kadettens dagbok -sjöfart med en rookies ögon

Om romantiseringen av sjöfarare

2012-02-25T23:01:00.002-08:00

Kan man säga att fornstora dagar är över? De dagar dåsjömän var att jämställa med ett eget folkslag, då hårt slit och farligt arbetebyttes av med långa perioder i hamn med landgång och nöjen. De dagar dåseglarnas hela identitet byggdes upp kring deras yrke, berättades historierkring, skrevs vemodiga visor om. Då detalltid fanns någon hemma som väntade, oavsett hur lång tid man var borta ochvad man hade haft för sig.

Vad skulle min visa handla om? Hitta på några rim på:långsamt internet, ECDIS-krångel, borttappade öronproppar och fläktbuller,implementera i en tretaktsmelodi så har vi dagens sjömansvisa.

”Det är ju bara ett flytande kontor”! Utbrast någonombord. I den ständiga effektiviseringen av tillverkning och transport kan detibland kännas så. Det finns inget utrymme för utsvävningar. Förr i tiden kanskeman var iväg längre törnar, men man fick också lite tid på sig att leva, ni harsäkert alla hört historierna. Vad ska dagens sjömän berätta för sina barnbarn: ”Engång bunkrade vi över, och då kom kustbevakningen och så fick vi böta”..?

Vi har det rent materiellt mycket bra ombord: Filmer,böcker, god mat, internet, sköna kojer och en slabb med det viktigaste (polly),men jag förstår faktiskt inte hur den del av besättningen som inte är svenskstår ut med sina långtörnar. Vart tar de vägen? Vad gör de av sin personlighet?I vad hittar de stimulans nog att göra detta till mer än halva sitt liv? Fördet här är inte bara jobb; vi sover, äter och lever ombord. Hur lång tid klararman av att vara endast ett kugghjul i fartygets framförande? Personligheten ochens självbejakande måste såklart komma i andra hand; vi är här för att göra ettjobb, vi vet hur kontrakten ser ut, vi får betalt, det är självvalt. Jag kanändå inte låta bli att undra hur valet av ett liv till sjöss kommer att påverkamig i långa loppet. Jag har tidsperspektiv fram till sommaren; i sommar när jagkommer hem ska jag... Men hur kommer mitt liv se ut om 10-15 år?

Vi har fått det mycket bättre till sjöss. Svart på vittliksom. Blir man sjuk får man åka till läkaren, vilotiden är reglerad, detfinns alltid varmvatten i duschen... men de mjuka värdena? Det kanske är de somhåller sig lika, sjöfarargenerationer efter varandra. En liten tagg som dykerupp ibland när man har tid att tänka efter. En undran om de därhemma finnskvar. En svårbestämd känsla av att längta både hem och ut till havs.

PS. Kan ingen skicka ut Håkan Hellström på en tankbåt påNordsjön så att karln kan lägga ner det där 2000-tals-Evert-Taube’andet? DS.

Uppdatering från ett av alla ställen som slutar på -san

2012-02-25T02:31:00.000-08:00

Båten börjar bli full. Vi lastar plastiga bilar; Chevrolet Matiz som är matta i lacken trots att de är nya, Hyundai Veracruz med påtaglig galonkänsla i sin läderklädsel. Nu ska jag vara lite försiktig med att sätta mig på höga hästar; en dag är det jag som köper en fem år gammal Elantra av rationella anledningar (och här kommer det sjuka: känner mig nöjd med det valet).

Lägger märke till att mycket är som folk varnat mig för, trots att jag är en sådan som helst lär av egna erfarenheter. "Stuvare som stuvare" tänkte jag när jag kom ombord, men efter att ha sett allt från dem som lyckas göra dryckeshållarna i bilarna bättre begagnade under ett lastningförlopp, till dem som gömmer sig mellan trälårarna med last och avslöjar sig själva genom rökpelarna som stiger från cigaretterna, till att nu vara framme på ett ställe där de springer över däck och inte en surrning sitter fel, är det ju inte utan att de fördomar som jag tidigare slagit ifrån mig, bekräftas.

Annars börjar jag först nu känna mig så varm i kläderna att jag vågar ta initiativ som inte bara ökar båtens haveririsk. Kör lite ramp, fläktar lite med fläktarna, kortsluter inget när jag ska slå på lysen. Känns bra liksom. Tänker att jag gärna skulle stanna här ett tag till och bli bekväm med mina skills, men man ska ju sluta på topp. Om tre veckor hägrar avmönstring. Den känns dubbel; får ju bara nosa på gamla Svedala innan det är dags att åka ut på nästa båt. Hade kanske varit lika bra att omfamna tankfnattet med en gång, istället för att låta sig frestas av landlivets lockelser i en vecka innan det ohjälpligt är dags för karaktärsdanande (eller nedbrytande) seglats igen.

Imorgon söndag. Det blir jag och Karl Pilkington. Se "en idiot på resa" om ni inte gjort det. Se det annars igen. En trött brittisk man med rövskav som rider på en kamel genom öknen och tvingas lyssna på arabiska folksånger med solen gassande på sin svettiga skalp under palestinasjalen är som mjuk, mjuk bomull att linda in en trött själ i.

Kunsan, Masan, Ulsan... var är jag?!

2012-02-22T20:59:00.000-08:00

Häromdagen gick vi ner till recessen för att möta lotsenvid lejdaren. När vi låste upp dörren möttes vi av en arg, nästan hoppandeliten man med stor pälsmössa. Lotsen hade visst klättrat upp själv, som gubben i lådan, mendet var inte läge för frågor insåg man när han ilsket stormade förbi oss in ibåten och vägrade se oss i ögonen när vi hälsade på honom. Det sista jag såg avhonom var hans scarf som fladdrade förbi och underströk indignationen i hansrörelser.

- Wasthat the pilot? Frågade jag matrosen.

- Mhmmm.Svarade han menande.

Sedan skulle vi slussa in i Incheon. Det är sex metertidvatten på sina ställen här i Korea. ”Non-tidal basins” där man stängt invattnet så det håller sig på samma nivå hela tiden, verkar som en bra idé (därvi ligger i Kunsan nu fick vi istället måtta in oss mot en försänkning i kajen,så att rampen kan ligga kvar även vid lågvatten. Ganska nervöst att fällarampen ner i ett ”hål”). Sedan skulle det på fler lotsar, köras in till sidanav slussen, släppas av lotsar, köras in i mitten av slussen (bra träning påmooring-spelen)... allt ackompanjerat av ett tjatter utan dess like på radion.Vi vaktade tre kanaler samtidigt; sjunger de nationalsången? Ropar de på oss? Ärnågon i fara? Man fattar ingenting. Jag bara väntar på att vi ska rapporteranågot på VHF’en på min vakt och jag får se skadeglädjen tändas i styrmans ögonmedan han räcker mig luren och med hotfullt släpig stämma säger: ”Nå, du villeväl träna lite på att prata i radio?”. Gulp.

Annars bjuder Korea på: Kyla, dimma, smutsgrå hus,svårdefinierade maträtter och nätter vars enda ljus kommer från fabriker som kördygnet runt.

rutiner och träning

2012-02-20T01:57:00.001-08:00

Min hytt ser ut som Hultsfredsfestivalen. Hur är det möjligt? Det var städlördag i förrgår. Man skulle å andra sidan kunna jämföra besöken i hytten med familjefotograferingen i sällskapsresan "Snowroller": "IN! UT! IN! UT! IIIIIN!" med skillanden att jag ska byta kläder istället för att bli fotad. Och så är det sladdar. Sladdar till förbannelse. Kulturutbytet på båten består i att man kopierar varandras hårddiskar, och det är I-pods som ska laddas, högtalarsladdar som ska kopplas, USB-hubar överallt och sladdar: sladdar, sladdar, sladdar. Jag ska gå tillbaka till böcker. De är iallafall estetiskt mer lättsmälta än härvan av lakritssnören som ligger över hela hytten nu. (Pssst. Jag vet att några på Verket läser här. Kan inte ni börja skicka ut filmer i typ .avi-format? CD-läsarens tid är förbi. Många har surfplattor och ultrabooks med bara USB-ingång och filmerna ni skickar brukar vara rätt goa).

Att efter morgonsnoozen som följer på 4-8vakten vakna upp till åsynen av detta kaos gör en... trött. Turligt nog är Självdisciplin mitt andranamn och jag piskar ner mig till gymet nästan varje dag ändå. Upprätthållandet av rutiner är en väsentlig del av överlevnadsstrategin; man har koll, man har kontroll. Nåja, tills man kommer till hamn, då skakas de trygga rutinerna runt som motståndslösa bollar i en kenodragning, men så länge vi är i sjön är det värt att försöka få någon rytm i sina dagar så att man inte slutar i fosterställning med tummen i munnen så fort man inte har vakt. Idag stod armar/axlar och kondition på träningsschemat. "Chins blir bra" tänkte jag och kavlade kaxigt upp ärmarna. Döm om min förvåning och förödmjukelse när jag händge där som en sprattlande flygekorre som fastnat i en klätterställning, 5 cm ovanför marken. OK. Inte chins, inte än. Skönt att ha ett mål iallafall. Eller nå't.

Vardaglig uppdatering

2012-02-17T20:26:00.001-08:00

Vi rör oss norrut, mot Korea. Jag hade kalkylerat lite och ställt larmet på beräknad ekvatorpassage. Det ringde två minuter försent, doh! Det blir kallare i takt med avbetade sjömil och just nu befinner vi oss i 15-20 m/s vind och 3-5 meter sjö. Man tänker att man är på en stor båt och att det kommer att gå bra, chillaxar lite med en kopp kaffe på bryggan, när man plötsligt ser hur fören tar ett stort kliv upp framför en för att i nästa sekund dunsa ner i en vågdal så att inredningen lyfter. Båten står bara och darrar, sedan samma sak en gång till, och en gång till. Inget verkar ha gått sönder, men helt plötsligt känner man sig rätt liten bland dessa stora krafter. Vi saktar farten och försöker kryssa oss fram över sjögången, men utan last i lastrummen är Oberon misstänkt lik en badanka i rörelserna. Hittills är jag bortskämd med finväder ombord, men med tanke på att vi ska upp till Japan och sedan över Atlanten till Tacoma, kanske det är dags att vänja sig vid att hålla ena handen stadigt på kaffekoppen.

en dålig morgon

2012-02-15T23:35:00.001-08:00

03.30 - När det nersammanbrottsframkallande larmet ”boing” (ganska onomatopoetiskt namn, ni fattar hur det låter) ljuder är min första och enda tanke ”det är inte sant”. Sedan finns inte mycket tid för felmarginal. Drar på mig gårdagens klädhög som ligger kronologiskt hopkorvad på durken i ordningen den åkte av när jag gick och lade mig, slår på lyset för at omöjliggöra omsomnande och hasar ut till toan för att sätta eltandborsten i munnen: urladdad. Fan. Där rök felmarginalen. Hjärnan snurrar igång ungefär lika fort som en Volvo 240 från -86 på kallstart och det tar fem minuter innan jag kommer på att man kan använda en vanlig tandborste.

03.53 – Snabbar mig ner till skitmässen för att göra mina mackor. Knäckebröd, leverpastej och smörgåsgurka. Varje dag, utan undantag. Öppnar kylen. Har någon ställt pålägget på en annan hylla? I en annan kyl? Nä, det är tamejtusan slut. Min kallstartade volvohjärna står bara och loopar. Initiativförmåga = 0, flexibilitet = 0, beslutfattningsförmåga = 0. Står med dörren öppen tills kylen börjar frosta.

03.58 – Primärbehöven pockar på och jag inser att jag måste få i mig mat. Maaaat… Zombielikt rör jag mig mot flingorna, häller upp en skål SpecialK och klämmer in en yoghurtförpackning under armen innan jag rör mig upp mot bryggan.

04.02 – Vaktavlösning avklarad. Lugnet sänker sig över bryggan. Magen gör sig åter påmind och jag öppnar yoghurten för att hälla den över flingorna. Ut kommer klumpar. Stora sura yoghurtklumpar. Sådana där klumpar som gör att man glömmer bort allt eventuellt sug man hade efter frukost. Svär och dunkar huvudet i bänkskivan.

