Gott nytt år!

Sitter i hytten och lyssnar på goa gamla Jens Lekman. Vi lämnade Savannah imorse, fullastade med monstruösa gruvindustridelar som ska till Australien. Vad gräver man efter där? Nu styr vi kosan mot Manzanillo, Panama. Det börjar bli gött ute, allt eftersom dagarna går åker mer och mer kläder av. Snart på T-shirt-nivå.

Både lördag och nyårafton = halv arbetsdag. Vi spenderade förmiddagen med att ninja-kriga mot spindelväven av kättingar på ett av däcken som lastades igår. Göra om, göra rätt, spänna åt, surra mer. Svetten lackade och svordomarna haglade. Meningen är ju att de som får betalt för att surra lasten (stuvarna) ska göra det också. Vi hittade illavarslande många läskburkar liggandes skräpandes, vilket på förhand borde låtit oss ana att arbetet var bristfälligt utfört. Jag har blåmärken på hela benen och väntar bara på den dagen då jag ska snurra in mig i tillräckligt mycket surrningar för att göra en ordentlig face-plant rätt ner i ståldäcket.

Jag vill passa på att önska all ett gott nytt år! Här på Oberon firas det med snittar och champagne på bryggan kl 23.30. Vem var det som lurade i mig att på nyårsafton får man minsann skjuta av alla utgångna nödbloss?

Spetälska vs. Torra händer

Tiofikat bestod av kaffe och den aldrig uttjatade diskussionen om att det var bättre förr. Överstyrman avbröt uttråkat:

-Alltså, ursäkta, men är det någon som vet om det finns handkräm ombord?

-Ja, det står väl i omklädningsrummet, eller du kanske ville ha en egen? Sade matrosen som jag för tillfället har hängt mig i hasorna på.

-Ja, det kanske kunde vara bra, så kan jag ha den här, i sidofickan på arbetsbyxorna. Jag blir så HIMLA fnasig om händerna!

-Ja, och så kan du smörja in dem hela tiden, som en sån där Farbror-Barbro grej...

-Men vaddå? Har du inte känt hur man liksom raspar upp skinnet på kardborren till fickorna på jackan?

-Mmmm, och hur arbetshandskarna är fodrade med oljeuppsugningstrasor, man är ju som mumifierad när man tar av sig dem..

-Ja! Precis! Överstyrman viftade indignerat med händerna.

-Nä, det var fanimej bättre förr, när man iallafall kunde få klaga på lite riktig skörbjugg eller spetälska.

-Vaddå spetälska? Då hade händerna ju trillat av, så hade jag fått gå med fnasiga stumpar!

Annars verkar det som om jag har kravlat mig ur sjukbädden. Gått på däck idag, kånkat lite färg, slängt lite sopor, kollat lite surrningar. Nu är dags att låta sig bli gungad till sömns av vågorna. Vi lämnade Baltimore efter lunchtid idag, assisterade av tre fantastiska bogserbåtar. Stora, röda och gamla låg de och knuffade oss tryggt ut ur hamnen. Jag stod i lotsluckan (typ ett hål i skrovet halvvägs upp på båten där man kan fira ner en stege för lotsen att klättra ombord/av på) och önskade mig inget annat än en kamera. Vilken bild! Det blåste hund, solen glänste i lacken på bogserarna och vatten stänkte när de forcerade alla vädrets krafter. Ooooh, håret reser sig på armarna.

Succédag nr. 1

Vaknade. Kände mig risig. Poppade ett par treo och hoppades att saker skulle lösa sig. Cargo operation 08.00 stod på schemat. Jag kom ner till rampen lagom till att stuvarna skulle lossa Lamborghini och McLaren. Kanske var stuvare man skulle blivit istället? Lite lönnfet sitta med New Yorkerskepsen på sniskan och ratta sportbil hela dagarna, grabba en burgre ibland...

