion:

Påväg till Norge. Det är så mycket som ska hinnas med nu när jag får vara mellan båtar i tio dagar; alla ska träffas, allt ska handlas, allt ska upplevas. Resorna blir mina pauser jag får lov att uppskatta den komprimerade vila som solsken, åkrar och skog genom en smutsig glasruta ger. (Hela ovanstående stycke känns lite bajsnödigt när jag genom mina hörlurar med maxuppskruvad volym inte på något sätt kan undgå att höra de skränande svenskarna som druckit finsk tax-freeöl sedan 08.36 och nu är påväg till gränsen med oklart syfte).

Jag har tänkt lite. Tänkt på hur sjön uppfostrar mig. Inte på det där blöt-och-frusen-med-skörbjugg-och-månader-till-land-i-sikte-sättet. Jag tror inte att man blir så hård av att vara till sjöss längre, men något händer. Det måste det ju göra när man är ute lång tid i sträck. Jag kan inte gå hem efter en dålig dag på jobbet och låta det som hänt rinna av mig och mena att jobbet inte spelar så stor roll, utan att det som betyder något är livet efter arbetsdagen. Inte i månadsvis. Inte när jag inte kan gå hem.

På det sättet är livet till sjöss obarmhärtigt, men det tvingar en också att göra vad man kan för att förbättra sin situation.

Jag ser mig själv utifrån och hur livet till sjöss danar mig; hur jag har utvecklas av att ständigt vara omgiven av människor jag inte valt själv, men som jag är tvungen att hitta ett fungerande samarbete med. Jag är ganska konflikträdd och vet att jag brukade ta ut dagarnas oförrätter på familj och vänner då jag jobbade kontorstider. Jag gick och bet ihop en dag - för det kan ju alla – kräktes ur mig skiten på kvällen och hoppades att nästa dag skulle bli bättre, ställde in mig på det, men hamnade oftast på ruta ett igen. Detta tillvägagångssätt fungerar inte i månader i sträck. Särskilt inte när man inte har någon att ta ut sitt missnöje på. För mig har det inneburit att jag har att välja på: Bli sur, tyst och ät upp dig själv inifrån, eller stå upp för dig själv och förklara när du tycker att något är fel. Av ren självbevarelsedrift valde jag alternativ nr. 2 (för jag tycker fortfarande inte om att vara jobbig).

Man måste ta vara på sig själv. Ute på båtenär det faktiskt den enda som bryr sig om dig. Det är inte värt att man ska må dåligt. Man ska inte principbråka heller; ibland är saker orättvisa och ibland passar inte skon just dig, men man ska ha respekt för sig själv och inte förutsätta att det är man själv som har fel när någon obekväm situation uppstår.

Sjön har lärt mig att lyssna på mig själv och utvärdera varje situation där jag i vanliga fall skulle dragit mig in i mitt eremitkräfteskal och surat, välja mina strider med ett par diskussioner och ståndpunkter fler som resultat. Jag säger som den finska andremaskinisten: ”Ingen kommer tacka dig för att du går här och lider. Det gäller såväl när du är sjuk som förbannad”.

Avmönstringsprank

Vaknar till fågelkvitter. Fäller upp datorn; Spotify funkar igen efter tre månader, jag behöver inte längre krama stressbollar medan jag väntar på att websidor ska laddas, allt är stilla. Jag är hemma!