04.26 – Med en mage som jag ska anmäla till kurrnings-OS sitter jag i stolen och försöker undvika utlagda fiskeredskap, eller nej, vänta! Var det en stock? En båt? Ett djur? Mörkret är kompakt, men jag tror att räddningen är nära när styrman lyckas få på webradion, P3. Ur högtalarna ljuder ”Newkid – Är det OK om jag kallar dig bäjbäääää?” och varenda litet hopp om att det ska gå att få rätsida på den här dagen är söndersmulat.

socialt gångbart ombord

2012-02-12T23:46:00.001-08:00

- Kolla! KOLLA! Matrosen slängde sig över räckverket ochpekade med hela armen medan vi satt och drack kaffe i solen. De första gångernahan gjorde sådär slängde jag mig strax efter och kollade i armens riktning. Nuhar det där hänt ungefär hundra gånger och jag vet, vis av erfarenhet, att detalltid handlar om ännu någon flygfisk eller obestämbar fågel och jag ägnarnumer uppståndelsen högst ett ögonkast. Häromveckan ringde det upp tillbryggan:

- Ropa på Carro att hon ska komma ner till Poopdeck. Detär en albatross här!

Jag fick luren:

- En albatross... är inte det bara som en jättestorfiskmås? Undrade jag och stannade kvar framför radarn.

Mina fritidsintressen strider mot konventionerna ombord(och här kan man nog generalisera situationen till mer än bara denna båt).Härmed följer en lista över socialt gångbara intressen:

1: Teknik, däribland foto. Alla gillar att prata om alltfrån lysdioder till RAM-minne och objektivstorlekar. Priset på varorna i olikadelar av världen är en essentiell ingrediens i samtalen om dessa. Fotografernapekar gärna sina objektiv mot ovan nämnda flygfiskar och fåglar, samtsolnedgångar.

2: Asien: att bo där och diskutera byråkratikrångel medvisum, rätt att äga grejer, skatter o.s.v

3: Motorcyklar, företrädelsevis HD.

4: Musik, men bara rock. Rock innan 1995. Är duallergisk? Vänj dig så sakteliga genom att vara med på sociala tillställningarombord där musiktypen ljuder ihögtalarna. Håll fast i mantrat: Det går bra, det går bra, det går bra. Rättvad det är sitter du nämligen fast fyra timmar på bryggan med någon som intekan tänka sig att lyssna på något annat än typ ACDC.

Vi har nu gått in i riskabla vatten vad gäller pirater påvår väg mot Korea. Ingen direkt fara, men man får låsa dörrarna oc h hållaordentlig utkik. Jag höll i infomötet innan vi höjde beredskapen. Det åliggeräven mig att planera övningarna ombord. Det är både kul och nyttigt. Sökövningstår på tur. Jag tänker att en bomb fylld med öl kanske kunde vara motiverandeatt leta efter?

Ett pretentiöst inlägg om det stora livsvalet

2012-02-11T17:31:00.000-08:00

-You go home soon?
-No, middle or end of March.
-Aaah, very soon!
-No, not soon, and then I will be home for fourdays only and on to the next ship where I will stay for at least three moremonths.
-Three months nothing! And you get very goodpay!
-No I dont, I get like 1000 USD/month. That'sbarely enough to pay my rent.
-Aaah, very good pay for cadet. Your appartementtoo expensive! In Phillipines you can get appartement 100 dollar per month.
-Whatever.

Det gick tydligen inte atttycka synd om sig själv.

Någon undrar om jagverkligen har det så bra som jag låter beskriva i bloggen och säger att det ärroligare att läsa om när det är trist och man bara vill hem (igenkänningskomiknär den är som bäst, eller?). Alltså, det är klart att jag längtar hem, men medtanke på att jag får en studs på fem-sju dagar hemma innan jag ska ut på nästabåt vore det ju synnerligen korkat av mig att plåga mig med världsligheter somkänslor och sentimentala önskningar om livet på landbacken.

Sex månaders praktik göratt man biter ihop inför jobbet, det ska bara överstås. Sex månaders praktikgör även att man sätter hela sitt liv på hold. Ett halvår är en för stortidsrymd för att kunna hålla fast i något som helst. Det är bara till attsläppa allt och se vad som finns kvar när man kommer hem, här ute på havet ärman ändå maktlös.

Mycket förutseende avskolan att lägga långpraktik ganska tidigt i utbildningen. Nu sätts man påprov. Vår liv kommer ju liksom att vara såhär; upphackade, fulla av brutnalöften om hemkomstdatum, förväntningar man inte kan uppfylla, högtider ochviktiga händelser som missas... Är det värt det? Tja, det beror väl på vilkenprioriteringsordning man har på lyckan. Tror man att lyckan kommer med självförverkligandeoch att man får jobba med det man vill, kommer det här att gå utmärkt. Tror mandäremot att själsfriden ligger i att komma hem till de tre V’na och få sig entallrik varm mat och ett glas vin medan man pratar om båtisättningdatum ochbadrumsrenovering, kan det nog bli lite pussligt att jobba till sjöss.

Så, varför gör man dethär? Varför väljer man att sätta sitt liv på hold? Jag kan ju bara svara förmig själv när jag säger att det här är vad jag vill just nu. Jag känner att jagär påväg åt rätt håll. Jag gillar vad jag gör. Jag skulle inte kunna tänka mignågot annat för tillfället. Någonstans får man ju ha en orubblig tro på attallt kommer att bli bra i slutändan också. Den tron kanske är irrationell,världsfrånvänd tillochmed, men hade jag begränsat mig till det koventionellalivets ramar, hade jag nog gått på Handels nu, hemska tanke! Istället drar jagfram en solstol och en Ginger ale och njuter av mitt livsvals söndag.

Storebror hör allt

2012-02-09T22:50:00.000-08:00

Efter två händelselösa timmar innan gryningen och sex timmar till nästa gir, kunde vi äntligen plotta ett möte på radarn.

- Gira mot honom! Vaknade styrman till och sade.

- Eeeh, va?

- Jo! Gör som jag säger! Ta ner CPA (closest point of approach) till 0 och håll det där! Han är långsammare än vi. Han kommer inte komma undan!

- Hehe, näe... fast asså... så får man väl inte göra?

- Suck. Styrman återvände till sina sysslor efter att ha konstaterat att det inte skulle bli någon action denna morgon heller. Sedan pekade han på VDR’en, den svarta boxen som spelar in samtal på bryggan och sparar dem som bevismaterial ifall någon oycka skulle inträffa. Vi begrundade sedan att den säkert inte skulle uppfatta den skämtsamma tonen. Därpå blev vi tysta och satt och hoppades att inget skulle hända där man senare spelade upp banden från VDR’en och fick höra: ”Gira mot honom!”. Vi får börja skriva lappar.

Ledig i Perth

2012-02-08T03:57:00.000-08:00

Aaah, lycka är att sitta i den ljumma skuggan under en jätterhododendron i Perth och äta vällagad sushi i lunchtid, när varenda australiensare verkar ha friskvårdstimme. De springer i cirklar runt mig, gör tunga sit-ups i värmen och sneglar ont på mig där jag sitter så lojt. Ja, det står en militäraktig man i mitten av parken och hetsar dem också. Demonstrativt undslipper jag mig en förnöjd suck när ett par av dem flåsar förbi.

Det skrivs mycket om at gå iland, jag vet. Det är inte vad min praktik handlar om, men jag antar att det finns ett begränsat intresse av att läsa om de dagliga rutinerna ombord, som förr eller senare börjar upprepa sig. Jag har gått på däck i ett par dagar igen. Det hände visst inte så mycket på bryggan medan vi gick från Port Kembla till Fremantle, så det blev till att städa och sopa nere i lastlådan istället. Bra med lite omväxling, även om det inte bokstavligt talat behöver hända något på bryggan för att jag ska lära mig något, snarare tvärtom. Det är bra om det är lugnt så att jag får kläm på alla rutiner och kan ställa frågor till någon som har tid med mig. Just nu håller jag på att lägga en egen rutt mellan STHLM och Köpenhamn. Vi kallar den Kotlettresan efter mitt nya smeknamn som är: Kadett Kotlett. I min desperata längtan efter att också få ha ”bling-bling” på axlarna sade styrman år mig att limma fast ett par Beef-Jerkys på tröjan och så... Ja, ni förstår.

Nu har jag iallafall tagit ledigt idag. Som elev brukar man ha ledigt halva lördagarna och hela söndagarna. Jag har taktikjobbat ett par helger och tar nu kompledigt. Det är lustigt det här med arbetsmoralen. I ena sekunden säger folk: ”Klart du ska gå iland, du kanske aldrig kommer hit igen!” och ”När jag var elev önskar jag att jag hade tagit ledigt mer, en dag i lastlådan hit eller dit spelade ju verkligen ingen roll i slutändan.” men sen när det väl kommer till kritan och jag jobbat in tid när jag egentligen ska vara ledig och bestämmer mig för att gå iland mitt i veckan låter det: ”Jaha minsann, sån’t kan man ju unna sig som elev...” och ”Va? Ledigt!?”. Suck. Jag orkar inte ens försvara mig, än mindre ha dåligt samvete.

Det är lite lustigt också hur det är när man går vakt. Säg att man går 4-8/16-20. Då är man ledig på eftermiddagarna och är det fint väder kan ju andan falla på att uppehålla sig ute på däck, men då får man passa sig. Ligger man och solar medan de som jobbar dagmän arbetar och någon råkar gå förbi får man lätt höra: ”Det är till att ha semester!” eller liknande kommentarer som anspelar på någon slags lathet. Nåja, fäller jag bara in taggarna lite kan ju en sådan fråga tolkas som ett konversationsförsök också. Det är så jag får tänka i fortsättningen, viss om att jag arbetar de timmar jag ska och inte behöver bevisa för alla att jag är aktiv 24 timmar om dygnet.

Ibland är det...

2012-02-04T17:44:00.001-08:00

...sent på natten, becksvart ute med en stjärnklar himmel och en vind som får rutorna att skallra och låta som digeridoos när den viner runt knutarna. Alla instrument är nerdimmade, lite röda digitalsiffror lyser här och där och nästa gir kommer om tre dagar. Jag och styrman sitter säkert i våra stolar medan båten hissar i fem meter sjö och tystnaden på bryggan avbryts endast av kaffemaskinens malande av bönor emellanåt. Inga andra båtar så långt ögat når.

samband

2012-02-03T20:25:00.000-08:00

Nu har vi lämnat Melbourne och stävar mot Fremantle via Australiens Hanöbukt. Igår blev det landgång. Svårt att vara endagsturist utan karta eller ”måste-se-info”. Vi gav upp och satte oss i solen på ett av haken nere vid floden, precis som alla andra förvirrade turister. Jag bjuder på det. Att efter en dryg månad ombord få komma av och nosa lite på friheten med en inhemsk öl i handen ursäktar faktumet det säkert fanns något mer genuint ställe runt nästa gathörn som vi inte brydde oss om att leta upp.

Nu är det städ-lördag. Känns tryggt att ha en mopp i handen mitt i allt nytt jag ska lära mig. Städa kan jag i vart fall! En av nötterna ombord som jag inte lyckats knäcka ännu är det stora sammanhanget; organisationen kring Oberon som får båten att gå runt. Jag kan ju inte vara vaken 24/7, så det är naturligt att jag inte känner till alla moment, men helt plötsligt bara poppar saker upp som jag inte har en aning om var de kommer ifrån; vem bestämmer att vi ska ändra rutt? Hur läggs den nya rutten in i sjökortet så att den bara är där när man kommer upp på vakt? Hur händer det att lotsen står på rampen en kvart innan avgång, som gubben i lådan? Vem har ringt honom och meddelat att vi blir ett par timmar tidiga med cargo operation? Hur får vi vår kajplats? Hur ser man till att den är ledig till vår ankomst? Oj. När jag bombarderade styrman med frågorna svarade han att agenten hade ett stort finger med i spelet för att alla moment ska löpa smidigt. OK, hur får man tag på en agent? Säg att man aldrig har varit i aktuell hamn tidigare.

Så många frågor, så mycket tid som behövs för att på pricken förstå vad, hur och när allt händer. Kanske jag ska släppa kontrollbehovet lite och tänka på att jag inte är skeppare ännu och istället fokusera lite på det där kadetthäftet, men att plocka solhöjder känns så... oväsentligt jämfört med att förstå hur båten tar sig framåt på utstakat schema utan oförutsedda överraskningar. En tanke som slog mig är att det nog vore väldigt bra att söka sommarjobb hos någon agent i framtiden. Den här sommaren skall visst ägnas åt mer praktik.

Ett litet steg för sjöfarten, men ett stort steg för mig

2012-01-31T17:43:00.000-08:00

Första bryggvakterna avklarade. Jag går 4-8 och min styrman tycker nog att jag är ett nervvrak. Efter att skadeglatt ha terroriserat mig med diverse fake-larm där jag satt mig käpprakt i stolen och irrat med blick och öron för att lokalisera oljudet kom det så ett riktigt larm. GPS’erna hade tackat för sig. Styrman tittade roat på mig och höjde ögonbrynen:

-Jaha, då går vi på död räkning nu. Det är ju inte bra.

