Åter på tolv-fyravakten. Spenderat eftermiddagen i grov sjö nere i pipe-trunken (typ en tunnel under däck där alla rör går) kasandes runt med rengöringsmedel under skosulorna och en mopp i handen. Slogs av tanken på att det är ett ”never ending project”, det här med att hålla en båt i skick. Jag menar; vi var tre man som städade och man nästan såg hur skiten lade sig på en gång  igen. Man blir ju aldrig färdig med något! Man knackar rost från ankarspelen och målar dem, men inte är man färdig för det; man gör bara ett par andra jobb emellan, och sen är det liksom dags igen. Det kan tyckas hopplöst att aldrig få ”bocka av” något från listan.

Gårdagens kväll ägnades åt vansinnesprojektet att cykla in till Lysekil från Brofjorden. Det är typ 1,5 mil enkel väg. Det var jag och motorman som behövde rastas. ”Stan!” tänkte vi ”det blir festligt!”. Nu kan jag meddela att det inte händer så mycket i Lysekil i mitten av Maj en tisdagkväll. Konsum var öppet iallafall. Cykelturen tar ut sin rätt idag, känner mig slapp som en konserverad sparris, orkar inte hålla emot sjögången och dunsar in i skoten hela tiden. Useless. Problemlösning: blir nog gos med bok i kojen direkt efter middagen.

Söndagsnöje

Jag vaknar på söndagsmorgonen. Har ändå någon flisa av hopp i sinnet om att det ska bli en slapp dag. Äter min frukost (kommer aldrig upp förrän kvart i åtta och får kasta i mig ägg och bacon som sköljs ner med ett par koppar svart, varm livskraft). Ut i skitmässen med ena benet i overallen och tröjan bakochfram. Överstyrman har genomgång för dagens arbete. Söndag, please-please-please... Något är eventuellt fel med en sensor i en av ballasttankarna. Tanken måste vaskas för att man ska kunna ta reda på hur det ligger till. Ödets ironi säger till mig att dra på mig galonstället och kravla ner med brandslangen.

Jag och båsen går loss på leran 15 meter under tankdäck. Note to self: håll munnen stängd. Pannlampornas ljus flackar, vatten och andedräkter ångar. Ett jäkla tryck i brandslangen och dåligt fotfäste i den engelsk-franska gyttjan gör att jag sätter mig på ändan ett par gånger. Hål i galonbyxorna. Jaja, man är ändå bortom all räddning. Jag tar igen för alla gånger jag inte fick kladda ner mig när jag var liten. Kommer upp efter två timmar som potentiell förstapristagare i årets upplaga av tävlingen ”miss träskmonster”. Tiden har gått fort iallafall, cell efter cell i tanken har avverkats och systematiskt har leran mjukats upp och spolats bort. Besättning med brandslang vs. typ 1000 m3 lera: 1-0.

Skrattar panikslaget när jag råkar se mig i spegeln i omklädningsrummet. Jag har sagt det förr, men den här gången vinner: jag har ALDRIG varit så smutsig förut. Vaskar av mig, äter lunch och har snart kommit fram till alla dagars höjdpunkt: lunchsnoozen. Det kan vara det skönaste som finns; att få krypa ner i kojen och veta att det är nästan åtta timar till nästa jobbpass. Jag brukar tvinga mig själv att vara vaken en stund,  dricka en kopp kaffe och läsa i en halvtimme, bara för att få känna den där sköna känslan av att vara trött och veta att man får sova tills man vaknar.

Ps. Det var inte sensorn det var fel på. Ds.

Sunket

Reflekterade när jag duschat idag över hur dryg åtgång det är på min deo. Kom snart på att det inte är deons förtjänst. Det mytomspunna sjösunket har infunnit sig. Pratade med en kompis häromdagen som också är ute på praktik; han har inte rakat sig på åtta veckor (och jag kan inte tänka mig att han är en av dem med jämn och stilig skäggväxt).

Det blir såhär efter ett tag, att man slutar bry sig. För det första har man ingen att imponera på, tror min nålpistol och min pensel är tämligen likgiltiga inför mitt stripiga hår (som om penseln är så jäkla fräsch själv liksom!). Sedan: ska man hålla sig ren får man duscha några gånger om dagen, än är man svettig efter att ha släpat lotslejdare, prickig efter att ha målat, mjällig av rostflagor eller insmord med vajerfett. Det får vara någon hejd på tidsspillet som uppstår bara för att man ska hålla sig ren. Dessutom är det stopp i min duschbrunn. Inte sånt där ”hår-i-kröken-stopp” utan mer ”någon-måste-ha-sprayat-ner-fogskum-stopp”.

Försöker ändå hålla stilen genom att vaska hytten och byta sängläder varje lördag, en fin rutin som hänger i från m/s Förra. Det är betydligt oftare än för många andra, say no more...