Nåväl, nu var det ju inte för att stå och dregla bil som jag hade blivit posterad på däck. Jag följde efter båsen upp till däck åtta där högar av surrningar låg slängda efter de lossade bilarna. Bara att börja hänga upp dem i prydlig ordning. Lite snurrig efter ett par dagars feber var det väl tur att ingen bad mig om något på nivå med atomklyvning. Medan jag stod och plockade spännband med näsan i avgasrören på brummande Jaggor kom jag att tänka på arbetsmiljön. Frågade senare överstyrman om hur reglerna ser ut för fläktar och luftbyte för en sådan här båt. Han svarade att båten är byggd enligt svensk standard och uppfyller därmed de internationella kraven många gånger om. Ska forska vidare i exakt vad det innebär.

Efter lunch var det dags att städa upp efter lossat tung-gods (skördetröskor och grävmaskiner så stora att jag kommer att ha mardrömmar om dem inatt). Dessa surras med kätting. Kätting är tungt. Och har en benägenhet att fastna runt hörn/i fästena i däck/i varandra. Kavat började jag slita och dra för allt vad jag var värd. Tre timmar senare stod jag och famlade hjälplöst med en kättning som hade fastnat i byxbenet, i däck, var inslingrad i tio andra kättingar. Arbetsbyxorna var för stora och påväg av. Händerna var fulla med metall, snoret rann, febern steg. Jag fann ingen annan utväg än att kapitulera för dagen.

Hoppas inte att de slänger av sjuklingen.

I Baltimore. På Oberon. Sjuk.

Nämensåatte.... Det går bra nu. Jag hann knappt komma ombord på Oberon här i Baltimore innan flygplanssjukan, denna klassiker, slog till. I nio timmar satt jag inklämd mellan toaletterna och gallskrikande barn på flyget, så feber och lite hosta kom som ett brev på posten. Olyckskorparna har redan hunnit kraxa om en överstyrman som fick sjukavmönstra på grund av lunginflammation.

Jag hann med en familiarisationrunda igår förmiddags. Båten är stor och det vimlar av gångar hit och dit. Hoppas att de utrustar mig med en walkie-talkie innan de släpper iväg mig själv någonstans, annars är jag förlorad. Den filippinska styrmannen jag gick rundan med visade säkerhetsdetaljer och lite olika utrymmen; det stora gymmet, poolen, solstolarna... han visade även soprummet där det stod en stor frys: "For food waste, not human bodies". Hmmm... Sedan gick vi vidare till sopbränningsrummet där det stod en väldigt stor ugn: "For burning waste only, not... what's it called in english, when you burn dead people?" Väldigt mycket hmmm...

Under julafton och juldagen har folk varit lediga ombord, men imorgon drar arbetet igång igen. Hoppas att jag har frisknat till. Planen är att jag ska vara på däck första månaden. Här ombord har de tillochmed en bås som jag kan följa efter och terrorisera. Jag ser verkligen fram emot att komma igång, få lite yrkesmannaperpektiv på det vi läst i skolan. Har tillexempel ganska svårt att tänka mig att man räknar på accelerationskrafter för alla olika biltyper som lastas innan man surrar dem.

På ett av däcken står över 100 Volvo xc60. Ganska många T6'or. Det är dock tydligen sällan man behöver flytta på bilarna... Ombord och av båten tas ju bilarna av stuvare, så chansen att få ratta drömbil är inte så stor, men jag blev tröstad med: du kan ju alltid provsitta. Oh yes, I will.

Hustlad på Starbuck's

De senaste dagarna har varit hysteriska, men nu sitter jag iallafall på Arlanda med en svettig ostmacka och en kopp kaffe för gentila 150 kronor. Att de inte skäms. Flyget till Washington via Köpenhamn går om en och en halv timme, så för en som brukar springa till gaten under ilskna högtalarutrop om att jag är saknad, känns det här ovanligt välförberett.

Jag sitter med min nya raring i knät; en Acer Aspire S3. Kan vara världens finaste lilla ultrabook i borstad aluminium med en vikt nedbantad till 1,3 kg. Denna nyinvestering kommer sig av att min telefon under mystiska omständigheter tackade för sig under tentafesten förra veckan. Jag åkte hem och snålgrät lite hos mamma och fick då hennes telefon (kunde inte riktigt argumentera för meningen med att köpa en smartphone och betala 400 kr/mån för en telefon som inte går att använda till sjöss). Eftersom denna telefon inte är något vidare teknikunder, tänkte jag att jag iallafall var värd en ipod touch för att kunna lyssna lite på musik och spela lite wordfeud. När jag skulle koppla in denna till min gamla dator lät den som när något går dåligt i en tecknad film (välj ditt bästa fail-ljud som audioillustration här). Det var visst något med nätverkskortet. Panik! Utan vidare reflektion tänkte jag att ju fortare jag köpte en ny dator, desto bättre, så jag skyndade in till stan och la vantarna på Acern. Puh!