-Nej, men vad ska jag göra då!? Var kommer larmen ifrån? Vad blir fel? Hur får man GPS’erna att komma igång igen? Kommer vi att dö nu? Paniken ökade i min röst.

-Nä, det tror jag inte. Det är bra att du är på alerten. Du kan trycka på knappen därborta så kommer allt igång igen. Svarade styrman och pekade med kaffekoppen.

-Men- men-men...

Jag förstår att jag är tacksam att driva med, men kanske hellre det än beskrivningen jag fått av tidigare elever som inte reagerat när det kommit ett larm och på frågan vad de ska göra åt ljudet svarat: ”Äh, jag vet ju ändå inte vad det är för larm”. Min styrman kör med utmattningstaktiken. Jag ska göra allt tills det inte är nervöst och jobbigt längre. En mycket framgångsrik metod för en stirrig själ som mig.

Sista dygnet har jag gjort väldigt många saker för första gången och jag känner redan att jag växer i mina skor. Inatt ropade jag på VHF’en för första gången i mitt liv, check. Igår fick jag mitt första möte att tänka efter inför. Styrman frågade:” Vad har du lärt dig i skolan att du ska göra i den här situationen, och vad skulle du göra om du fick tänka själv?” Skolan skulle föreslagit en jättestor styrbordsgir för att till punkt och pricka följa väjningsreglerna, men jag föreslog istället efter att ha analyserat situationen, att gå mellan två fartyg och fick tummen upp. Aaah, skorna blev ännu lite mindre.

Nu är vi i Port Kembla, en mycket dyster setting (vad heter det på svenska? Scenografi?). Tunga moln blandar sig med skorstensrök från stålindustrin och man är sådär sugen på att gå iland. Blir lite snutta kudde fram till 16 istället, då det är dags att gå ner i lastlådan.

Vardagsfunderingar

2012-01-29T19:36:00.000-08:00

Nu i Brisbane. När vi skulle förtöja tidigt igår morse ville båtmännen bara ha en lina i taget (som oftast förtöjer vi med sex linor i aktern som vi skickar iland parvis för båtmännen att lägga på pållaren). Den mest stressade och hemlängtande matrosen: ”Äh, men nu får de väl ge sig! De kan misann brottas med krokodiler i det här landet, men att ta två trossar itaget, det är visst omöjligt!” Tillslut var vi fastknutna och de som skulle hem fick äntligen komma iland. I princip hela besättningen är nu utbytt och det är bara till att lära sig nya namn.

Vi är nu mitt i cargo operation och tiden flyter ihop till ett gytter av jobb och vakenhet med pauser för matintag. Jag har inget skinn kvar på fingrarna, det verkar ha smält bort i mina svettblöta handskar. Jaja, folk har säkert varit med om värre, blivit av med händer och fötter, men jag vidhåller; det gör ganska ont att inte ha någon hud på fingertopparna när dagarna går ut på att släpa kätting. Vi lossar alla tunga gruvindustridelar, så det finns en del surrningar att ta reda på.

Tänkte, i samband med att jag hivade ännu ett lass kätting över kanten på en låda, på framtiden. Ex-jobbet närmar sig ju obevekligen. Man kanske skulle ta och erbjuda sina skills till något företag man vill satsa på och vara lojal mot i framtiden? Typ designa en kättingplockare åt Wallenius? Nu har ju de haft anställningsstopp sedan 2008, så där är man väl rökt, men något annat rederi kanske? Hårda fakta är ju att styrmansjobb inte regnar över oss svenskar längre, så kanske måste vi som skall ut på arbetsmarknaden anpassa oss till den? På många andra utbildningar gör man ju sina ex-jobb i samarbete med något företag för att visa dem vem man är, att man är intresserad och har något att erbjuda. I takt med att sjöfarten förändras kanske det vore något att tänka på för oss sjöbefälsstuderande också? Bredda vårt spektrum lite och lägga ut trådar över en bredare del av branschen istället för att vara benhårt övertygad om att man ska ut på sjön omedelbart när man är utexaminerad.

Försenade

2012-01-27T18:45:00.000-08:00

Congestion (kan man översätta det med förstoppning..?) i Brisbane. Massa båtar som står på tur innan oss att få komma till kaj, så här ligger vi och kör i cirklar. Det har blåst lite för mycket för att ankra, styrmännen får istället öva på att skriva sina autografer i kölvattnet. Vi skulle tagit lots igår eftermiddag egentligen (sedan är det ett par-tre timmar in till kaj), men detta är nu uppskjutet till inatt kl 0200.

De som skall hem i Brisbane går och smyger som otåliga skuggor i båten. Allt står stilla och alla väntar på något, några på flygplatsöl och andra på att lägga rampen och börja cargo operation. En matros föreslog: ”Om man sätter lotslejdaren, tror ni inte att lotsen kommer då? Att det funkar som ett lockrop? Man kan ju lägga ut lite lotsgodis också, så har vi dem säkert snart på bryggan!”

Annars: det är lördag. Vi städar och provar brandlarm.

Frustration

2012-01-26T15:55:00.000-08:00

Den där kadettboken... 40 sidor fyllda med obegripligheter. GAH!

Jag börjar så smått att smyga mig upp på bryggan för att välja lämpligt styrmansoffer att hänga i hasorna. Igår skulle jag ta mig an en av de där uppgifterna i kadettboken som handlade om väder; hur vi tar emot väderprognoser, om vi skickar väderinfo till SMHI själva och hur isåfall. Till att börja med har vi inte läst meterologi, så när jag blev tillfrågad om att fylla i en tabell med molntyper var det bara att konsultera den kära gamla boken ”Navigation 1”. Det är en relik från marinen, svartvit och felstavad. Frustrationen bara ökade när styrmannen kom och sade att väderprognosprogrammet inte funkade (det är de där IT-killarna, something) men gav mig manualen till programmet och sade: ”But you can read this, it’s good”, sedan smällde han ännu en tjock publikation i bordet som han visst tyckte att jag skulle ögna igenom. Varför? Vad ska jag med denna info till? Jag känner mig som att jag är och simmar på ytan till Marianergraven. Mitt ursprungliga problem var att jag inte kunde fylla i en molntyp i en tabell, nu har mina problem utökats till att jag insett att jag inte förstår någonting, eller ens var jag ska börja för att fatta något! Ska jag läsa manualen till ett program som jag inte vet vad vi har för användning av? Ska jag fortsätta läsa om luftfuktighet? Fan, jag fattar inte vad jag håller på med. Ge mig ett mål, någon! Jag står här och fäktar bland boksidor och tabeller. Frustrationen har fått ett ansikte. Herregud, allt är på engelska, så oftast förstår jag inte ens vad jag läser; dry bulb temperature, liksom?! Jaja, flera av er tycker säkert att jag är spånig som inte vet, men alla har en första gång och min är nu, angående lite för många begrepp och sammanhang bara.

Exempelvis: Intergovernmental Oceanographic Commission; reveal yourself! Vilka är ni? Behöver jag bry mig? För att kunna avgöra detta måste jag först spendera ett par timmar med att ta reda på info.

Jag.Ger.Upp.Ge mig några sjökort att rätta eller ett fläkthus att måla.

Reflektion (lite mulen)

2012-01-24T23:44:00.000-08:00

Jaha, den här gången då. Vad har bloggtystnaden berott på? En fullt giltig anledning hade varit att skylla på folk som sitter och skype’ar (kom igen, SKYPE’ar!) när vi har bandbredd som är smalare än Victoria Beckham. Det har även kommit till min kännedom att folk sitter och LADDAR NER grejer. Marodörer! Vissa säger att hastigheten inte beror på vad folk gör på nätet, utan hur många båtar det är i närheten, men c’mon, vi har inte sett ens en liten fiskebåt på hela dagen. Däremot har vi ett par IT-killar ombord som håller på att byta alla datorer ombord, dem skulle man ju kunna fråga om sakernas tillstånd. Tills dess är jag så lack att när jag postat det här inlägget kommer jag att försöka kolla på YouTube. Hehe.

Nä, att jag inte skrivit något på ett par dagar har mest berott på... livsbejakande åtgärder. Igår var jag iland i Auckland. Liksom mäktigt och fånigt på en och samma gång; det här kanske är enda gången jag kommer att vara såhär långt från Sverige, och så fick jag sex timmar. Å anda sidan, de pratade engelska, det fanns Starbuck’s, såg en del Volvos, vädret var som en sommardag i Sverige. Världen är inte så stor. Usch, det där lät blasé. Jag vill gärna tillbaka, men då för att upptäcka fantastisk natur, lite historia och kultur.

Flera i besättningen mönstrade av igår. Resten åker i övermorgon i Brisbane. Vanemänniska som jag är känner jag otryggheten krypa sig på. En hel besättning som man under en månad har fått lära känna och anpassa sig till. Nu kommer det nya människor som kanske gör saker på helt annat sätt och vill ha annan ordning ombord. Jag kryper in i mitt avvaktande skal och observerar förändringarna. Kryper ut igen gör jag när jag förstått vad som förväntas av mig.

Dagarna går med ömsom jobb på däck (igår lossades massa bilar, så då får man t.ex. gå och plocka upp alla surrningar och hänga dem på rätt ställe) och lite häng på bryggan. Det enda folk pratar om är vad de ska göra på ledigheten, vilken mat de är mest sugna på och vad de förväntar sig av hemresan. Jag vill ju inte ens åka hem ännu, så min medverkan i dessa diskussioner är minimal. Folk har siktet inställt på något helt annat än att vara ombord, och helt plötsligt blev det som att vi inte har så mycket gemensamt längre. Själv tänker jag på allt jag behöver lära mig innan jag mönstrar av och blir lite stressad istället. Gud, nu måste jag rycka upp mig. Heja mig!

Hårda cash i fickan eller konst på väggarna?

2012-01-20T19:57:00.000-08:00

I vår oförtrutna strävan mot Nya Zeeland har vi nu passerat datumgränsen. Det är lite som mini-milleniumskifte; ”förstår” alla digitala instrument att en dag hoppas över eller blir det black-out? Nu har ju Oberon gått över datumgränsen ett antal gånger och klarat sig, så jag har haft vett nog att hålla inne med mina domedagsfrågor. Det verkar ha gått smärtfritt även denna gång, och igår vred vi fram klockan 23 timmar, vilket innebar att fredag sögs in i något svart hål i närheten av Iles de la Societé och vi fick lördag direkt efter torsdag. Sweet!

Lördag är städdag ombord. Alla beväpnar sig med moppar, trasor, dammsugare och ljudbok i iPoden, sen är det bara att köra! Jag får känslan av att många här ombord tycker att Oberon är ”deras” båt och lägger ner stor kraft på att hålla henne i fint skick. Man kan förstå att förhållandet till arbetsplatsen blir personligt, det är trots allt här besättningen lever halva sitt liv. Folk inreder sina hytter, gör omgivningen mer personlig, bonar om och låter båten vara inte bara en arbetsplats, utan även ett hem.

Även från rederiets sida har det lagts mycket kraft på att Oberon ska vara trivsam. Det hänger konst i alla gångar, interdningen är ljus, möblerna är fina och välgenomtänkta i färgteman i de olika hytterna. Jag vet många som skulle anse att man kan plocka ner de där tavlorna och lägga pengar på högre löner istället. Själv vill jag trivas och bry mig om min arbetsplats, inte komma till en steril båt med industrigummimatta överallt och beigea skott. Välkomnande inredning och en trevlig atmosfär skapar goda sociala förutsättningar, hur fånigt det än låter. Vi är ju människor med behov av att umgås och finns det inbjudande platser ombord att göra det på, är sannolikheten för att folk ska kravla sig ur sina hytter ganska stor.

Dagens ord

2012-01-19T20:32:00.001-08:00

Bulbterapi: Att i det svettigaste skedet av ett arbete (som att stå och måla med händerna ovanför huvudet när termometern närmar sig mänsklig febertemperatur)lägga sakerna åt sidan och gå fram/ner på backen (längst fram i båten, där man står och förtöjer) för att luta ut huvudet och titta på bulben som forsar fram under det turkosglimrande Stilla havet, räkna flygfisk och få klart för sig att den livsbana man har valt är rätt.

Från andra sidan skyttegraven

2012-01-16T21:37:00.000-08:00

Inte för att mitt liv ombord börjar bli händelsefattigt, men på allmän begäran tänkte jag nu introducera er för maskineleven Mikaels äventyr här ombord.

