Satt och bläddrade i Sjöfartstidningen nr 7-11. Skulle väl precis sleva i mig lite fil och müsli, så jag läste bara intervjun med Sveriges Redareförenings ordförande med en ögat. Samma vanliga visa om tonnageskatt, en regering som inte förstår, hårdnande internationell konkurrens... Jag var precis påväg att bläddra vidare när jag fastnade i sista stycket, där klagosången övergår i ... kan det vara ett förtäckt hot? Citat: "Vi kanske ska sluta titta på vad som är bra för Sverige och istället fokusera på vad som är bra för redarna, hur vi ska kunna behålla våra kontor i Sverige. Det som är fartygsrelaterat släper vi och tar i våra flaggstater. Samma med utbildningsfrågor."Hur menar han då? Redareföreningen är en av grundpelarna i SUI. Menar han att de ska stötta utländsk utbildning istället? Rekrytera från utlandet? Självklart kan inte svenska rederier vara kvar i Sverige på grund av något slags ansvar gentemot sjöfartsstudenter, de har ju sina företag och sitt levebröd att tänka på. Rederierna finns ju inte där för vår skull, utan snarare tvärtom. Men vems efterfrågan är det egentligen vi svarar på när vi väljer att läsa fyra år på sjöfartshögkolan, om våra framtida arbetsgivare vänder oss ryggen (ok, nu kanske jag läser in lite för mycket i hans citat, men det är morgon, jag är trött och har precis satt müsli i halsen) och väljer att ta tag i utbildningsfrågan utomlands istället? Är vi påväg att bli överflödiga?
Det surras i korridorerna. Det råder en lite orolig stämning i klassen. Vi ska ut på ett halvårs praktik till årsskiftet. Praktikplatserna som förmedlas till oss via SUI (hur ska man förklara SUI? Det är liksom en förmedlingstjänst för praktikplatser i nära samarbete med skolan. SUI ägs av av en stiftelse som Sveriges redareförening, SEKO och Tjörns kommun har grundat) blir färre i takt med att svenska fartyg flaggas ut och häromveckan fick vi reda på att flera i första årskursen får mindre praktik än vad vi fick förra året. Man vet att snack går både ett och två varv runt skolan, och ofta hamnar hos en själv i förvrängd form, men den insikten gör inte så mycket åt oron. Vår praktik är viktig, för utan den får vi inte ut våra behörigheter och i den fyraåriga kaptensutbildningen ingår praktik, så det borde ju inte vara så mycket att tjafsa om. Eller? Kanske ändå, för även om skolan har tagit på sig ett ansvar att ge oss praktik i utbildningen, kan de ju inte göra så mycket om det inte finns några båtar att göra praktik på. Hur man ska lösa praktikfrågan är en annan debatt (eller roman, eller en hel trilogi, den går med andra ord att göra hur lång som helst). Vad jag undrar över är hur man bäst ska säkra sin praktik som startar om tre månader. Vi behöver antingen ett löfte om att det kommer att ordna sig, eller ett quick-fix.Prefekten, Jan Snöberg, var nere hos vår klass för att stilla vår oro. När han hade gått andades alla ut. Senare utvärderade vi vad han hade sagt och kom fram till att det hela var mycket luddigt. Hade vi egentligen blivit klokare? Det var ett mycket bra initiativ från ledningen att bemöta vår oro, ta sig tid och komma ner till klassen för att visa sitt engagemang, men han tog oss på bar gärning. Ingen visste att Snöberg skulle komma, ingen hade förberett frågor. Han betonade särskilt att det aldrig var långt upp till de ansvariga, ifall man hade fortsatta funderingar, men uppenbarligen är iallafall det psykiska avståndet så långt att folk hellre fortsätter att oroa sig och måla fan på väggen.Vill man garantera sig en praktikplats på egen hand (ett alternativ som ses mycket positivt på av skolan) kanske man får lov att föreslå en uppmuntrade gest i form av mini-kurs. Var ska man spana efter rederier? Vad är relevant att skriva på sitt CV? Vad har vi som svenska kadetter för konkurrensfördelar? Är det överhuvudtaget värt att söka praktik på egen hand om man inte har någon kontakt som kan stoppa in en på lämplig båt?Så många frågor. Nu ska jag lyssna på Lana del Ray - Video games och betrakta mitt berg av tvätt som är redo att strykas.
Det kryper i kroppen. Det skulle kunna vara några dagars sömnbrist i kombination med en annalkande tentaperiod och oförmågan att säga nej till extrajobb. Det skulle också kunna bero på de ökenbollsstora hårbollsdammtussarna som i detta nu rullar förbi mina fötter (dessa existerar som en följd av ovan nämnda). Men jag tycker mig känna igen det här krypet; det är handlingskraftskrypet. Handlingskraftskrypet brukar resultera i storslagna planer om framtiden (jag ska starta en framgångsrik firma/köpa en fastighet/skriva en riktig artikel till en riktig tidning). Krypet slutar oftast med att jag inser min oförmåga (kan ju inget egentligen/har inga pengar/har knappt några faktabelägg för någontingsomhelst) och jag går missnöjt och sätter mig med en kopp kaffe eller ringer en kompis för att utföra en handling som är enklare än att vända världen uppochned för att jag vill vara stor på jorden, typ ta en promenad.
Det händer mycket i skolan nu. Det händer en del med svensk sjöfart. Jag ska kämpa med världen-är-för-stor-kvicksanden och börjar med bloggen. Fast, oj. Nu måste jag visst rusa iväg till extraknäcket på Universitetsbiblioteket. Böckerna väntar. Dagens låt bara: Fallulah - Out of it
