Ett pretentiöst inlägg om det stora livsvalet

-You go home soon?
-No, middle or end of March.
-Aaah, very soon! 
-No, not soon, and then I will be home for four days only and on to the next ship where I will stay for at least three more months.
-Three months nothing! And you get very good pay!
-No I dont, I get like 1000 USD/month. That's barely enough to pay my rent.
-Aaah, very good pay for cadet. Your appartement too expensive! In Phillipines you can get appartement 100 dollar per month.
-Whatever.

Det gick tydligen inte att tycka synd om sig själv.

Någon undrar om jag verkligen har det så bra som jag låter beskriva i bloggen och säger att det är roligare att läsa om när det är trist och man bara vill hem (igenkänningskomik när den är som bäst, eller?). Alltså, det är klart att jag längtar hem, men med tanke på att jag får en studs på fem-sju dagar hemma innan jag ska ut på nästa båt vore det ju synnerligen korkat av mig att plåga mig med världsligheter som känslor och sentimentala önskningar om livet på landbacken.

Sex månaders praktik gör att man biter ihop inför jobbet, det ska bara överstås. Sex månaders praktik gör även att man sätter hela sitt liv på hold. Ett halvår är en för stor tidsrymd för att kunna hålla fast i något som helst. Det är bara till att släppa allt och se vad som finns kvar när man kommer hem, här ute på havet är man ändå maktlös.

Mycket förutseende av skolan att lägga långpraktik ganska tidigt i utbildningen. Nu sätts man på prov. Vår liv kommer ju liksom att vara såhär; upphackade, fulla av brutna löften om hemkomstdatum, förväntningar man inte kan uppfylla, högtider och viktiga händelser som missas... Är det värt det? Tja, det beror väl på vilken prioriteringsordning man har på lyckan. Tror man att lyckan kommer med självförverkligande och att man får jobba med det man vill, kommer det här att gå utmärkt. Tror man däremot att själsfriden ligger i att komma hem till de tre V’na och få sig en tallrik varm mat och ett glas vin medan man pratar om båtisättningdatum och badrumsrenovering, kan det nog bli lite pussligt att jobba till sjöss.

Så, varför gör man det här? Varför väljer man att sätta sitt liv på hold? Jag kan ju bara svara för mig själv när jag säger att det här är vad jag vill just nu. Jag känner att jag är påväg åt rätt håll. Jag gillar vad jag gör. Jag skulle inte kunna tänka mig något annat för tillfället. Någonstans får man ju ha en orubblig tro på att allt kommer att bli bra i slutändan också. Den tron kanske är irrationell, världsfrånvänd tillochmed, men hade jag begränsat mig till det koventionella livets ramar, hade jag nog gått på Handels nu, hemska tanke! Istället drar jag fram en solstol och en Ginger ale och njuter av mitt livsvals söndag.