Reflektion (lite mulen)

Jaha, den här gången då. Vad har bloggtystnaden berott på? En fullt giltig anledning hade varit att skylla på folk som sitter och skype’ar (kom igen, SKYPE’ar!) när vi har bandbredd som är smalare än Victoria Beckham. Det har även kommit till min kännedom att folk sitter och LADDAR NER grejer. Marodörer! Vissa säger att hastigheten inte beror på vad folk gör på nätet, utan hur många båtar det är i närheten, men c’mon, vi har inte sett ens en liten fiskebåt på hela dagen. Däremot har vi ett par IT-killar ombord som håller på att byta alla datorer ombord, dem skulle man ju kunna fråga om sakernas tillstånd. Tills dess är jag så lack att när jag postat det här inlägget kommer jag att försöka kolla på YouTube. Hehe.

Nä, att jag inte skrivit något på ett par dagar har mest berott på... livsbejakande åtgärder. Igår var jag iland i Auckland. Liksom mäktigt och fånigt på en och samma gång; det här kanske är enda gången jag kommer att vara såhär långt från Sverige, och så fick jag sex timmar. Å anda sidan, de pratade engelska, det fanns Starbuck’s, såg en del Volvos, vädret var som en sommardag i Sverige. Världen är inte så stor. Usch, det där lät blasé. Jag vill gärna tillbaka, men då för att upptäcka fantastisk natur, lite historia och kultur.

Flera i besättningen mönstrade av igår. Resten åker i övermorgon i Brisbane. Vanemänniska som jag är känner jag otryggheten krypa sig på. En hel besättning som man under en månad har fått lära känna och anpassa sig till. Nu kommer det nya människor som kanske gör saker på helt annat sätt och vill ha annan ordning ombord. Jag kryper in i mitt avvaktande skal och observerar förändringarna. Kryper ut igen gör jag när jag förstått vad som förväntas av mig.

Dagarna går med ömsom jobb på däck (igår lossades massa bilar, så då får man t.ex. gå och plocka upp alla surrningar och hänga dem på rätt ställe) och lite häng på bryggan. Det enda folk pratar om är vad de ska göra på ledigheten, vilken mat de är mest sugna på och vad de förväntar sig av hemresan. Jag vill ju inte ens åka hem ännu, så min medverkan i dessa diskussioner är minimal. Folk har siktet inställt på något helt annat än att vara ombord, och helt plötsligt blev det som att vi inte har så mycket gemensamt längre. Själv tänker jag på allt jag behöver lära mig innan jag mönstrar av och blir lite stressad istället. Gud, nu måste jag rycka upp mig. Heja mig!