Överstyrman avslutade min vistelse på Oberon med ett litet prank. Jag gick till honom igår (eller, var det i förrgår? Jet-lagen gör omständigheterna kring tid mycket oklara) för att få tillbaka min betygsbok där ens handledare ska kryssa i hur man har uppfört sig, om man klarat av sina uppgifter, om man är lämplig till sjöss eller består av gammal drivved som ska spolas upp på land (alltså, den där lämplighetskolumnen är ju lite lustig. Hur många gånger har jag inte fått berättat för mig att förr i tiden var ens enda utväg om man var gangster och hade spolat alla sina chanser i samhället, att gå till sjöss... idag är det visst omvänt). Man  blir betygsatt efter en skala där 1 är sämst och 5 är bäst. Jag gläntade lite på sidorna och såg inga kryss längst till höger på raderna där de höga siffrorna är. Hjärtat började banka. Vad hade jag gjort för fel? Slog upp sidorna ännu lite mer och såg att det bara var 1:or och 2:or ikryssade och jag var underkänd. Innan tårarna började tränga upp i ögonen hann jag bara tänka ”Men jag ORKAR inte göra om de här tre månaderna”. Jag tittade som en hungrig cockerspaniel på överstyrman ”men, men,men...” och så såg jag att han flinade. Karln hade gjort sig omaket att kopiera mina handskrivna uppgifter, klippa och klistra och sätta in en extra sida i betygsboken. ”Det där var INTE roligt” väste jag innan jag tårögd stövlade ut från ships office.

Sedan kom jag ju på att det visst ar jätteroligt. Och lite som en pik. Typ ”det ordnar sig, ha ingen panik”. Herregud vad pinigt att sådär prestationshetsigt inte kunna se humorn i hans skämt med en gång. 

Sömnen. Igen.

De sista dagarna har kretsat kring sömn, eller bristen på den. Häromnatten efter ankomst till Tacoma blev vi väckta kl 24.00 av immigrationsmyndigheten som skulle jämföra allas ansikten mot passen. En barsk man som inte tålde ifrågasättande av den valda tidpunkten, som jag  bara får lov att poängtera igen: var mitt i natten! Därefter omöjligt att somna. Jag låg och ångestglodde på klockan och hur timmarna sakta förminskades mot 03.30. Snälla, bara en liten blund? Men icke. 03.26, 27, 28, 29, 30... PIIIP-PIIIP! Jag var så hopplös att jag inte ens iddes stänga av klockan innan den tjöt.

Bara att packa på sig arbetskläder, stoppa ner lite färdkost i fickan och gå ner i ISPS-kuren (det är en gul trälåda med kupévärmare där man ska registrera alla som kommer ombord och kliver av båten).

Så småningom infriades drömmarna om kojen och efter vakten stöp jag i säng. Jag vaknade inte ens när US Coastguard ville se oss öva och brandlarmat drogs igång. Skam och ilska på samma gång. Att missa brandlarmet är ju inte så creddigt, men ska det vara så svårt att få täcka primärbehov nr. 1? Kände mig som en ofrivillig dansmus i amerikanska statens händer.

...och så inatt. Vaknade klockan 24.00 och kunde inte somna om innan vakt 04.00. Det hade börjat gå sjö och båten stod och stampade så man trodde att hela förskeppet snart skulle trilla av. Med såhär dålig sömn är siktet inte inställt på någonting annat än att få komma hem och sova. Tyst, stilla, mörkt... mmm. Satt som en överkokt sparris på bryggan medan styrman konstaterade att båten minsann ska skaka sista livsgnistan ur oss innan vi får åka hem.

Får jag inte sova inatt börjar jag grina.

Sömnen

Efter vakten 20.15. Sätter mig och lyssnar på Mange Schmidt (!?). Känner mig speedad. Många framåtbrassar på få dagar gör att kroppen tror att klockan är ca 18.00 och sömnen är långt borta. Konstigt egentligen med tanke på hur kasst man sover på nätterna. Jag kommer ihåg när jag var ung och vid god vigör och seglade skuta; då kunde man ju lägga sig på mage, somna och rulla ur kojen utan att vakna, men nu är man vuxen och bortskämd och vaknar av en rullning, att det är för varmt, eller bara allmän stissighet. I det senaste fallet försöker jag att sluta tänka på jordens undergång med att sätta på en ljudbok att distrahera mig med. Innan jag vet ordet av har jag lyssnat i tre timmar och sömnmöjligheterna för natten är reducerade till fyra timmar. Nu sitter jag ändå här och är brådvaken efter att ha farit runt på bryggan som den där arapapapapapapadjafågeln i Kalle Ankas jul.