45 år gammal bestämde han sig för att det var dags att byta bana i livet. Mikael har tidigare jobbat med håltagning och som träslöjds- och matematiklärare. Enligt tydligt utstakad fartygsjargong kallar vi honom Träslöjdslärar’n (faktumet att vi har två Micke till ombord, en Ricky och en Micki kan också väga in). Micke går första året på Sjöingejörsutbildningen och fick bara spendera en halv termin i skolan innan han kastades ut på sjön, och denna ägnades mest åt att skaffa de certifikat som man behöver för att få åka ut på praktik. Han berättar att han har haft stor nytta av erfarenheterna från sina tidigare jobb och reflekterar vidare medan vi sitter i den ljumma Stillahavsbrisen; att det nog skulle vara klurigt att hänga med i utbildningen om man inte har någon teknisk bakgrund sedan innan. Även fast det är första praktiken och alla är rätt gröna, förväntas man ju ändå kunna skruva och meka lite. Han berättar vidare att många i klassen har en yrkesbakgrund, det finns allt från svetsare till dykare och elektriker och många intressanta diskussioner brukar komma upp i klassrummet när folk med olika erfarenheter delar sina upplevelser.

Att utbildningen riktar in sig på just fartygsmaskineri ser Mikael mest som en bonus. Hemma finns fru och två tonårsbarn och han letade motsvarande utbildning på land innan han ansökte till Linnéuniversitetet. Han erkänner att vissa saker har varit tuffa iochmed valet han gjort, de där hemma måste backa upp och att gå från heltidslön till CSN-bidrag kanske inte är något drömläge, men än så länge har det varit värt det! Att han blev så inriktad på just Sjöingenjör berodde dels på möjligheten att praktiskt få öva på det man lär sig i skolan, men också att utbildningen är bred och att det finns många typer av jobb att söka när man har tagit examen.

När första chocken hade lagt sig över att Mikael skulle bli tvungen att vara borta över både jul och nyår, taggade han till och konstaterade att; såhär kommer det förmodligen att bli från och med nu. Han kom till Oberon helt öppen, utan förväntingar på något särskilt. Nu har han gjort fem av sex veckor kan se tillbaka på en lärorik period där många fartygsspecifika begrepp och system har fallit på plats.

En vanlig dag börjar kl 06.00 för Mikael. Då brukar han gå morgonrunda med repen eller motormannen; pejla lite, läsa av lite värden, mäta lite temperaturer... Han berättar att han nu börjar få någorlunda kläm på vad det är han läser av, men poängterar att det gäller att vara intresserad och driven; kolla ritningar, läsa intruktioner och manualer, och fråga-fråga-fråga.

07.30 är det frukost och sedan börjar själva arbetsdagen kl 08.00. 1:e maskinist är arbetsledare och även Mikaels handledare. Mikael berättar att han är nöjd med handledningen. Försten har haft många elever tidigare och är mån om att blanda praktiska ”hands on-moment” med teoretiska förklaringar. Ett pedagogiskt upplägg som bit för bit låter Mikael bocka av uppgifter i sitt praktikhäfte. Under dagen följer han oftast med repen eller motorman, eller den som har arbetsuppgifter att göra som passar bra att hänga med på som förstaårselev. Det blir mycket byta filter och göra rent saker. Lagom svåra grejer som ändå låter en förstå hur saker hänger ihop, och bit för bit bygger man på förståelsen för hur allt hänger ihop.

Mikael erkänner glatt att han är en nörd och det roligaste han fått göra ombord (bland många saker) var att få krypa in i själva motorn och kolla spolluftsbältet. Ögonen glittrar när han berättar för mig hur galet stora grejer de har nere i maskin. Han kan knappt komma på något som varit tråkigt, men härleder ändå den känslan till sina egna prestationer. Det är en svår omställning att komma från att ha kunnat och varit bra på sitt jobb, till att inte kunna ta större initiativ än att moppa durken. Detta är lite frustrerande, men han ser samtidigt hur han utvecklas och konstaterar nöjt att vissa saker han har skruvat på nere i maskin tillochmed har fungerat bättre när han vart klar med dem.

Nu är det snart dags för Mikael att åka hem. Han lämnar oss i nästa hamn (Auckland), men ser fram emot att komma hem och få lära sig mer att stoppa i bagaget inför nästa praktik. På frågan om vilken kurs han ser fram emot mest svarar han: ”Tja, det är nog förbränning alltså”. Sedan skrattar han lite generat när självinsikten drabbar honom och jag hummar: ”ahaaa, förbränning. Det låter ju... spännande”.

Ny dag, nytt namn

2012-01-15T08:37:00.000-08:00

Lyssnar på Nicolai Dunger – Tranquil isolation. Vaken innan alla andra ombord. Det är söndag och även kocken ska ha lite välförtjänt sovmorgon, vilket för oss andra innebär ägg och bacon kl 10.00.

Igår efter lunch hängde sig någon på signalhornet. Det var dags. Strax blev jag tillfångatagen av ett par ”poliser” och ivägsläpad till soprummet där tre andra odöpta väntade. Vi blev inlåsta och serverade öl som stått i ugnen. Sedan...

Nä förresten. Dopet är en småmystisk tradition som går tillbaka till 1800-talet. Alla ska få känna skräckblandad förtjusning och osäkerhet inför det. Jag har rådgjort med mig själv och kommit fram till att inte leverera några detaljer. Jag kan bara säga att jag överlevde och att besättningen hade ansträngt sig till max för att sätta upp detta äckliga, illaluktande och roliga spektakel. Hoppas att ni som läser bloggen och är på sjön någon gång får bli upptagna till undersåtar i Neptunus mäktiga, våta rike.

Ni kan från och med nu kalla mig GökRockan.

dopnervositet

2012-01-13T16:56:00.002-08:00

Den psykiska terrorn, upptakten till dopet, har påbörjats. Igår blev jag indragen på Ships Office och uppmanad att räkna upp de sju världshaven. Enligt Wikipedia finns det bara fem (vilka är b.t.w. de sju haven isåfall?) men det börjar man ju inte kaxa med när en stor matros och övertyrman står och leker arga leken framför näsan på en. Mitt resultat var tydligen nedslående, rentav skamligt för en som påstår sig läsa till styrman, så jag fick en cirkel ritad på handen och en lapp med samma cirkel och ”02.45” att sätta på hyttdörren. Cirkeln ska sitta kvar tills jag möter kung Neptunus (frrresh med tanke på att jag kladdar med färg, fett och rost hela dagarna) och lappen på hyttdörren ska sitta tills... Ja, 02.45 imorse tänkte jag och drog på mig survival-kit innan jag gick och lade mig, man vill ju inte bli uppdragen ur kojen och släpad någonstans utan, säg: kläder.

Med skräckblandad förtjusning gick jag och lade mig. Ganska ”wow” att få bli ekvatordöpt, ganska jobbigt att sitta inlåst någonstans i timmar, få äta massa äckliga saker och få håret klippt, som verkar vara tradition på ett dop. ”Man får ju bjuda på det” sa maskineleven. Ja, man får det. Det kanske inte är så kul det här dopet medan man håller på, men sen är man liksom med i klubben.

Sov dåligt inatt. Brådvaknade; ”Nu kommer de!” Var tanken varje gång. När nattens sömndimmor hade släppt undrade jag vad 02.45 var för siffra att förhålla sig till egentligen? Klart att de inte kommer 02.45! Huh, denna terror. Varje gånga jag öppnar munnen på tema dop snörper alla ihop som musslor och tittar åt något annat håll, så jag antar att det bara är att flyta med strömmen.

Idag har jag jobbat halvdag på däck och fått vara på bryggan för första gången på eftermiddagen. Jag har lärt mig att rätta sjökort. Det är ett sådant där arbete som alla dissar; ”det kan ju en tolvåring göra” eller ”det är så sjuuukt tråkigt” eller ”varför skulle det här vara relevant?” samt ”tycker du att det är roligt nu är det ju bra, för snart kommer du att hata det”. Vad de inte vet är att de har mött en som ALDRIG tröttnar på att klippa, klistra och tyda symboler. Jag är ju arkitekt för tusan! Sedan tycker jag att det är ganska uppenbart varför man ska hålla sina sjökort uppdaterade sålänge man har papperskort ombord. Dessutom är det väl bättre att terapiarbeta lite än att bara vanka av och an på bryggan i väntan på att vakten ska ta slut. Stilla havet gör nämligen skäl för sitt namn.

Har för övrigt fått lite förfrågningar om foton på bloggen. Kommer ni ihåg när man hade modem? Det här går tio gånger så långsamt. Webbläsaren hinner dra slutsatsen att internet inte funkar innan sidan har laddat klart. Roulette varje gång man ska öppna mailen... you get my point, men båten är stor och grön och havet är blått. Solnedgångarna är magiska, maten ser ut som på bästa finlandsfärjebuffé och mitt utseende pendlar mellan skitig i arbetskläder/kräftröd i bikini/hasande i mjukisklänning/hurtig i tights i gymmet.

Rostdamm i öronen

2012-01-11T17:31:00.000-08:00

Jag. Är. Så. Trött. Dagen har spenderats kvajlad runt räckverk och hopkrupen under fläktar med en nålpistol och slipmaskin. Arbetsgång: knivig vinkel att knacka bort rost från – lutar mig åt något håll – får solen i ögonen och blir helt blind tack vare de repiga skyddsglasögonen – tar av mig glasögonen – får damm i ögonen – får inte av mig handskarna för att gnida ögonen – tappar nålpistolen i däck (slangen till den har fastnat i hörselskydden, så de åker också av) – reser på mig och slår i huvudet – rullar ihop mig till en liten boll och tjuter – upprepa. Som tur är har vi jobbat i par hela dagen, så vi har iallafall kunnat ondgöra oss tillsammans.

*Nu vart jag tvungen att springa ut. Hela inredningen färgades plötsligt orangeröd. Vi var påväg rätt mot solnedgången. Magiskt över ett spegelblankt Stilla hav. Varför går solnedgången så himla snabbt vid ekvatorn?*

Det är tomt i båten. Besättningen har möte om legetim mobbing. Vi har precis passerat ekvatorn och för oss som inte gjort det förut väntar dop. Det brukar vad jag hört mest gå ut på light-förnedring och fest. Bara att hänga med och hoppas att de inte får för sig att klippa av mig håret (och skulle så vara är det ju bara hår). Börjar känna mig salt nu. Kanske dags för en sjömanstatuering i Auckland? Hehe.

helgen

2012-01-10T18:15:00.000-08:00

Fötterna på bordet, kaffe i handen, tillbakalutad i hyttsoffan. Några dagars stagnation på bloggen har berott på trötthet, men nu har jag sovit, varit ledig och är tillbaka i jobblunken. Vi lyckades äntligen ta oss igenom Panamakanalen och har nu tillryggalagt en god bit av Stilla haet påväg mot Auckland.

I lördags (som vi hade här ombord först i söndags. Vi försköt dagarna lite eftersom alla var tvungna att jobba mycket medan vi gick genom kanalen) stod grillfest på schemat. Högre makter hade beställt solsken och delfiner som hoppade runt båten. Filippinarna bjöd på helgrillad gris och kocken på fyra andra sorters kött och massa röror och tillbehör. Sen kväll med bad och karaoke ledde till en slapp söndag igår (som alltså var måndag). Virrade först runt i panik över hur jag bäst skulle ta tillvara på denna ledighetslyx, men sen slog handlingskraften till och jag drog fram en solstol. Som jag somnade i. Med solglasögon. Jag ser ut som en inverterad panda.

Alla ombord är glada för att vi äntligen är i sjön ”på riktigt” och folk kommer in i sina arbetsrutiner och normala arbetstider. Vi har ett underhållssystem ombord som nästan (ehrm, folk sliter sitt hår) automagiskt spottar ut utskrifter på vilka jobb som skall göras, sen är det bara upp till båsen att fördela dem. Idag har jag fettat fläktmotorer med lite slappare hud som påföljd. Ni vet när man åker riktigt fort och ansiktet liksom pressas in i huvudet av fartvinden? Det här var tvärtom, lastrumsfläktarna suger ju ganska mycket luft, och där stod jag mitt i och försökte undvika face-off och avsliten T-shirt.

Jag är så sjukt nöjd med min praktikplats. Tillräckligt mycket jobb för att känna att man är till nytta och nog med ledighet för att kunna uppskatta vad som faktiskt händer runtomkring en. All elevoro som infann sig på förra praktiken har lyst med sin frånvaro. Känns som att jag är delaktig här, som att jag inte blir behandlad som någon som mest är ivägen, som att jag inte behöver överprestera, som att det räcker med att vara jag. Jag vill krama hela Oberon. Nä, nu får det vara slut på sentimentaliteterna. Dags för ett avsnitt ”Dexter”.

Svettig dag i lådan

2012-01-06T16:05:00.000-08:00

”...och så stoppar man in en hel näve Polly i munnen och låter dem fara runt runt, som en torktumlare. Så gäller det tt fylla på med mer annan man har svalt alla, så att man hela tiden har munnen proppfull.”