När jag kom hem igen och skulle börja installationen ville inte den nya datorn heller ansluta till internet. Det var visst något med nätverkskortet. Samma problem som med den förra datorn. Inte möjligt, tänkte jag och började undersöka felet lite grundligare än vad jag gjort med den gamla datorn (att den skulle dö var liksom bara förväntat). Jag tänker inte berätta vad felet var, men jag kan säga så mycket att det visst inte var några större fel på gammelburken...

Nu ska jag gå till presstop och köpa lite tidningar, sådant brukar vara uppskattat på båten. Undrar vad det är för folk ombord och vad de är intresserade av? För att vara på säkra sidan ska jag nog se till att få med mig något magasin om grävmaskiner och hjullastare.

Hemåt

Sitter på bussen hem till STHLM från Kalmar. Påminner lite om båt då det kommer ett gupp i vägen och fingrarna börjar dansa polska över tangenterna.

Det blir till att hälsa på familj och vänner några dagar innan jag blir borta ett halvår. Ett halvår! Jag har varit (och är fortfarande) så inställd på det som ska göras nu att jag inte riktigt satt tiden i perspektiv. Sagt hejdå till folk och packat ihop hela mitt liv utan en tanke på vad som kan hinna hända på sex månader. Jag slår mig till ro med ett citat från den klokaste jag vet: "Man vet ingenting" och känner att jag har allt roligt framför mig.

Vi har fått en tjock röd bok "On board training manual" med massa uppgifter som vi skall göra under praktiken. Spånade igenom den och fick lite panik. Det är uppenbart att jag inte ska på solsemester. Frågar mig själv om jag verkligen är på nivån jag förväntas vara när det är så illa att jag inte ens förstår vissa uppgiftstexter. Herregud, det är på riktigt nu. Det går liksom inte att charma brallan av folk och glida med som en "skön typ", det här är vad jag ska göra i mitt yrke och ansvara för. Jag ställer mig i startgroparna och pep-talkar att det är bättre att inte fatta allting nu, än när jag tar examen. Mål nr 1: Vägra ge mig innan jag har förstått.

Förresten, tufft med internet på bussen. Som den går framåt, tekniken. Ojojoj.

Ekonomin

Lyssna på dagens låt medan du läser, så att detta tunga ämne får en lite lättare touch.

Jag tittar ner i min plånbok, lite hungrig. Några snåla små slantar till en kebab kanske? Nähä, inte det nej.

Tänkte i förra vecka att det vore väl själva fan om man ska behöva leva snålt såhär sista veckorna innan man ska ut på de sju haven med vatten och bröd som enda nödtorft, så jag satte kniven mot strupen på mitt sparkonto och sa: Hit med pengarna!

Nöjd med mitt rov tänkte jag att jag skulle leva som en drottning sista tiden hemma. Sedan var jag tvungen att vaccinera mig, köpa en dokumentportfolio, bunkra upp med schampo och apoteksgrejer, köpa en extern hårddisk, köpa hygienprodukter för typ ett halvår, betala, betala, betala. Nu är jag barskrapad igen. Fan.

Min tröst är att jag på en vecka har säkrat nästan 6 månaders förbrukning. I teorin borde ju det betyda att jag kan leva på zip-zero-nada i ett halvår och komma hem som pimp (detta förutsätter att jag inte får mönstra av på någon rolig flygplats som har alkohol till försäljning i samband med oändliga shoppingmöjligheter). Jag håller mig till den teorin och ropar till sparkontot "Kolla, en rosa elefant!" för att avleda uppmärksamhet, medan jag smyger ut en tusenlapp till.

