dopnervositet

Den psykiska terrorn, upptakten till dopet, har påbörjats. Igår blev jag indragen på Ships Office och uppmanad att räkna upp de sju världshaven. Enligt Wikipedia finns det bara fem (vilka är b.t.w. de sju haven isåfall?) men det börjar man ju inte kaxa med när en stor matros och övertyrman står och leker arga leken framför näsan på en. Mitt resultat var tydligen nedslående, rentav skamligt för en som påstår sig läsa till styrman, så jag fick en cirkel ritad på handen och en lapp med samma cirkel och ”02.45” att sätta på hyttdörren. Cirkeln ska sitta kvar tills jag möter kung Neptunus (frrresh med tanke på att jag kladdar med färg, fett och rost hela dagarna) och lappen på hyttdörren ska sitta tills... Ja, 02.45 imorse tänkte jag och drog på mig survival-kit innan jag gick och lade mig, man vill ju inte bli uppdragen ur kojen och släpad någonstans utan, säg: kläder.

Med skräckblandad förtjusning gick jag och lade mig. Ganska ”wow” att få bli ekvatordöpt, ganska jobbigt att sitta inlåst någonstans i timmar, få äta massa äckliga saker och få håret klippt, som verkar vara tradition på ett dop. ”Man får ju bjuda på det” sa maskineleven. Ja, man får det. Det kanske inte är så kul det här dopet medan man håller på, men sen är man liksom med i klubben.

Sov dåligt inatt. Brådvaknade; ”Nu kommer de!” Var tanken varje gång. När nattens sömndimmor hade släppt undrade jag vad 02.45 var för siffra att förhålla sig till egentligen? Klart att de inte kommer 02.45! Huh, denna terror. Varje gånga jag öppnar munnen på tema dop snörper alla ihop som musslor och tittar åt något annat håll, så jag antar att det bara är att flyta med strömmen.

Idag har jag jobbat halvdag på däck och fått vara på bryggan för första gången på eftermiddagen. Jag har lärt mig att rätta sjökort. Det är ett sådant där arbete som alla dissar; ”det kan ju en tolvåring göra” eller ”det är så sjuuukt tråkigt” eller ”varför skulle det här vara relevant?” samt ”tycker du att det är roligt nu är det ju bra, för snart kommer du att hata det”. Vad de inte vet är att de har mött en som ALDRIG tröttnar på att klippa, klistra och tyda symboler. Jag är ju arkitekt för tusan! Sedan tycker jag att det är ganska uppenbart varför man ska hålla sina sjökort uppdaterade sålänge man har papperskort ombord. Dessutom är det väl bättre att terapiarbeta lite än att bara vanka av och an på bryggan i väntan på att vakten ska ta slut. Stilla havet gör nämligen skäl för sitt namn.

Har för övrigt fått lite förfrågningar om foton på bloggen. Kommer ni ihåg när man hade modem? Det här går tio gånger så långsamt. Webbläsaren hinner dra slutsatsen att internet inte funkar innan sidan har laddat klart. Roulette varje gång man ska öppna mailen... you get my point, men båten är stor och grön och havet är blått. Solnedgångarna är magiska, maten ser ut som på bästa finlandsfärjebuffé och mitt utseende pendlar mellan skitig i arbetskläder/kräftröd i bikini/hasande i mjukisklänning/hurtig i tights i gymmet.