Jag kanske ska ta till mig matrosens sockerchocksrecept. Sitter och hinkar kaffe för tillfället, får inte somna, får inte somna! De senaste dagarna (hur många är oklart, allt är bara ett gytter av tid som förflutit) har jag somnat och vaknat ca 3 ggr/dygn på grund av ankring, slussning, ankomst, lastoperation... Långa timmars jobb med trött gamnacke så fort det varit dags för paus, men jag är inte den som har det värst; överstyrman fick sova två timmar tills idag. Sedan skulle han synkronisera stuvare som hellre än att arbeta ägnar sig åt att vissla efter kvinnlig besättning och titta oförstående på en när man förklarar att det måste mer än två surrningar på en låda som väger 15 ton.

Ja, vi fick alltså åka tillbaka till Manzanillo och lasta på det kvarlämnade godset. Nu vet inte jag vad en (eller tre) slussning kostar, men jag antar at det var något mycket essentiellt vi skulle hämta upp. Grejer skulle ut ur båten, flyttas runt, in på andra ställen. Det var kaos.

-Kan jag hjälpa till med något? Frågade jag överstyrman och fick till svar en uppgiven blick och:

-Bara se till att de surrar. Snälla.

Så jag gick ner på däck tre och kände på kättingar, pekade, visade. Tre av fem gånger garvade stuvarna bara åt mig. Ja, herregud. Kände mig väldigt värd badmadrassen och ölen i poolen senare på eftermiddagen.

Nu ligger vi och kör fram och tillbaka utanför kanalen. Planen var att ankra, men lite dåligt väder gör att vi hellre åker runt en sväng. Tror att vi har tid genom slussen runt 15 imorgon. Puh, gäller att hålla sig vaken några timmar till eftersom jag förmodligen inte blir purrad kl 02 inatt utan kan sova ända till frukost.

Stuck in transit

2012-01-05T13:31:00.000-08:00

I gryningen var vi färdiglastade i Manzanillo. Bråttom bråttom den här gången p.g.a. högt tryck på sydgående trafik genom kanalen. Av med stuvare, in med rampen, hem med trossar och åk; mot Sherwoodskogen!

Innan man går in i första slussen ska man ha ombord ”canal crew”. De bordade i lotsluckan och trillade in i lastrummet som gremlings. Det är canal crew som sköter slussningen, allt den fasta besättningen ska göra är att sköta spelen när det behöver kopplas vajer. På väg upp till poopdäck sa matrosen: ”Har du aldrig sett mañana innan kommer du få göra det nu”. Mycket riktigt, väl uppe på poopen utvecklades scenariot till Kalle Ankas husvagn på julafton; hängmattor hängdes upp, liggunderlag breddes ut, en vecklade tillochmed ut en liten bänk. Det gäller ju att inte överanstränga sig.

Så småningom kopplades vajrar och små lok i slussen stod färdiga att dra oss några trappor upp. Solsken och djungel blev Oberons setting genom denna slussning. Göta kanal kan slänga sig i väggen!

Nu har vi ankrat i sjön precis efter slussen. Tanken var att vi kulle röra oss söderut runt 1100, men som bekant är genvägar = senvägar och vi har tydligen inte fått med oss viktig last från Manzanillo, så här ligger vi i ovisshet om ifall vi måste vända och plocka upp den, eller fortsätta söderut. Det är upp till någon person i land att bestämma.

Jaja, jag kanske aldrig hamnar i Panama igen, så då är det ju flott att ha tagit första slussen iallafall tre gånger!

2012-01-02T14:40:00.001-08:00

Det finns saker här ombord som gör en motiverad till att inhalera ångorna från vinkelslipade gummimattor, kladda ner sig med fett och svettas som en gris i solen medan man tvättar räckverk med thinner;

- Gräddstuvad biff med rödbetor och pepparrotscreme

- En koj, renbäddad med hotellakan

- Glada kollegor som gillar sin båt och tycker att de har ett viktigt jobb

- Glass i solnedgången med Kubansk bris lekandes i håret

- En fylld pool och en proppad drickakyl brevid

Jag längtar redan till imorgon. Jag tillbringar som sagt första månaden på däck. Gillar det. Man har liksom uppgifter på en lista som kan bockas av och när dagen är slut kan man faktiskt se vad man har gjort.

Tänker en del på framtiden också... Jag vet att jag vill jobba med något som jag kan stå för, något som inte supportar en industri som inte sörjer för hållbar utveckling. Tillexempel tankbranschen är en svår nöt för mig; transportera fossila bränslen runt hela jorden. Å andra sidan är både tank och offshoreshipping (borra olja, eller supply till oljeriggar) två dominerande arbetsgivare, och man vill ju inte sitta arbetslös för att man har principer. Tänker att gas kanske är framtiden. Tänker också att Wallenius är framtiden. Nog för att vi transporterar mycket bilar, men vi transporterar även jordbruksmaskiner, styckegods, stora industridelar, containrar... Rederiet håller även fram näsan vad gäller energieffektivitet och miljö ombord, tillexempel har de utvecklat ett eget system för ballast-byte som inte bidrar till spridning av mikroorganismer och arter i hav där de inte hör hemma. Hmmm, mycket att tänka på.

Gott nytt år!

2011-12-31T13:07:00.000-08:00

Sitter i hytten och lyssnar på goa gamla Jens Lekman. Vi lämnade Savannah imorse, fullastade med monstruösa gruvindustridelar som ska till Australien. Vad gräver man efter där? Nu styr vi kosan mot Manzanillo, Panama. Det börjar bli gött ute, allt eftersom dagarna går åker mer och mer kläder av. Snart på T-shirt-nivå.

Både lördag och nyårafton = halv arbetsdag. Vi spenderade förmiddagen med att ninja-kriga mot spindelväven av kättingar på ett av däcken som lastades igår. Göra om, göra rätt, spänna åt, surra mer. Svetten lackade och svordomarna haglade. Meningen är ju att de som får betalt för att surra lasten (stuvarna) ska göra det också. Vi hittade illavarslande många läskburkar liggandes skräpandes, vilket på förhand borde låtit oss ana att arbetet var bristfälligt utfört. Jag har blåmärken på hela benen och väntar bara på den dagen då jag ska snurra in mig i tillräckligt mycket surrningar för att göra en ordentlig face-plant rätt ner i ståldäcket.

Jag vill passa på att önska all ett gott nytt år! Här på Oberon firas det med snittar och champagne på bryggan kl 23.30. Vem var det som lurade i mig att på nyårsafton får man minsann skjuta av alla utgångna nödbloss?

Spetälska vs. Torra händer

2011-12-28T16:17:00.003-08:00

Tiofikat bestod av kaffe och den aldrig uttjatade diskussionen om att det var bättre förr. Överstyrman avbröt uttråkat:

-Alltså, ursäkta, men är det någon som vet om det finns handkräm ombord?

-Ja, det står väl i omklädningsrummet, eller du kanske ville ha en egen? Sade matrosen som jag för tillfället har hängt mig i hasorna på.

-Ja, det kanske kunde vara bra, så kan jag ha den här, i sidofickan på arbetsbyxorna. Jag blir så HIMLA fnasig om händerna!

-Ja, och så kan du smörja in dem hela tiden, som en sån där Farbror-Barbro grej...

-Men vaddå? Har du inte känt hur man liksom raspar upp skinnet på kardborren till fickorna på jackan?

-Mmmm, och hur arbetshandskarna är fodrade med oljeuppsugningstrasor, man är ju som mumifierad när man tar av sig dem..

-Ja! Precis! Överstyrman viftade indignerat med händerna.

-Nä, det var fanimej bättre förr, när man iallafall kunde få klaga på lite riktig skörbjugg eller spetälska.

-Vaddå spetälska? Då hade händerna ju trillat av, så hade jag fått gå med fnasiga stumpar!

Annars verkar det som om jag har kravlat mig ur sjukbädden. Gått på däck idag, kånkat lite färg, slängt lite sopor, kollat lite surrningar. Nu är dags att låta sig bli gungad till sömns av vågorna. Vi lämnade Baltimore efter lunchtid idag, assisterade av tre fantastiska bogserbåtar. Stora, röda och gamla låg de och knuffade oss tryggt ut ur hamnen. Jag stod i lotsluckan (typ ett hål i skrovet halvvägs upp på båten där man kan fira ner en stege för lotsen att klättra ombord/av på) och önskade mig inget annat än en kamera. Vilken bild! Det blåste hund, solen glänste i lacken på bogserarna och vatten stänkte när de forcerade alla vädrets krafter. Ooooh, håret reser sig på armarna.

Succédag nr. 1

2011-12-26T13:51:00.000-08:00

Vaknade. Kände mig risig. Poppade ett par treo och hoppades att saker skulle lösa sig. Cargo operation 08.00 stod på schemat. Jag kom ner till rampen lagom till att stuvarna skulle lossa Lamborghini och McLaren. Kanske var stuvare man skulle blivit istället? Lite lönnfet sitta med New Yorkerskepsen på sniskan och ratta sportbil hela dagarna, grabba en burgre ibland...

Nåväl, nu var det ju inte för att stå och dregla bil som jag hade blivit posterad på däck. Jag följde efter båsen upp till däck åtta där högar av surrningar låg slängda efter de lossade bilarna. Bara att börja hänga upp dem i prydlig ordning. Lite snurrig efter ett par dagars feber var det väl tur att ingen bad mig om något på nivå med atomklyvning. Medan jag stod och plockade spännband med näsan i avgasrören på brummande Jaggor kom jag att tänka på arbetsmiljön. Frågade senare överstyrman om hur reglerna ser ut för fläktar och luftbyte för en sådan här båt. Han svarade att båten är byggd enligt svensk standard och uppfyller därmed de internationella kraven många gånger om. Ska forska vidare i exakt vad det innebär.

Efter lunch var det dags att städa upp efter lossat tung-gods (skördetröskor och grävmaskiner så stora att jag kommer att ha mardrömmar om dem inatt). Dessa surras med kätting. Kätting är tungt. Och har en benägenhet att fastna runt hörn/i fästena i däck/i varandra. Kavat började jag slita och dra för allt vad jag var värd. Tre timmar senare stod jag och famlade hjälplöst med en kättning som hade fastnat i byxbenet, i däck, var inslingrad i tio andra kättingar. Arbetsbyxorna var för stora och påväg av. Händerna var fulla med metall, snoret rann, febern steg. Jag fann ingen annan utväg än att kapitulera för dagen.

Hoppas inte att de slänger av sjuklingen.

I Baltimore. På Oberon. Sjuk.

2011-12-25T13:47:00.000-08:00

Nämensåatte.... Det går bra nu. Jag hann knappt komma ombord på Oberon här i Baltimore innan flygplanssjukan, denna klassiker, slog till. I nio timmar satt jag inklämd mellan toaletterna och gallskrikande barn på flyget, så feber och lite hosta kom som ett brev på posten. Olyckskorparna har redan hunnit kraxa om en överstyrman som fick sjukavmönstra på grund av lunginflammation.

Jag hann med en familiarisationrunda igår förmiddags. Båten är stor och det vimlar av gångar hit och dit. Hoppas att de utrustar mig med en walkie-talkie innan de släpper iväg mig själv någonstans, annars är jag förlorad. Den filippinska styrmannen jag gick rundan med visade säkerhetsdetaljer och lite olika utrymmen; det stora gymmet, poolen, solstolarna... han visade även soprummet där det stod en stor frys: "For food waste, not human bodies". Hmmm... Sedan gick vi vidare till sopbränningsrummet där det stod en väldigt stor ugn: "For burning waste only, not... what's it called in english, when you burn dead people?" Väldigt mycket hmmm...

Under julafton och juldagen har folk varit lediga ombord, men imorgon drar arbetet igång igen. Hoppas att jag har frisknat till. Planen är att jag ska vara på däck första månaden. Här ombord har de tillochmed en bås som jag kan följa efter och terrorisera. Jag ser verkligen fram emot att komma igång, få lite yrkesmannaperpektiv på det vi läst i skolan. Har tillexempel ganska svårt att tänka mig att man räknar på accelerationskrafter för alla olika biltyper som lastas innan man surrar dem.

På ett av däcken står över 100 Volvo xc60. Ganska många T6'or. Det är dock tydligen sällan man behöver flytta på bilarna... Ombord och av båten tas ju bilarna av stuvare, så chansen att få ratta drömbil är inte så stor, men jag blev tröstad med: du kan ju alltid provsitta. Oh yes, I will.