Dags igen

Från och med nu: en levande blogg. Jag ska ut på praktik igen och kommer åter igen att låta intresserade ta del av mina fadäser, tankar och framgångar.

Stresstanke nr. 1: Vad från det senaste året i skolan känner jag att jag skall ta med repetitionsmaterial för? Praktiken är ju ett gyllene tillfälle att praktiskt nöta in det man inte fick riktigt teoretiskt grepp om. Kanske borde jag förbereda en djupinlärning för allt jag glömt... eller, nä, det blir för mycket. Herregud, var ska man lägga ribban för laissez-faire och fånga dagen/superambitiös elev som vill kunna "bocka av" de två senaste åren i skolan som ryggmärgsinlärda? Suck, tar men lite tidvatten, astro-nav och frågor om radar. För att inte glömma el-böckerna, hydraul-böckerna, lasthantering... Nu blev det lite mycket ändå va?

Stresstanke nr. 2: Har alla autogiroansökningar gått igenom, eller kommer snuten stå och vänta på en eko-brottsling på Arlanda när jag kommer hem?

Stresstanke nr. 3: Jag kanske borde fokusera lite på tentan som går om två timmar istället?

Med alla mina prylar hoppackade på vinden har jag hyrt ut min lägenhet och sitter nu i soffan till ett tremannakollektiv som är nära upplösning (både bokstavligt och bildligt). Den ena står och viftar med sommarklänningar: "Kan man ha med en sån här på praktiken, eller blir man dum-i-huvetförklarad då?". En annan står och sliter, nä vänta, nu står han och sparkar på en ikea-klädstång som han vill ha isär för att packa in i bilen. Den tredje skriker något från undervåningen (jag antar att han letar efter något). Kaos. Alla påväg, med den enda gemensamma nämnaren: bort.

Vi ska vara borta i sammanlagt sex månader. Min första båt är en jackpot och min högsta önskan: Wallenius Oberon (jag kommer lite nördigt att länka till ett faktablad här), men jag kan i förbigående nämna att det är en bilfraktarbåt som är 232 meter lång och kan frakta 8000 bilar, det är med andra ord en STOR båt. Jag mönstrar på i Baltimore den 22:a (tror jag, inom sjöfart är inget klart förrän man faktiskt är på plats) och sedan ska vi genom Panama den 25:e-26:e för att fortsätta mot Auckland. Tråkigt... Blir på den i tre månader.

Julen då? Nä, vi får satsa på nästa år. Igen.

Sjöfart är inte bara ett jobb, det är en livsstil. Alltså blev jag helt kär när jag var hemma i STHLM i helgen och hittade det här porslinet:

...och det finns mer! Kolla in hemsidan för att se kollektionen. Säljs på Room och NK. Annars råder skrivtorka till förmån för stundande tentavecka. Hade morseprov idag. Min anekdotkonnäsör till vän, Kråkan, halade genast fram en historia för att visa på ämnets förlorade betydelse i takt med att tekniken erövrar världen: Han (eller om det som vanligt var en kompis kompis kompis) hade varit på en båt där de under nattvakten tänkte sysselsätta sig med fräscha upp sina morsekunskaper. De började kontaktblinka till närmaste båt. Inget svar. De blinkade lite till. Inget svar. De vägrade att ge sig och blinkade ytterligare en gång. Man kunde nästan höra en lång suck dra genom natten från den andra båten, då de slutligen signalerade tillbaka: ..._ (V) .... (H) .._. (F)

Jag är vaken, jag lovar

Önskar att jag var lite mer som Björn Ranelid när det gäller att spotta ur mig oviktigheter. Sjöfartens bok, Sjöfartstidningen och Shipgaz ligger och blänger på mig, tillsammans med DN från hela helgen och DI weekend. För att inte nämna de 20 populärvetenskapliga pocketböcker som jag i något slags oövervinnerlighetsrus lånade på bibblan med intentionen om att faktiskt läsa dem. Herregud, vem tror jag att jag är? Det sorgligaste är nog ändå det stolta gladiolusarna som jag köpte innan helgen. Jag har inte hunnit ge dem vatten och de ser ut som blomrussin.

