Caroline åker på museum, eller en annan dag då taxichauffören blev en rik man.

Dagens: Shout out Louds -Impossible.

Jag har hört min kompis Mats i öronen större delen av dagen, och hur bara han kan säga:
-Meh, Carro, du e så dååålig.

...och jag som bara skulle gå på museum,

Jag hade hittat något bra historiskt museum i Belfast och var på förhand mycket nöjd över den positiva kurva min allmänbildning skulle utvecklas i, så först tyckte jag mig ha råd med lite fulkultur och travade in till Belfast centrum och tog en stooor (alltså, deras storlekar är ju helt absurda) peppermint mocha på Starbucks. Om någon frågar dricker jag helst en cappuchino på dubbel shot, men när ingen ser...

Sedan letade jag upp en taxi, museumet skulle visst ligga en bit utanför stan.
-Hi, could you drive me to carrikfergus museum?
-Youeah, sjuoreee. Isss qjuijte fajjjr fom hee, jooo kno?
Jag låtsades som att jag förstod vad taxichauffören sade, det är en mycket dålig försvarteknik jag har, att bara nicka lite och hålla med när jag inte fattar. Jag frågade lite lamt om det var ett historiskt museum vi var överens om att vi skulle till, och av utläggningen som följde som svar kunde jag iallafall inte utröna ordet "no", så vi åkte. och åkte. och åkte.
-Bi thiee weee, it is thi cassel jooo min?
-Castle? No... I don't think that the museum is located in a castle...
Då hade vi åkt typ halva vägen till Dublin. Kackel upptod i taxichaufförens radio, och han förkunnade snart för mig att slottet var det enda som fanns att se i Carrifergus, så det bara måste ju vara det. Vid det här laget hade jag redan gett upp, insett att det inte skulle bli något historiskt museum för mig, insett att det skulle bli vad som månne finnas i Carrifergus istället, och att detta skulle bli dyrt. Bye bye mina acne pistol-stövletter in spe.

Så kom vi fram till Carrifergus. Slottet var en medeltidsborg utan någon som helst betydelse för Irlands självständighetskamp och politiska historia. Jo, jo, det var fint, men det var fan inte 70 pund fint! Taxichauffören erbjöd sig tjänstvilligt att stanna och vänta medan jag gick runt på slottet. Det skulle tydligen inte finnas några taxisar i Carrifergus, så det framstod ju som min enda chans att komma tillbaka till båten igen, och han skulle dra av på taxametern, och discount och yadi-yadi. Jag var ändå utom allt hopp. Jag hade gått in i mitt apatiska "Caroline-åker -själv-på-utflykt-och-det-går-som-det-alltid-går-mode". Det tog 20 minuter att gå igenom den där borgen. Sedan åkte vi hem igen. Taxichauffören tyckte att jag var en guldgruva. Han började föreslå privat limousinsightseeing heldagsutflykter, och jag bara:
-Yes, yes, sounds very nice. Tog hans kort, stoppade ner det mellan sätena och tänkte att jag måste fråga chiefen om han kan tillverka en elektronisk fotboja till mig. Eller om han kanske kan ge mig max en femhundring varje gång jag går iland. Barn behöver striktare ramar än bankomater i varje gathörn och tjänstvilliga taxisar. Caroline behöver en karta.