Hustlad på Starbuck's

2011-12-24T09:31:00.000-08:00

De senaste dagarna har varit hysteriska, men nu sitter jag iallafall på Arlanda med en svettig ostmacka och en kopp kaffe för gentila 150 kronor. Att de inte skäms. Flyget till Washington via Köpenhamn går om en och en halv timme, så för en som brukar springa till gaten under ilskna högtalarutrop om att jag är saknad, känns det här ovanligt välförberett.

Jag sitter med min nya raring i knät; en Acer Aspire S3. Kan vara världens finaste lilla ultrabook i borstad aluminium med en vikt nedbantad till 1,3 kg. Denna nyinvestering kommer sig av att min telefon under mystiska omständigheter tackade för sig under tentafesten förra veckan. Jag åkte hem och snålgrät lite hos mamma och fick då hennes telefon (kunde inte riktigt argumentera för meningen med att köpa en smartphone och betala 400 kr/mån för en telefon som inte går att använda till sjöss). Eftersom denna telefon inte är något vidare teknikunder, tänkte jag att jag iallafall var värd en ipod touch för att kunna lyssna lite på musik och spela lite wordfeud. När jag skulle koppla in denna till min gamla dator lät den som när något går dåligt i en tecknad film (välj ditt bästa fail-ljud som audioillustration här). Det var visst något med nätverkskortet. Panik! Utan vidare reflektion tänkte jag att ju fortare jag köpte en ny dator, desto bättre, så jag skyndade in till stan och la vantarna på Acern. Puh!

När jag kom hem igen och skulle börja installationen ville inte den nya datorn heller ansluta till internet. Det var visst något med nätverkskortet. Samma problem som med den förra datorn. Inte möjligt, tänkte jag och började undersöka felet lite grundligare än vad jag gjort med den gamla datorn (att den skulle dö var liksom bara förväntat). Jag tänker inte berätta vad felet var, men jag kan säga så mycket att det visst inte var några större fel på gammelburken...

Nu ska jag gå till presstop och köpa lite tidningar, sådant brukar vara uppskattat på båten. Undrar vad det är för folk ombord och vad de är intresserade av? För att vara på säkra sidan ska jag nog se till att få med mig något magasin om grävmaskiner och hjullastare.

Hemåt

2011-12-19T04:34:00.000-08:00

Sitter på bussen hem till STHLM från Kalmar. Påminner lite om båt då det kommer ett gupp i vägen och fingrarna börjar dansa polska över tangenterna.

Det blir till att hälsa på familj och vänner några dagar innan jag blir borta ett halvår. Ett halvår! Jag har varit (och är fortfarande) så inställd på det som ska göras nu att jag inte riktigt satt tiden i perspektiv. Sagt hejdå till folk och packat ihop hela mitt liv utan en tanke på vad som kan hinna hända på sex månader. Jag slår mig till ro med ett citat från den klokaste jag vet: "Man vet ingenting" och känner att jag har allt roligt framför mig.

Vi har fått en tjock röd bok "On board training manual" med massa uppgifter som vi skall göra under praktiken. Spånade igenom den och fick lite panik. Det är uppenbart att jag inte ska på solsemester. Frågar mig själv om jag verkligen är på nivån jag förväntas vara när det är så illa att jag inte ens förstår vissa uppgiftstexter. Herregud, det är på riktigt nu. Det går liksom inte att charma brallan av folk och glida med som en "skön typ", det här är vad jag ska göra i mitt yrke och ansvara för. Jag ställer mig i startgroparna och pep-talkar att det är bättre att inte fatta allting nu, än när jag tar examen. Mål nr 1: Vägra ge mig innan jag har förstått.

Förresten, tufft med internet på bussen. Som den går framåt, tekniken. Ojojoj.

Ekonomin

2011-12-16T09:56:00.000-08:00

Lyssna på dagens låt medan du läser, så att detta tunga ämne får en lite lättare touch.

Jag tittar ner i min plånbok, lite hungrig. Några snåla små slantar till en kebab kanske? Nähä, inte det nej.

Tänkte i förra vecka att det vore väl själva fan om man ska behöva leva snålt såhär sista veckorna innan man ska ut på de sju haven med vatten och bröd som enda nödtorft, så jag satte kniven mot strupen på mitt sparkonto och sa: Hit med pengarna!

Nöjd med mitt rov tänkte jag att jag skulle leva som en drottning sista tiden hemma. Sedan var jag tvungen att vaccinera mig, köpa en dokumentportfolio, bunkra upp med schampo och apoteksgrejer, köpa en extern hårddisk, köpa hygienprodukter för typ ett halvår, betala, betala, betala. Nu är jag barskrapad igen. Fan.

Min tröst är att jag på en vecka har säkrat nästan 6 månaders förbrukning. I teorin borde ju det betyda att jag kan leva på zip-zero-nada i ett halvår och komma hem som pimp (detta förutsätter att jag inte får mönstra av på någon rolig flygplats som har alkohol till försäljning i samband med oändliga shoppingmöjligheter). Jag håller mig till den teorin och ropar till sparkontot "Kolla, en rosa elefant!" för att avleda uppmärksamhet, medan jag smyger ut en tusenlapp till.

Dags igen

2011-12-14T04:24:00.000-08:00

Från och med nu: en levande blogg. Jag ska ut på praktik igen och kommer åter igen att låta intresserade ta del av mina fadäser, tankar och framgångar.

Stresstanke nr. 1: Vad från det senaste året i skolan känner jag att jag skall ta med repetitionsmaterial för? Praktiken är ju ett gyllene tillfälle att praktiskt nöta in det man inte fick riktigt teoretiskt grepp om. Kanske borde jag förbereda en djupinlärning för allt jag glömt... eller, nä, det blir för mycket. Herregud, var ska man lägga ribban för laissez-faire och fånga dagen/superambitiös elev som vill kunna "bocka av" de två senaste åren i skolan som ryggmärgsinlärda? Suck, tar men lite tidvatten, astro-nav och frågor om radar. För att inte glömma el-böckerna, hydraul-böckerna, lasthantering... Nu blev det lite mycket ändå va?

Stresstanke nr. 2: Har alla autogiroansökningar gått igenom, eller kommer snuten stå och vänta på en eko-brottsling på Arlanda när jag kommer hem?

Stresstanke nr. 3: Jag kanske borde fokusera lite på tentan som går om två timmar istället?

Med alla mina prylar hoppackade på vinden har jag hyrt ut min lägenhet och sitter nu i soffan till ett tremannakollektiv som är nära upplösning (både bokstavligt och bildligt). Den ena står och viftar med sommarklänningar: "Kan man ha med en sån här på praktiken, eller blir man dum-i-huvetförklarad då?". En annan står och sliter, nä vänta, nu står han och sparkar på en ikea-klädstång som han vill ha isär för att packa in i bilen. Den tredje skriker något från undervåningen (jag antar att han letar efter något). Kaos. Alla påväg, med den enda gemensamma nämnaren: bort.

Vi ska vara borta i sammanlagt sex månader. Min första båt är en jackpot och min högsta önskan: Wallenius Oberon (jag kommer lite nördigt att länka till ett faktablad här), men jag kan i förbigående nämna att det är en bilfraktarbåt som är 232 meter lång och kan frakta 8000 bilar, det är med andra ord en STOR båt. Jag mönstrar på i Baltimore den 22:a (tror jag, inom sjöfart är inget klart förrän man faktiskt är på plats) och sedan ska vi genom Panama den 25:e-26:e för att fortsätta mot Auckland. Tråkigt... Blir på den i tre månader.

Julen då? Nä, vi får satsa på nästa år. Igen.

2011-10-12T11:23:00.000-07:00

Sjöfart är inte bara ett jobb, det är en livsstil. Alltså blev jag helt kär när jag var hemma i STHLM i helgen och hittade det här porslinet:

...och det finns mer! Kolla in hemsidan för att se kollektionen. Säljs på Room och NK. Annars råder skrivtorka till förmån för stundande tentavecka. Hade morseprov idag. Min anekdotkonnäsör till vän, Kråkan, halade genast fram en historia för att visa på ämnets förlorade betydelse i takt med att tekniken erövrar världen: Han (eller om det som vanligt var en kompis kompis kompis) hade varit på en båt där de under nattvakten tänkte sysselsätta sig med fräscha upp sina morsekunskaper. De började kontaktblinka till närmaste båt. Inget svar. De blinkade lite till. Inget svar. De vägrade att ge sig och blinkade ytterligare en gång. Man kunde nästan höra en lång suck dra genom natten från den andra båten, då de slutligen signalerade tillbaka: ..._ (V) .... (H) .._. (F)

Jag är vaken, jag lovar

2011-10-02T23:21:00.000-07:00

Önskar att jag var lite mer som Björn Ranelid när det gäller att spotta ur mig oviktigheter. Sjöfartens bok, Sjöfartstidningen och Shipgaz ligger och blänger på mig, tillsammans med DN från hela helgen och DI weekend. För att inte nämna de 20 populärvetenskapliga pocketböcker som jag i något slags oövervinnerlighetsrus lånade på bibblan med intentionen om att faktiskt läsa dem. Herregud, vem tror jag att jag är? Det sorgligaste är nog ändå det stolta gladiolusarna som jag köpte innan helgen. Jag har inte hunnit ge dem vatten och de ser ut som blomrussin.

Det är en del i skolan nu. Vi läser normalt sett en termin på två läsperioder med varsin påföljande tentavecka (och då har vi verkligen tentavecka, kanske fem tentor på sex dagar), men nu har lärarna börjat med avstämningsprov mitt i läsperioden, "duggor", prov på delar av kursen, som om man klarar duggorna, sedan inte behöver skrivas på tentorna. Man brukar annars gå som i dvala fram till ett par veckor (max) innan tentaperioden, och så en dag vaknar man i sängen med ett vrål, går upp till badrummet och inser att ansiktet har fastnat i en skriet-liknande ångestgrimas. Då vet man att det är dags att börja plugga. Med den här "duggametoden" har lärarna snillrikt lurat oss till att hålla ett fräscht tempo genom hela kursen. Smart. Och hur bra som helst. Idag är det lasthanteringsdugga som står på schemat (typ lasta en båt och beräkna dens djupgående i olika vattendensitet, ta hänsyn till lastningsrater vid beräknande av tid, räkna på förbrukning mellan hamnar, lasta olika mycker i olika zoner beroende på årstid...) Ett verklighetsförankrat ämne. Det blir bra.

en annan oro, lagom till frukost

2011-09-27T22:25:00.000-07:00

Satt och bläddrade i Sjöfartstidningen nr 7-11. Skulle väl precis sleva i mig lite fil och müsli, så jag läste bara intervjun med Sveriges Redareförenings ordförande med en ögat. Samma vanliga visa om tonnageskatt, en regering som inte förstår, hårdnande internationell konkurrens... Jag var precis påväg att bläddra vidare när jag fastnade i sista stycket, där klagosången övergår i ... kan det vara ett förtäckt hot?

Citat: "Vi kanske ska sluta titta på vad som är bra för Sverige och istället fokusera på vad som är bra för redarna, hur vi ska kunna behålla våra kontor i Sverige. Det som är fartygsrelaterat släper vi och tar i våra flaggstater. Samma med utbildningsfrågor."

Hur menar han då? Redareföreningen är en av grundpelarna i SUI. Menar han att de ska stötta utländsk utbildning istället? Rekrytera från utlandet? Självklart kan inte svenska rederier vara kvar i Sverige på grund av något slags ansvar gentemot sjöfartsstudenter, de har ju sina företag och sitt levebröd att tänka på. Rederierna finns ju inte där för vår skull, utan snarare tvärtom. Men vems efterfrågan är det egentligen vi svarar på när vi väljer att läsa fyra år på sjöfartshögkolan, om våra framtida arbetsgivare vänder oss ryggen (ok, nu kanske jag läser in lite för mycket i hans citat, men det är morgon, jag är trött och har precis satt müsli i halsen) och väljer att ta tag i utbildningsfrågan utomlands istället? Är vi påväg att bli överflödiga?

Praktikoron

2011-09-25T09:44:00.000-07:00

Det surras i korridorerna. Det råder en lite orolig stämning i klassen. Vi ska ut på ett halvårs praktik till årsskiftet. Praktikplatserna som förmedlas till oss via SUI (hur ska man förklara SUI? Det är liksom en förmedlingstjänst för praktikplatser i nära samarbete med skolan. SUI ägs av av en stiftelse som Sveriges redareförening, SEKO och Tjörns kommun har grundat) blir färre i takt med att svenska fartyg flaggas ut och häromveckan fick vi reda på att flera i första årskursen får mindre praktik än vad vi fick förra året. Man vet att snack går både ett och två varv runt skolan, och ofta hamnar hos en själv i förvrängd form, men den insikten gör inte så mycket åt oron. Vår praktik är viktig, för utan den får vi inte ut våra behörigheter och i den fyraåriga kaptensutbildningen ingår praktik, så det borde ju inte vara så mycket att tjafsa om. Eller? Kanske ändå, för även om skolan har tagit på sig ett ansvar att ge oss praktik i utbildningen, kan de ju inte göra så mycket om det inte finns några båtar att göra praktik på. Hur man ska lösa praktikfrågan är en annan debatt (eller roman, eller en hel trilogi, den går med andra ord att göra hur lång som helst). Vad jag undrar över är hur man bäst ska säkra sin praktik som startar om tre månader. Vi behöver antingen ett löfte om att det kommer att ordna sig, eller ett quick-fix.

