kval

Lykke Li (egentligen lyssnar jag inte på henne) och Jelly Belly super sours. Vi lämnar Plymouth där jag har spenderat eftermiddagen jagandes engelska julsmaker som inte får det att vända sig i magen vid blotta anblicken. Det blev Jelly Bellys, och några suspekta kakor till familjen, jag ska ju ändå inte vara där när det jular loss.

Veckan i maskin är över och har lämnat mig tvivlande. Det var schysst därnere. Så schysst att det inte blir några uppföljningar på kapitel 1 av "skäl till att inte arbeta i maskin". Det var inte så mycket dum-glo som på däck, och dessutom kändes allt vi gjorde nyttigt, se till så att båten går liksom. Styrmännen håller, förutom själva kassakon lasten, mest på med att fylla i checklistor på hur många hår vi har i våra penslar, hur vi ska hantera en eventuell UFO-attack och hur många vita A4-papper som dagligen hanteras. För det har någon auktoritet bestämt, och då ska det vara så. Nere i maskin finns lite mer integritet, typ: "Nu håller vi på och fixar det här. Om ni vill att båten ska funka är det bara att hålla tyst och låta oss göra vårt jobb. Don't call us, we call you." Jag gillar det där självständiga, att folk måste lita på att man gör sitt jobb på bästa sätt. Att man kan ha stolthet kring det, och inte bara göra som någon av högre rang har sagt åt en.

Vi hade en diskussion, och kom väl fram till att efter en vecka skulle en maskinare kunna göra ett styrmansjobb hjälpligt. Det omvända gäller inte. Detta faktum gör maskinare osårbara. Detta, och så det att de under kafferasterna kan sitta och rapa tekniska termer som inte betyder mer än goddag yxskaft, men för en däckare låter som lösningen på världens energiförsörjning. Man borde konstruera ett kodspråk uppbyggt kring tekniska termer; "fan vad fula skor han har" = "de där fundamentspackningarna borde ligga i länsgropen". Hehe.

Men, hallå! Vart är det här påväg? Jag skulle ju bli sjöman. Inte någon oljig ingenjör. Jag suger ju på matte! Krisen är ett faktum.