Det är en del i skolan nu. Vi läser normalt sett en termin på två läsperioder med varsin påföljande tentavecka (och då har vi verkligen tentavecka, kanske fem tentor på sex dagar), men nu har lärarna börjat med avstämningsprov mitt i läsperioden, "duggor", prov på delar av kursen, som om man klarar duggorna, sedan inte behöver skrivas på tentorna. Man brukar annars gå som i dvala fram till ett par veckor (max) innan tentaperioden, och så en dag vaknar man i sängen med ett vrål, går upp till badrummet och inser att ansiktet har fastnat i en skriet-liknande ångestgrimas. Då vet man att det är dags att börja plugga. Med den här "duggametoden" har lärarna snillrikt lurat oss till att hålla ett fräscht tempo genom hela kursen. Smart. Och hur bra som helst. Idag är det lasthanteringsdugga som står på schemat (typ lasta en båt och beräkna dens djupgående i olika vattendensitet, ta hänsyn till lastningsrater vid beräknande av tid, räkna på förbrukning mellan hamnar, lasta olika mycker i olika zoner beroende på årstid...) Ett verklighetsförankrat ämne. Det blir bra.

en annan oro, lagom till frukost

Satt och bläddrade i Sjöfartstidningen nr 7-11. Skulle väl precis sleva i mig lite fil och müsli, så jag läste bara intervjun med Sveriges Redareförenings ordförande med en ögat. Samma vanliga visa om tonnageskatt, en regering som inte förstår, hårdnande internationell konkurrens... Jag var precis påväg att bläddra vidare när jag fastnade i sista stycket, där klagosången övergår i ... kan det vara ett förtäckt hot?

Citat: "Vi kanske ska sluta titta på vad som är bra för Sverige och istället fokusera på vad som är bra för redarna, hur vi ska kunna behålla våra kontor i Sverige. Det som är fartygsrelaterat släper vi och tar i våra flaggstater. Samma med utbildningsfrågor."

Hur menar han då? Redareföreningen är en av grundpelarna i SUI. Menar han att de ska stötta utländsk utbildning istället? Rekrytera från utlandet? Självklart kan inte svenska rederier vara kvar i Sverige på grund av något slags ansvar gentemot sjöfartsstudenter, de har ju sina företag och sitt levebröd att tänka på. Rederierna finns ju inte där för vår skull, utan snarare tvärtom. Men vems efterfrågan är det egentligen vi svarar på när vi väljer att läsa fyra år på sjöfartshögkolan, om våra framtida arbetsgivare vänder oss ryggen (ok, nu kanske jag läser in lite för mycket i hans citat, men det är morgon, jag är trött och har precis satt müsli i halsen) och väljer att ta tag i utbildningsfrågan utomlands istället? Är vi påväg att bli överflödiga?

Praktikoron

Det surras i korridorerna. Det råder en lite orolig stämning i klassen. Vi ska ut på ett halvårs praktik till årsskiftet. Praktikplatserna som förmedlas till oss via SUI (hur ska man förklara SUI? Det är liksom en förmedlingstjänst för praktikplatser i nära samarbete med skolan. SUI ägs av av en stiftelse som Sveriges redareförening, SEKO och Tjörns kommun har grundat) blir färre i takt med att svenska fartyg flaggas ut och häromveckan fick vi reda på att flera i första årskursen får mindre praktik än vad vi fick förra året. Man vet att snack går både ett och två varv runt skolan, och ofta hamnar hos en själv i förvrängd form, men den insikten gör inte så mycket åt oron. Vår praktik är viktig, för utan den får vi inte ut våra behörigheter och i den fyraåriga kaptensutbildningen ingår praktik, så det borde ju inte vara så mycket att tjafsa om. Eller? Kanske ändå, för även om skolan har tagit på sig ett ansvar att ge oss praktik i utbildningen, kan de ju inte göra så mycket om det inte finns några båtar att göra praktik på. Hur man ska lösa praktikfrågan är en annan debatt (eller roman, eller en hel trilogi, den går med andra ord att göra hur lång som helst). Vad jag undrar över är hur man bäst ska säkra sin praktik som startar om tre månader. Vi behöver antingen ett löfte om att det kommer att ordna sig, eller ett quick-fix.