Nu har vi lämnat Brofjorden och GBG med tre olika laster i tankarna. Var iland igår i GBG och tog tillfället i akt att besöka Volvomuseet, heaven! Imponerad av protoypbilarna som var utställda, och såklart P1800. Herregud, tänk om man kunde få äga en sådan en dag, en duvblåmetallic med körhandskar i samma färg... Annars bjöd GBG förvånansvärt nog på störtregn. Folk på bussen trodde att jag var en uteliggare i min från båten lånade, skitiga grundénsgalonrock. Ingen ville sitta brevid mig trots att bussen var fullpackad. Skönt, då kunde jag lägga min tunga väska på andra sätet. Frånochmed nu ska jag alltid ha en sunkig ”sitta-ensam-på-bussen-jacka” i beredskap i väskan.

Le Havre

Oj vad länge det dröjer mellan uppdateringarna! Är jag så upptagen? Tja, lediga söndagar verkar vara ett minne blott iallafall. Här ombord jobbar man. Jag brukade hävda att man behöver en rekreationsdag i veckan för att orka vara på, ställa frågor, ta in så mycket info som möjligt och hämta lite ny gödning till drivet att vilja lära sig. Nåja. Idag hittade jag mig själv i snålblåsten agerandes reklampelare för Grundéns galonställ; iklädd detta från topp till tå högtrycksvaskade vi bygget i en vind som verkade vända mot oss runt varje hörn. Alltså, vart har våren tagit vägen?!

Vi har just lämnat Le Havre. Folk snackar om att möta våren i Paris. De har uppenbarligen aldrig prövat att göra detsamma vid kajplats nr 6 i Le Havres oljehamn. Det var brutal-industrialistiskt. Platt. Grått. Rostigt. För ovanlighetens skull regnigt och blåsigt (jag börjar nästan tro att det är ett väder som följer med båttypen). Jag tänkte att jag skulle bilda mig en annan uppfattning och cyklade de 1,5 milen in till stan. Man är inte så kaxig när man snurrar runt i en trefilig rondell i den sjukt stora hamnen, med omkörande långtradare som hänger sig på hornet. Hjärtat bankade som på en liten rädd hare och panikimpulsen var att vända om mot båten, men att stanna och vända hade garanterat inneburit döden, så jag fortsatte i trafikens riktning och kom så småningom in mot stan.

Omskakad fick jag äntligen sätta mig ned på ett cafe, äta en crepe och dricka en cafe au lait (oooh, så franskt!). Fick tillochmed svänga mig med några franska artighetsfraser. Stadshusparken i full blom och 50-årsfirande för passagerartrafiken som gick mellam Le Havre och New York. Fick med mig ett par fina svartvita foton att pynta hytten med. Kände mig även tvungen att köpa en sådan där tvärrandig blåvit fiskartröja, ni vet. When in Rome...

Summa summarum (och ifall några klasskamrater som också är ute och irrar mellan nordeuropeiska oljehamnar och vill ha en destinationsrekommendation): Lätt värt cykelturen. Alla behöver en vardagsthrill då och då. Eller en nära-döden-upplevelse för att uppskatta livet.

PS. Man kunde ju ha ringt sjömansservice. Gratis skjuts. Fick jag reda på när jag kom tillbaka. Doh! DS.

Vardaglig uppdatering

Jaha, då rullar vi vidare mot Le Havre, Frankrike för  ”orders”. Det betyder att vadsomhelst kan hända; att det inte finns någon fast köpare på lasten och att någon kan ringa när vi är halvvägs och säga: ”Vi tar den!”, då är det bara att vända.

Första Maj och min enda uttalade ståndpunkt för dagen var mer ställd som en tvekande fråga: ”Knackar ni verkligen rost utan vibrationsdämpningshandskar?”. Tydligen. Det kanske bara är jag som är bortskämd, men jag tänker att ”många bäckar små”... Det gäller att skydda sig bäst man kan mot ljud, kyla, hårda underlag och annat som kanske inte verkar så farligt i stunden, eller att användandet av skyddsutrustning bara gör jobbet mer komplicerat/får det att ta längre tid. Det är viktigt att lägga ”äsch-jag-ska-bara-attityden” på hyllan och fundera en gång till på hur sugen man är på tinnitus, trasiga knän och nervändar innan man hastar iväg och gör ett jobb.

Jag har nu bytt vakt till åtta-tolv. Vilken semester! Naturliga sovtider, ljust mest hela tiden och möjlighet att äta alla mål mat på utsatt tid. Våren börjar ge sig tillkänna. Solen värmer mitt rostflageskitiga ansikte och det bli inte mörkt förrän 22. Den där solen förresten... Den ska man ta tre höjder på med sextanten och försöka positionera sig utifrån. Hmmm, guldfiskminnet vill komma ihåg att vi berört det i skolan, men sedan då? Får väl krypa till korest inför min handledare.