Praktikoron

Det surras i korridorerna. Det råder en lite orolig stämning i klassen. Vi ska ut på ett halvårs praktik till årsskiftet. Praktikplatserna som förmedlas till oss via SUI (hur ska man förklara SUI? Det är liksom en förmedlingstjänst för praktikplatser i nära samarbete med skolan. SUI ägs av av en stiftelse som Sveriges redareförening, SEKO och Tjörns kommun har grundat) blir färre i takt med att svenska fartyg flaggas ut och häromveckan fick vi reda på att flera i första årskursen får mindre praktik än vad vi fick förra året. Man vet att snack går både ett och två varv runt skolan, och ofta hamnar hos en själv i förvrängd form, men den insikten gör inte så mycket åt oron. Vår praktik är viktig, för utan den får vi inte ut våra behörigheter och i den fyraåriga kaptensutbildningen ingår praktik, så det borde ju inte vara så mycket att tjafsa om. Eller? Kanske ändå, för även om skolan har tagit på sig ett ansvar att ge oss praktik i utbildningen, kan de ju inte göra så mycket om det inte finns några båtar att göra praktik på. Hur man ska lösa praktikfrågan är en annan debatt (eller roman, eller en hel trilogi, den går med andra ord att göra hur lång som helst). Vad jag undrar över är hur man bäst ska säkra sin praktik som startar om tre månader. Vi behöver antingen ett löfte om att det kommer att ordna sig, eller ett quick-fix.

Prefekten, Jan Snöberg, var nere hos vår klass för att stilla vår oro. När han hade gått andades alla ut. Senare utvärderade vi vad han hade sagt och kom fram till att det hela var mycket luddigt. Hade vi egentligen blivit klokare? Det var ett mycket bra initiativ från ledningen att bemöta vår oro, ta sig tid och komma ner till klassen för att visa sitt engagemang, men han tog oss på bar gärning. Ingen visste att Snöberg skulle komma, ingen hade förberett frågor. Han betonade särskilt att det aldrig var långt upp till de ansvariga, ifall man hade fortsatta funderingar, men uppenbarligen är iallafall det psykiska avståndet så långt att folk hellre fortsätter att oroa sig och måla fan på väggen.

Vill man garantera sig en praktikplats på egen hand (ett alternativ som ses mycket positivt på av skolan) kanske man får lov att föreslå en uppmuntrade gest i form av mini-kurs. Var ska man spana efter rederier? Vad är relevant att skriva på sitt CV? Vad har vi som svenska kadetter för konkurrensfördelar? Är det överhuvudtaget värt att söka praktik på egen hand om man inte har någon kontakt som kan stoppa in en på lämplig båt?

Så många frågor. Nu ska jag lyssna på Lana del Ray - Video games och betrakta mitt berg av tvätt som är redo att strykas.