Prefekten, Jan Snöberg, var nere hos vår klass för att stilla vår oro. När han hade gått andades alla ut. Senare utvärderade vi vad han hade sagt och kom fram till att det hela var mycket luddigt. Hade vi egentligen blivit klokare? Det var ett mycket bra initiativ från ledningen att bemöta vår oro, ta sig tid och komma ner till klassen för att visa sitt engagemang, men han tog oss på bar gärning. Ingen visste att Snöberg skulle komma, ingen hade förberett frågor. Han betonade särskilt att det aldrig var långt upp till de ansvariga, ifall man hade fortsatta funderingar, men uppenbarligen är iallafall det psykiska avståndet så långt att folk hellre fortsätter att oroa sig och måla fan på väggen.

Vill man garantera sig en praktikplats på egen hand (ett alternativ som ses mycket positivt på av skolan) kanske man får lov att föreslå en uppmuntrade gest i form av mini-kurs. Var ska man spana efter rederier? Vad är relevant att skriva på sitt CV? Vad har vi som svenska kadetter för konkurrensfördelar? Är det överhuvudtaget värt att söka praktik på egen hand om man inte har någon kontakt som kan stoppa in en på lämplig båt?

Så många frågor. Nu ska jag lyssna på Lana del Ray - Video games och betrakta mitt berg av tvätt som är redo att strykas.

RE: intro

Det kryper i kroppen. Det skulle kunna vara några dagars sömnbrist i kombination med en annalkande tentaperiod och oförmågan att säga nej till extrajobb. Det skulle också kunna bero på de ökenbollsstora hårbollsdammtussarna som i detta nu rullar förbi mina fötter (dessa existerar som en följd av ovan nämnda). Men jag tycker mig känna igen det här krypet; det är handlingskraftskrypet. Handlingskraftskrypet brukar resultera i storslagna planer om framtiden (jag ska starta en framgångsrik firma/köpa en fastighet/skriva en riktig artikel till en riktig tidning). Krypet slutar oftast med att jag inser min oförmåga (kan ju inget egentligen/har inga pengar/har knappt några faktabelägg för någontingsomhelst) och jag går missnöjt och sätter mig med en kopp kaffe eller ringer en kompis för att utföra en handling som är enklare än att vända världen uppochned för att jag vill vara stor på jorden, typ ta en promenad.

Det händer mycket i skolan nu. Det händer en del med svensk sjöfart. Jag ska kämpa med världen-är-för-stor-kvicksanden och börjar med bloggen. Fast, oj. Nu måste jag visst rusa iväg till extraknäcket på Universitetsbiblioteket. Böckerna väntar. Dagens låt bara: Fallulah - Out of it

hädanefter paus

Nu är nu. Nicolai Dunger spelar "Israeli days" och jag har rullat ihop mig som en boaorm i mammas och pappas soffa, medan de sitter och småsomnar till "Morden i Midsomer". Åter i den trygga familjelindan börjar praktiktiden och de nya efrarenheterna att sjunka in.

Igår kom taxin och hämtade på förmiddagen. En vacker åktur på Irländska landsbygden innan vi kom fram till flygplatsen, och det var där allt liksom rann av mig. Två månader av dumhet, frågor, prestationsångest och dålig sömn släppte. Plötsligt var jag tio kilo lättare, och förstod att allt här hemma som jag ser fram emot kommer att bli verklighet. Med den insikten kom tröttheten, och strax var jag tio kilo tyngre igen.

Sedan mötte jag en översocial holländska (gud, är de inta alltid lite... amerikanska?) som tjatade hål i huvudet på mig när jag var så trött att jag hade glömt bort hur man pratar engelska. Hon frågade om svenskar överlag var svåra. Jag svarade att vi var ett sömnigt folkslag. Jag förvillade fienden på toaletten på Heathrow och nosade snabbt upp chamagnebaren. Aaaah, efter två ofrivilliga månader på torken kunde himmelriket inte framstå annorlunda. Efter detta hittade jag Paul Smithbutiken, och kassörskan därinne hittade min plånbok. Sedan var det ändå kört, och i all hopplöshet fortsatte jag mot tax-freeavdelningen. Jag är nu tvungen att förlika mig med tanken på att strax återgå till studentens vardagslunk med slattdrickande på krogen, grovsoprumsletning och nudlar.