Många teorier om sakernas tillstånd hann utvecklas medan vi gjorde en 360 för att senarelägga vårt ETA till Tacoma. Vi har en axelgenerator ombord som lägger av vid 78 RPM, så det är inte ”bara och bara” med att sakta ned. En ständig ekonomisk balansgång; vad kostar mest, sakta ner och koppla in dieselgeneratorn, eller brumma på med bekvämt RPM och få ”gratis” el av axelgeneratorn? Borde man inte kunna ha en propeller med ställningsbar stigning  så att man kan hålla konstant varvtal men ändå ändra fart?

Imorgon söndag. Måste färdigställa klockprojektet. Sista chansen.

Mitt kampinlägg

Igår var den enda dagen som man ”får prata om sånt här utan att bli kallad arg feministjävel” sade Hanna Hellqvist när vi satt på bryggan och lyssnade på Morgonpasset på webben. Jag borde kanske tagit tillfället i akt och skrivit detta inlägg igår, men det var ramper som krånglade och annat som behövde lättas från hjärtat, så mitt brandtal kommer först idag. Jag vill bara, innan ni börjar läsa, säga att det jag skriver är mina personilga upplevelser och åsikter. De är en konklusion av båtar jag varit på och sjöfolk jag träffat och handlar alltså inte om hur min praktiksituation ser ut just nu.

Är det lätt att vara tjej på sjön? Många undrar och de flesta verkar tro att svårigheterna ligger i praktiska saker som gör att vi har andra behov än killar. Allt från tamponger till barn går att lösa med vilja, planering och en hemmafront som är med på noterna. De problem jag har stött på och kan härleda till mitt kön har istället uppstått mellan människor. Hur hävdar man tillexempel sin kompetens när någon allvarligt säger: ”Klart du kommer få jobb här, de anställer ju bara tjejer”, en ståndpunkt som i sin tur brukar berättiga samma persons fastställande av tjejer som mindre kompetenta än killar, eftersom de blivit anställda... ja, just för att de är tjejer, inkvoterade för att rederierna utåt skall kunna visa upp sin jämställdhetssträvan.

Hur tacklar man sexistiska kommentarer? Vissa tycker att det ska vara lite ”tufft” på sjön och hävdar att man väl får ge tilbaka med samma mynt. Vissa är påtvingade politiskt korrekta för att de har blivit skickade på ”jämställdhetskurs” av arbetsgivaren, men låter en ändå förstå vad de tycker genom att ironiskt påpeka: ”...fast såhär får man ju inte säga längre”. Vissa menar att det bara är att svälja och förklarar att utvecklingen går långsammare till sjöss än på land.

Herregud, det är så svårt. Man vill ju bara vara en i gänget. Könsberoende beteendemönster i bemötande av personer kan vara omedvetna. Hur medvetandegör man detta utan att folk ska känna sig hotade och raljera över ”jämställdhetskurser”?

Det är svårt att veta, när man känner sig dåligt behandlad, om det är för att man är tjej, elev eller helt enkelt en kass person. Självförtroendet vacklar när man inte hittar en grund att analysera vad som är rätt och fel utifrån. ”Skulle han sagt sådär om jag var kille också?” är en fråga som ofta flyger genom mitt huvud, men den kommer aldrig ut. För jag är feg. Jag vill inte bli sedd som den rabiata feministen med en aldrig vilande agenda, den som ingen orkar prata med för att det bara blir genusfrågor av allt, den som tillochmed tjejer räds för att hon verkar göra det kvinnliga släktet en björntjänst genom att pracka på männen vad som är rätt och fel och få dem i omedelbar försvarsposition där de slår ifrån sig viktiga fakta. Samtidigt vill jag kunna vara säker på att bli rättvist behandlad och kunna hävda min rätt när jag anser att jag inte blir det, ifall anledningen är att jag är kvinnna.