Prefekten, Jan Snöberg, var nere hos vår klass för att stilla vår oro. När han hade gått andades alla ut. Senare utvärderade vi vad han hade sagt och kom fram till att det hela var mycket luddigt. Hade vi egentligen blivit klokare? Det var ett mycket bra initiativ från ledningen att bemöta vår oro, ta sig tid och komma ner till klassen för att visa sitt engagemang, men han tog oss på bar gärning. Ingen visste att Snöberg skulle komma, ingen hade förberett frågor. Han betonade särskilt att det aldrig var långt upp till de ansvariga, ifall man hade fortsatta funderingar, men uppenbarligen är iallafall det psykiska avståndet så långt att folk hellre fortsätter att oroa sig och måla fan på väggen.

Vill man garantera sig en praktikplats på egen hand (ett alternativ som ses mycket positivt på av skolan) kanske man får lov att föreslå en uppmuntrade gest i form av mini-kurs. Var ska man spana efter rederier? Vad är relevant att skriva på sitt CV? Vad har vi som svenska kadetter för konkurrensfördelar? Är det överhuvudtaget värt att söka praktik på egen hand om man inte har någon kontakt som kan stoppa in en på lämplig båt?

Så många frågor. Nu ska jag lyssna på Lana del Ray - Video games och betrakta mitt berg av tvätt som är redo att strykas.

RE: intro

2011-09-24T00:13:00.000-07:00

Det kryper i kroppen. Det skulle kunna vara några dagars sömnbrist i kombination med en annalkande tentaperiod och oförmågan att säga nej till extrajobb. Det skulle också kunna bero på de ökenbollsstora hårbollsdammtussarna som i detta nu rullar förbi mina fötter (dessa existerar som en följd av ovan nämnda). Men jag tycker mig känna igen det här krypet; det är handlingskraftskrypet. Handlingskraftskrypet brukar resultera i storslagna planer om framtiden (jag ska starta en framgångsrik firma/köpa en fastighet/skriva en riktig artikel till en riktig tidning). Krypet slutar oftast med att jag inser min oförmåga (kan ju inget egentligen/har inga pengar/har knappt några faktabelägg för någontingsomhelst) och jag går missnöjt och sätter mig med en kopp kaffe eller ringer en kompis för att utföra en handling som är enklare än att vända världen uppochned för att jag vill vara stor på jorden, typ ta en promenad.

Det händer mycket i skolan nu. Det händer en del med svensk sjöfart. Jag ska kämpa med världen-är-för-stor-kvicksanden och börjar med bloggen. Fast, oj. Nu måste jag visst rusa iväg till extraknäcket på Universitetsbiblioteket. Böckerna väntar. Dagens låt bara: Fallulah - Out of it

hädanefter paus

2011-01-09T12:08:00.000-08:00

Nu är nu. Nicolai Dunger spelar "Israeli days" och jag har rullat ihop mig som en boaorm i mammas och pappas soffa, medan de sitter och småsomnar till "Morden i Midsomer". Åter i den trygga familjelindan börjar praktiktiden och de nya efrarenheterna att sjunka in.

Igår kom taxin och hämtade på förmiddagen. En vacker åktur på Irländska landsbygden innan vi kom fram till flygplatsen, och det var där allt liksom rann av mig. Två månader av dumhet, frågor, prestationsångest och dålig sömn släppte. Plötsligt var jag tio kilo lättare, och förstod att allt här hemma som jag ser fram emot kommer att bli verklighet. Med den insikten kom tröttheten, och strax var jag tio kilo tyngre igen.

Sedan mötte jag en översocial holländska (gud, är de inta alltid lite... amerikanska?) som tjatade hål i huvudet på mig när jag var så trött att jag hade glömt bort hur man pratar engelska. Hon frågade om svenskar överlag var svåra. Jag svarade att vi var ett sömnigt folkslag. Jag förvillade fienden på toaletten på Heathrow och nosade snabbt upp chamagnebaren. Aaaah, efter två ofrivilliga månader på torken kunde himmelriket inte framstå annorlunda. Efter detta hittade jag Paul Smithbutiken, och kassörskan därinne hittade min plånbok. Sedan var det ändå kört, och i all hopplöshet fortsatte jag mot tax-freeavdelningen. Jag är nu tvungen att förlika mig med tanken på att strax återgå till studentens vardagslunk med slattdrickande på krogen, grovsoprumsletning och nudlar.

Till bloggen återkommer jag när jag har något sjöfartsrelaterat att dela med mig av, säg en vecka..? Tills dess når ni mig på telefon, eller bara honka när ni åker förbi, ni lyxlirare som har råd med månadskort på bussen.

idag, som var igår, men på grund av satelliteinternet...

2011-01-06T00:30:00.000-08:00

Idag:

-kan man räkna dagarna till avmönstring på ena handens fingrar.
-spejsar vi till det lite och lyssnar på Klabbes Bank -Ta Taratta
-ligger vi till ankars i Skottland, Brodick bay. Molnen rullar ner för bergen, topparna är snötäckta, regnet pissar ner (antar att det snöar på de där topparna), men det är så trolskt, vidunderligt vackert. Vyn kantas självklart av det där stenslottet med massa tinnar och torn och svarta fönstergluggar. Det står mellan skogsbrynet och stranden, inne i viken.
-blev jag tillfrågad om jag visste vad en "girl" i Belfast kostade. Jag svarade med en moralisk utläggning om vidrigheten i utnyttjandet av vissa kvinnors beroendeställning. Den möttes av ett flin och bekräftandet att jag var en av grabbarna nu.
-har jag fått vetskap om att man kan fisa igång larmet i gasmätaren som används för att kolla syrehalten innan man går ner i en tank.
-fick jag mina underskrifter i kadettrapporten som ska lämnas in till skolan. Nu taggar jag ner, packar lite, städar hytten, längtar hem!

Annars:

-har jag varit i byssan några dagar, skön omväxling och bortkoppling från allt vad trossar, kerosene och stripping innebär. Någon säger som vanligt att "om du ska bli styrman är omväxling det sista du kan hoppas på!"

Men snälla.

jamen, gott nytt år då.

2011-01-01T11:07:00.000-08:00

Dagens: Ron Sexsmith -From now on

Efter min lilla utflykt i Belfast, då jag även råkade komma hem med några cigarrer i väskan, blev jag hånad av nav.styrman:
-HAHAHA! Ska du sitta spik nykter på nyårsafton och röka cigarr? Vaddå, i skitmässen eller? Äe, fyfan vad tragiskt änna (han är jättemycket från västkusten)!
-Jadu, vi får la se vem som skrattar sist åt det...
-Nädu, då har jag mönstrat av för länge sedan!
-Mhmmm.

Det där med att på förhand få sannolika besked för avmönstringsdatum/tid kan jämföras med att trilla ner i underlandet, och mycket riktigt, vem kom inte krypandes igår kväll?

Tio i tolv hällde vi upp läsk i champagneglasen (vilket hån), inväntade Londonfyrverkerierna på BBC, och skålade sedan lite krampaktigt. Överstyrman var först med att resa sig, klockan 00.02:
-Nähä, nu var det nytt räkenskapsår, då kan vi börja lasta!
Vi andra släntrade hopplöst uppför lejdaren och ut på däck. Jodå, om man riktigt gärna ville kunde man allt se ett par fyrverkerier borta i Milford Haven. Jahapp, sen då?

Chiefen hade dragit slutsatsen att tre cigarrbolmare i skitmässen skulle utlösa brandlarmet. Vi var tvungna att uppsöka kraftigare fläktar och begav oss ner dit ljuset inte längre når.

Picture: Tre personer med lite trött hållning som står bland metallspån och verktyg nere i verkstan. En fläkt som låter väldigt mycket. Någon slags blindfläns som askkopp. Där står de och röker varsin dominikansk cigarr medan de unisont fån-glor på en almanacksbild föreställande ett svenskt vinterlandskap. Jättenyktra.
-Jahapp. Nähä. Det blir nog inte roligare än såhär.
-Vaddå, på hela året?!
-Man vet ingenting.
-Nämen, godnatt då.
-Godnatt.
-Godnatt.

Jag har packat in detta i mitt hjärta. Jag ska för alltid komma ihåg min mest tragikomiska nyårsafton med någon slags värme ändå.

Gott nytt år!

skäms

2010-12-30T11:15:00.000-08:00

Dagens: Säkert -Det kommer bara leda till något ont.

-You homesick? frågade den filippinska matrosen när vi stod sida vid sida och hängde ut över relingen i väntan på att tankarna skulle spolas rena. Vind under mössan och saltstänk i ansiktet.

Vad svarar man på det till någon som står på minst sex månader i taget, har en svårt sjuk dotter på ett år hemma, men inte kan åka hem till sin familj för att man behöver pengarna?

-Yes. I'm homesick.

Caroline åker på museum, eller en annan dag då taxichauffören blev en rik man.

2010-12-29T12:13:00.000-08:00

Dagens: Shout out Louds -Impossible.

Jag har hört min kompis Mats i öronen större delen av dagen, och hur bara han kan säga:
-Meh, Carro, du e så dååålig.

...och jag som bara skulle gå på museum,

Jag hade hittat något bra historiskt museum i Belfast och var på förhand mycket nöjd över den positiva kurva min allmänbildning skulle utvecklas i, så först tyckte jag mig ha råd med lite fulkultur och travade in till Belfast centrum och tog en stooor (alltså, deras storlekar är ju helt absurda) peppermint mocha på Starbucks. Om någon frågar dricker jag helst en cappuchino på dubbel shot, men när ingen ser...

Sedan letade jag upp en taxi, museumet skulle visst ligga en bit utanför stan.
-Hi, could you drive me to carrikfergus museum?
-Youeah, sjuoreee. Isss qjuijte fajjjr fom hee, jooo kno?
Jag låtsades som att jag förstod vad taxichauffören sade, det är en mycket dålig försvarteknik jag har, att bara nicka lite och hålla med när jag inte fattar. Jag frågade lite lamt om det var ett historiskt museum vi var överens om att vi skulle till, och av utläggningen som följde som svar kunde jag iallafall inte utröna ordet "no", så vi åkte. och åkte. och åkte.
-Bi thiee weee, it is thi cassel jooo min?
-Castle? No... I don't think that the museum is located in a castle...
Då hade vi åkt typ halva vägen till Dublin. Kackel upptod i taxichaufförens radio, och han förkunnade snart för mig att slottet var det enda som fanns att se i Carrifergus, så det bara måste ju vara det. Vid det här laget hade jag redan gett upp, insett att det inte skulle bli något historiskt museum för mig, insett att det skulle bli vad som månne finnas i Carrifergus istället, och att detta skulle bli dyrt. Bye bye mina acne pistol-stövletter in spe.

Så kom vi fram till Carrifergus. Slottet var en medeltidsborg utan någon som helst betydelse för Irlands självständighetskamp och politiska historia. Jo, jo, det var fint, men det var fan inte 70 pund fint! Taxichauffören erbjöd sig tjänstvilligt att stanna och vänta medan jag gick runt på slottet. Det skulle tydligen inte finnas några taxisar i Carrifergus, så det framstod ju som min enda chans att komma tillbaka till båten igen, och han skulle dra av på taxametern, och discount och yadi-yadi. Jag var ändå utom allt hopp. Jag hade gått in i mitt apatiska "Caroline-åker -själv-på-utflykt-och-det-går-som-det-alltid-går-mode". Det tog 20 minuter att gå igenom den där borgen. Sedan åkte vi hem igen. Taxichauffören tyckte att jag var en guldgruva. Han började föreslå privat limousinsightseeing heldagsutflykter, och jag bara:
-Yes, yes, sounds very nice. Tog hans kort, stoppade ner det mellan sätena och tänkte att jag måste fråga chiefen om han kan tillverka en elektronisk fotboja till mig. Eller om han kanske kan ge mig max en femhundring varje gång jag går iland. Barn behöver striktare ramar än bankomater i varje gathörn och tjänstvilliga taxisar. Caroline behöver en karta.

ballasttankar och hatkärlek

2010-12-28T10:19:00.000-08:00

Jag har kollat för mycket på Californication (och om du inte har det, gör det!), så titlar bestående av två ord sammanbundna med ett "och" framstår som det enda rätta.

