hädanefter paus

Nu är nu. Nicolai Dunger spelar "Israeli days" och jag har rullat ihop mig som en boaorm i mammas och pappas soffa, medan de sitter och småsomnar till "Morden i Midsomer". Åter i den trygga familjelindan börjar praktiktiden och de nya efrarenheterna att sjunka in.

Igår kom taxin och hämtade på förmiddagen. En vacker åktur på Irländska landsbygden innan vi kom fram till flygplatsen, och det var där allt liksom rann av mig. Två månader av dumhet, frågor, prestationsångest och dålig sömn släppte. Plötsligt var jag tio kilo lättare, och förstod att allt här hemma som jag ser fram emot kommer att bli verklighet. Med den insikten kom tröttheten, och strax var jag tio kilo tyngre igen.

Sedan mötte jag en översocial holländska (gud, är de inta alltid lite... amerikanska?) som tjatade hål i huvudet på mig när jag var så trött att jag hade glömt bort hur man pratar engelska. Hon frågade om svenskar överlag var svåra. Jag svarade att vi var ett sömnigt folkslag. Jag förvillade fienden på toaletten på Heathrow och nosade snabbt upp chamagnebaren. Aaaah, efter två ofrivilliga månader på torken kunde himmelriket inte framstå annorlunda. Efter detta hittade jag Paul Smithbutiken, och kassörskan därinne hittade min plånbok. Sedan var det ändå kört, och i all hopplöshet fortsatte jag mot tax-freeavdelningen. Jag är nu tvungen att förlika mig med tanken på att strax återgå till studentens vardagslunk med slattdrickande på krogen, grovsoprumsletning och nudlar.

Till bloggen återkommer jag när jag har något sjöfartsrelaterat att dela med mig av, säg en vecka..? Tills dess når ni mig på telefon, eller bara honka när ni åker förbi, ni lyxlirare som har råd med månadskort på bussen.