Det ska tilläggas jag aldrig i någon annan bransch har blivit så väl bemött från första ögonblicket. Man kan tycka att det är fel att folk redan från början uppskattar mig för att det är ”kul med en tjej”, men det är en utgångspunkt som är mycket bättre än skepticism över samma faktum. Jag är mig själv, en individ som vill bli behandlad därefter, men representerar gärna tjejer som grupp inom sjöfart där vi fortfarande är en minoritet. Jag blir tillexempel oförställt glad när jag står i fören på skärgårdsbåten om somrarna, kastar tross och prickar pållaren inför en full brygga, tar biljetter vid landgången och möter den gamle mannen som säger: ”Vad duktig du var! Det där trodde jag inte att tjejer klarade”. Då har man ju iallafall ändrat någons föreställningar om vad KVINNOR KAN.

Kockens list

Jag ser ut som att någon har brett ett paket smör i huvudet på mig. När jag kom upp på bryggan för att säga godnatt fick jag höra att jag luktade illa, fadd köttbulle, typ.


Mässman har varit sjuk idag och då har vi som gått vakt ryckt in istället. När jag och matrosen på 4-8vakten kom in i byssan tändes något i kockens ögon; "aha, två stycken dugliga och livskraftiga däckisar!" såg hon ut att tänka och utan att vi riktigt visste hur det hade gått till hade hon med sina välartikulerade omskrivningar och illvilliga knep fått oss till att storstäda köksfläkten. Köksfläkten i en byssa är liksom inget som går att jämföra med en köksfläkt hemma, förutom syftet den har. Den i byssan är flera meter lång och ingrodd med fläsk och löksås, pannkakor och ägg&bacon åt 20 man i månaders tid


Fett och diskmedel rann nerför armarna på oss, in i overallerna, förbi armhålorna och neråt. Matrosen anade en enmanskonspiration och frågade insinuant:
- Jaha, är det här något ni gör en gång i månaden eller?
- Njaa, ääee...
- Eller är det en tioveckorsgrej?
- Tja, inte riktigt, men ni vet... Jag ska ju mönstra av snart, och så tänkte jag att nu kommer massa däcksfolk till byssan idag och då kan ju ni...
- Vafalls! Detta tarvar mutor! utbrast jag när jag insåg att vi höll på att avmönstringsstäda åt kocken.


Vi fick varsin godispåse och evig tacksamhet. Det gäller att inte bita den hand som föder en. Snart är det dags för mig att avmönstringsstäda åt mig själv. Tiden går ganska långsamt där vi ligger och gungar i vind och vågor. Jag kanske skulle låtit bli att planera in massa roliga saker hemma, nu har jag ju bara ännu mer att längta till = tiden går ännu långsammare. Hade något riktigt fruktansvärt väntat därhemma, som en resttenta jag inte pluggat till, då kan jag lova att tiden hade gått för fort!

göra sopgrejen

Norra stilla havet visar sig från sin bästa sida, eller? Imorse när det börjat ljusna såpass att man faktiskt kunde se det horisontella regnet som hörts piska bryggans rutor sedan vaktens början, skulle jag och matrosen ge oss ut på uppdrag. Vi skulle göra sop-grejen: tömma lite korgar, sortera lite, kasta det man får överbord (typ papp. Fiskar älskar att äta papp), köra de stora soptunnorna från soprummet till inceneratorn... hur tänkte man förresten när man ritade båten och placerade två av varandra avhängiga funktioner - soprum och sopbränningsrum - i varsin ände av fartyget? Det har såklart sin logiska förklaring baserad på brandsäkerhet och kompromisser för vad som är möjligt, men det var svårt att uppbåda en förlåtande attityd när regnet stod så hårt att det piskade in genom ena örat och ut genom andra.