Till bloggen återkommer jag när jag har något sjöfartsrelaterat att dela med mig av, säg en vecka..? Tills dess når ni mig på telefon, eller bara honka när ni åker förbi, ni lyxlirare som har råd med månadskort på bussen.

idag, som var igår, men på grund av satelliteinternet...

Idag:

-kan man räkna dagarna till avmönstring på ena handens fingrar.
-spejsar vi till det lite och lyssnar på Klabbes Bank -Ta Taratta
-ligger vi till ankars i Skottland, Brodick bay. Molnen rullar ner för bergen, topparna är snötäckta, regnet pissar ner (antar att det snöar på de där topparna), men det är så trolskt, vidunderligt vackert. Vyn kantas självklart av det där stenslottet med massa tinnar och torn och svarta fönstergluggar. Det står mellan skogsbrynet och stranden, inne i viken.
-blev jag tillfrågad om jag visste vad en "girl" i Belfast kostade. Jag svarade med en moralisk utläggning om vidrigheten i utnyttjandet av vissa kvinnors beroendeställning. Den möttes av ett flin och bekräftandet att jag var en av grabbarna nu.
-har jag fått vetskap om att man kan fisa igång larmet i gasmätaren som används för att kolla syrehalten innan man går ner i en tank.
-fick jag mina underskrifter i kadettrapporten som ska lämnas in till skolan. Nu taggar jag ner, packar lite, städar hytten, längtar hem!


Annars:

-har jag varit i byssan några dagar, skön omväxling och bortkoppling från allt vad trossar, kerosene och stripping innebär. Någon säger som vanligt att "om du ska bli styrman är omväxling det sista du kan hoppas på!"

Men snälla.

jamen, gott nytt år då.

Dagens: Ron Sexsmith -From now on

Efter min lilla utflykt i Belfast, då jag även råkade komma hem med några cigarrer i väskan, blev jag hånad av nav.styrman:
-HAHAHA! Ska du sitta spik nykter på nyårsafton och röka cigarr? Vaddå, i skitmässen eller? Äe, fyfan vad tragiskt änna (han är jättemycket från västkusten)!
-Jadu, vi får la se vem som skrattar sist åt det...
-Nädu, då har jag mönstrat av för länge sedan!
-Mhmmm.

Det där med att på förhand få sannolika besked för avmönstringsdatum/tid kan jämföras med att trilla ner i underlandet, och mycket riktigt, vem kom inte krypandes igår kväll?

Tio i tolv hällde vi upp läsk i champagneglasen (vilket hån), inväntade Londonfyrverkerierna på BBC, och skålade sedan lite krampaktigt. Överstyrman var först med att resa sig, klockan 00.02:
-Nähä, nu var det nytt räkenskapsår, då kan vi börja lasta!
Vi andra släntrade hopplöst uppför lejdaren och ut på däck. Jodå, om man riktigt gärna ville kunde man allt se ett par fyrverkerier borta i Milford Haven. Jahapp, sen då?

Chiefen hade dragit slutsatsen att tre cigarrbolmare i skitmässen skulle utlösa brandlarmet. Vi var tvungna att uppsöka kraftigare fläktar och begav oss ner dit ljuset inte längre når.

Picture: Tre personer med lite trött hållning som står bland metallspån och verktyg nere i verkstan. En fläkt som låter väldigt mycket. Någon slags blindfläns som askkopp. Där står de och röker varsin dominikansk cigarr medan de unisont fån-glor på en almanacksbild föreställande ett svenskt vinterlandskap. Jättenyktra.
-Jahapp. Nähä. Det blir nog inte roligare än såhär.
-Vaddå, på hela året?!
-Man vet ingenting.
-Nämen, godnatt då.
-Godnatt.
-Godnatt.

Jag har packat in detta i mitt hjärta. Jag ska för alltid komma ihåg min mest tragikomiska nyårsafton med någon slags värme ändå.

Gott nytt år!