Man up! Vi tog våra tunnor (ni vet sådana där stora gröna med ett par hjul och handtag) och begav oss ut. På grund av vind kunde man inte köra dem framför sig, så jag vill att ni föreställer er: grådaskig gryning, en vind som slår undan benen på en och två dyngblöta stackars satar som hukande släpar på varsin tunna vars lock fälls upp av vinden och slår dem i ryggen (förtydligande: påpiskad framåt av en soptunna, värdigt).
- Nu är mina skor fulla med vatten! Skrek matrosen efter en extra hård rullning. Då hade jag redan gett upp svordomsharangen till mantra och börjat skratta panikarat.

Alltså, en kvart senare fick vi komma in och byta till torra kläder och äta potatisplättar och bacon till frukost.
Så det är bara hårt i shipping i små stötar.

Dagen som icke är

Idag är det söndag den 4:e Mars. Imorgon är det samma dag. Vi passerar datumlinjen och kommer snart att vara 12 timmar efter UTC istället för före. Kan man spekulera i något pengainbringande när man gör sådana här surrealistiska hopp i tiden? Förmodligen inte, då skulle väl någon redan ligga och köra fram och tillbaka över 180-gradersstrecket (och en helt annan grej: om man ligger uppe vid Nordpolen och kör jättejättesnabbt runt runt polen, så att man hinner passera datumgränsen typ två gånger per dygn, vad innebär det då? Avståndet mellan meridianerna blir ju mindre ju längre utåt polerna man kommer, men inte minskar dygnstimmarna proportionellt med avståndet mellan meridianerna. Den här parentesen får stå som bevis för att det börjar bli dags att åka hem och låta sig bli distraherad av värdsliga ting). Man kanske kan komma undan med en försenad räkning... om inte annat så för den eleganta ursäkten att man var lite konfunderad över vilken dag det faktiskt var.

Hyggligt att lägga denna datumbrass så att vi får två söndagar, men det känns ändå lite Alice i Undelandet, särskilt när man är påväg hemåt, sover en natt och vaknar upp till samma dag! Kvicksand.

Träningen har i takt med att vi rör oss norrut blivit lidande på grund av sjögång. Min eltandborste som står i sin hållare på skrivbordet och har en anläggningsyta på ca 10 cm2 och en höjd på ca 20 cm har iochförsig inte vält en enda gång, vilket innebär att en barbiedocka lika gärna skulle kunna stå upprätt. Jag larvar mig alltså bara när jag kurar ihop mig under täcket och argumenterar för att det är bäst att stanna där hela dagen.

Men ”Dagen som icke är” har lov att glida en ur händerna likt en sprattlade liten katt. Eller, i mitt fall snarare likt en slajmklump.

Halvfemman

Dagens snabbaste: kl 16.34 och andremaskinisten säger:

- Halvfemma hos motorman!

Verktyg flög på plats, oljedräll evaporerade och ombyte till rena kläder skedde  i hissen påväg upp. Aaah, det är fredag! En av alla dessa dagar som absolut inte spelar någon roll om man går vakt, men som är en upptrappning, en föraning om att helg är att vänta om man jobbar 8-17 ombord. Herregud vad god den är, den där ölen som markerar att dagen är slut.

Ehrmm. För mig satte den visst inte bara stopp för dagens arbete, utan även alla andra planer som inkluderade: viktiga mail, träna och sy lite på mitt ombordprojekt.

Nu sitter jag istället och lyssnar på den enda skivan jag har på datorns hårddisk: Miike Snow. Det är inte fy skam. Jag tänker på sensommaren som jag förhoppningsvis kommer att få spendera hemma i STHLM och till största delen på Berns terass, kanske lyssnandes på Miike.

Imorgon lördag. Nu snurrar länsvattenseparatorer, kylvattensystem, brännoljesystem och hjälpkärror i huvudet på mig, så jag ser fram emot lite hederliga lördagsrutiner som brukar innebära vaskning. Jag verkar finna trygghet i städredskap när jag blir osäker på min kunskap. Det bådar inte gott.