Idag klättrade vi ner i en ballasttank, jag och överstyrman. Syfte oklart, eller, det var rost på en svets och massa bubblor i coatingen. Kanske gäller bara månatlig koll av detta förfall. Jag pallade inte fråga och känna mig dum iallafall, och så snart det stod klart att vi inte skulle skyffla gyttja därnere så blev ju uppdraget med ens spännande! Jag har alltid undrat lite över Urban Exploring, när man håller på och utforskar stadens gömda inrfastruktur, kryper runt i kloaker och andra tunnlar. Min nyfikenhet är stillad, för det måste ju vara ungefär som nere i en ballasttank: mörkt, massa lera, små små öppningar som man ska knyckla ihop sin kropp för att komma igenom, eko-akustik och stor risk att slå sig. Facsinationen visste inga gränser, och medan överstyrman gick runt och visste vad han skulle kika på, stod jag mest stilla med munnen intelligent halvöppen och stora ögon; "shit vilket raveparty man skulle kunna ha härnere" var nog min klaraste tanke "med gyttjebrottning"...

Jag läser på Facebook om att klasskompisarna börjar mönstra av nu. De som inte gör det än på ett tag verkar iallafall börja bli sugna på att jobba hemåt. En kompis hade uppdaterat sin status med beskrivning av dagens arbetsuppgifter följt av en svordomsharang. Jag har aldrig sett en statusrad få så mycket feedback på så kort tid! Folk hörde av sig från båtar över hela världen och bjöd på egna versioner av komponenterna: arbetsuppgift och svordomar. En av oss som har hängt runt på en båt i värmen i ett par månader tyckte att det var gnällig stämning. Han blev virtuellt mobbad. Klassen verkar älska att hata. Det går att applicera i större perspektiv än på bara K1a. Det ligger i den svenska folksjälen. Tänk bara på kafferasterna där gubbarna äntligen får slå ner sina trötta bakar; de börjar med ett "Åh fy faan", och avslutas med en djup suck, en ansats till att resa sig och "Äh, om man skulle ta och... åh fy faaan".

Ärligt talat tror jag inte att särskilt många i klassen har blivit avskräckta efter denna första praktikperiod, jag tror tvärtom att många har haft det ganska bra. Vi är bara ett steg närmare att bli buttra sjömän.

mat

2010-12-27T11:31:00.001-08:00

Dagens pepp-soundtrack: Vampire Weekend -Diplomat's son

Jag köpte CD-skivor i Belfast. Så pittoreskt. Allt är satellitinternets fel, eller förtjänst, det beror ju lite på hur man ser på saken. Jag tror jag håller mig till förtjänst. CD-skivorna väckte massa fina gamla minnen om diverse blandproduktioner med usel ljudkvalitet som gick mellan händerna på oss pådyvlande musiknazister.

Just nu undrar jag över när kocken får slut på de skumtomtar som i ett oavbrutet flöde läggs i godisskålen. Jag mår illa. Men. De. Är. Ju. Så. Goda.

Jag anser att mitt eget ansvar i detta skumtomtefrosseri är begränsat. Får man mat ombord äter man, det är liksom så det funkar. Dessutom känns det bra att kunna skylla min ökande kroppshydda på något som är utom min kontroll. Äh, nu får jag lägga av och skärpa mig! Eller, efter nyår säger vi. Jag har härmed officiellt kapitulerat inför dessa svullandets högtider.

Vi hade precis en diskussion om detta med maten ombord. Att den är bland det viktigaste kan de flesta skriva under på, men vem är det egentligen som har ansvaret för att man får i sig det man ska (och inte överdrivet mycket mer, är väl poängen här)? De sjömän jag hittills har träffat verkar ha ett alldeles särkilt gott öga till mat som kan sammanfattas som: stabbig. Kåldolmar, fläsk med löksås och schnitzel med såååås. Alltså, jag gillar också den här maten, det som eventuellt skulle kunna beskrivas som ett problem är att smaken ombord är ytterst konservativ. Skulle man ge folk en caesarsallad skulle det bli ramaskri. Nä, ärtsoppa och bruna bönor sju dagar i veckan så är alla glada, och är det som kock lätt att göra alla glada, så är det ju en bra och enkel väg att gå. Eller? Jobbet ombord är inte lika hårt idag som det var för 100 år sedan, man behöver helt enkelt inte denna "mat för en karl" varje dag i veckan, och kroppshyddor som skulle behöva skära ner lite på såsen finns det gott om på sjön, så, vems ansvar är det? Alla är ju vuxna människor, och har väl lov till att själva bestämma vad de vill stoppa i sig, samtidigt som det skulle vara lätt att få alla att må bättre med nyttig mat.

Här ombord är läget utmärkt för dem som har självdisciplin. Till varje måltid serveras kokta/grillade grönsaker och en stor sallad, så vill man välja bort onyttigheterna är det möjligt. Ibland önskar jag bara att det inte var så gott med det onyttiga, och att självdisciplinen var lite större, eller att det onyttiga helt enkelt inte fanns så lättillgängligt. Ville man ha det, fick man anstränga sig lite mer än att sträcka ut handen efter en skumtomte eller pommes frites, typ ta ett aktivt beslut och gå iland/till slabben.

...sade hon och slet pappret av ett par after eight.

kul på jobbet

2010-12-26T03:13:00.000-08:00

Dagens kampsång: Jenny Wilson -Anchor made of sand

Helst ska man komma upp någonstansifrån svettig, skitig och på dåligt humör. Då kan folk vara säkra på att man har jobbat (om man inte bara är lagd åt det smuts-buttra hållet, för det finns det ju vissa som är)

*fan vad det gungar! vi ligger till ankars i St Brides utanför Pembroke. Närsomhelst kommer en bok nerflygande i huvudet på mig. Jag slår på fel tangenter för att datorn dansar foxtrot under fingrarna på mig. Båten rycker i ankarkättningen, forces... Nu rasade något inne på toaletten, måste bara kolla vad det var.*

Har man däremot kul på jobbet tenderar folk att anse att det inte är seriöst. Det börjar väl bli en vecka sedan sist då vi skulle sätta i MOB-båten. De var verkligen taggade, styrmannen och maskinisten, här skulle det köras vattenjet! Övningen stod på månadens PMS (periodical mainteinance system, typ), och var liksom obligatorisk. De gjorde sitt jobb efter en checklista, denna guddom ombord, och vi åkte runt i hamnbassängen i Cardiff, plockade upp en nödställd (livboj) och övade på manövrering av båten. Denna övning hade föregåtts av typ en veckas pill och fix med MOB-båten som visade diverse tecken på ohälsa, så om inte annat var det ganska viktigt att få i den för att se att allt funkade. Ändå möttes vi, väl ombord igen, av fnysningar och kommentarer om "lekstuga". Ok, vi var lite rödkindade och exalterade. Det var ju roligt! Men, lekstuga? Varför? Hur?

Som ni märker är det här med arbetsmoral en svår nöt för mig att knäcka. Uppenbart är iallafall att man inte får tycka att jobbet är för kul. Jag för denna slutsats till anteckningarna.

sista om julen

2010-12-25T12:55:00.000-08:00

Vi lägger ner nu, det här med julen. Det var värt ett försök. Försöket gjordes, det var inte särskilt tappert, men pröva själv att sjunga "hej tomtegubbar" med en fattig liten lättöl i kroppen. Alla satt tysta vid julbordet. Jag tror att de tänkte på andra jular de haft, ibland är det svårt att leva i nuet. Så fick vi julklappar, missionskyrkan hade stickat mössor. Jag fick en rånarhuva. Jag vill inte verka otacksam, men den riskerar att tvättas i 60 grader eller glömmas kvar ombord. Ännu mer godis trycktes ner i jakten på stämning. Jag har fått sura uppstötningar som smakar skumtomte. Nej, inte särskilt behagligt, men beskrivande.

Höjdpunkten var nog landgång i Belfast med Starbucks (denna guds gåva till mänskligheten) peppermint mocha, disig sol i utkikstornet mitt i stan, glittrig snö, inhandlande av julklappar till mig själv och pricken över I, i form av ett kraftigt snöfall.

Weise och Tilde och han den där julmarodören Ernst tjatar på TV om att julen fortsätter. Vi gör detsamma, fast mot Pembroke. Folk tar det lugnt ombord. Det är för kallt att jobba ute på däck, och det passar egentligen utmärkt nu när det är några röda dagar. Jag läser böcker, bockar av i mitt praktikhäfte (från skolan, grejer man ska ha lärt sig på sin praktik) och vecklar ut förvirrande ritningar över ballastsystem. Vi förbereder för nästa last med att spola tankar, är noga med att dränera allt på däck för frysrisken, och trippar på tå, rädda för att halka omkull.

Sedan har månen liksom snurrat ett varv till runt jorden. Jag får börja räkna dagar till avmönstring efter nyårsafton. Hoppas förresten inte att någon planerar något firande.

funderingar

2010-12-23T01:32:00.000-08:00

Dagens: Syd Matters - To all of you.

Hemlängtan har klamrat sig fast som en hårt knuten näve kring hjärtat. Pratade precis med föräldrarna, och jag vet hur det skulle kännas att vara hemma; snön, lukterna, förväntningarna, gnabbet, morgonpromenaderna. Jag vågar inte riktigt säga till någon att jag längtar hem, för jag vet att responsen blir:
- Då har du nog valt fel yrke, lilla vän. Såhär kommer det att vara resten av tiden.

Jag menar inte att jag vill ÅKA hem. Jag menar att jag LÄNGTAR hem. Världen behöver inte vara svart och vit. Hade någon stuckit en biljett i handen på mig och sagt: "Åk då!", hade jag inte tagit den. Vissa menar att det inte är någon idé att tänka på alternativ när man väl har gjort sitt val, men med all den tid jag har till att fundera är det oundvikligt.

Dagens arbetsuppgifter består av att limma ihop ett pepparkakshus och städa julfint. Det dåliga samvetet är en ännu större uppgift att ta itu med. Är dessa uppgifter verkligen OK? Kan jag skriva upp arbetstimmar för att pyssla? Vad gör alla andra? Tittar de snett på mig för att jag inte gör någon nytta? Vad förväntar sig folk av mig? Hjälp.

Vi är påväg till Belfast. Tankerbranschen stannar aldrig, så julafton lär firas under pågående lossningsoperation. Det hagelregnar och vi saltar på däck.

lite om julen

2010-12-19T11:13:00.000-08:00

Dagens soundtrack är den gode gamle Jens Lekman, helst med "opposite of halleluljah". Det har inget med titeln att göra, men det är liksom bjällror i den låten, och jag vill så förfärligt gärna komma i julstämning. Ibland försöker jag sjunga lite julsånger själv. Senast idag när jag avfettade skruvarna på mitt 327'e brandspjäll. Ut ur munnen strömmade "det strålar en stjärna". Hur pepp var den liksom? Det blev mer utav ett utdraget dödsylande där jag stod på tredje däck med snö och vind piskande i ansiktet, och airconditionkompressorn (typ) som ylade ikapp. Jag jobbar på med min to-do-lista mellan 8-17 så länge det inte händer något, för då hänger jag med på det istället, lunkar på liksom. Folk tror inte att jag gör någonting. Själv har jag väldigt svårt för personer som hela tiden ska hävda sin arbetskapacitet, så jag låter andra leva i tron om att jag inte gör så många knop. Det är nog inte så smart vid närmare eftertanke, men jag vet inte hur jag ska komma ur denna onda spiral av misstro utan att bli störig, smörig och sådär ivrig som jag redan talat om.

Nu är vi i Plymouth. England är panikslaget och fascinerat över att de verkar gå en vit jul tillmötes. Kajgubbarna har fått fnatt och ropar glatt på oss när vi kommer in. De är liksom exalterade, och som bortblåst är allt hat emellan båt och kaj (slår vad om att de står och säger sinsemellan att vi är helt dumma i huvudet vid varje tillägg. Genom sig själv känner man andra.). Idag blev jag först kallad vid mitt namn av en gubbe (hur är det möjligt?) och sedan sade han lite skämtsamt att det var en fin båt jag hade fått tag i, när jag stod och hoppade i deras sopcontainer för att kunna våldstrycka ner det sista. Sedan chit-chattade vi lite. Något är fel.

Eller, vänta, det är ju julen. Tamigtusan. Att jag inte tänkte på det, att tillochmed kajgubbar blir fina och kärleksfulla av denna vita, bomullsluddiga, väldoftande... nu kommer det: kärleksfulla, högtid. Jag skojar inte. Jul är så fint, även i sin mest subtila förklädnad. Han ska få en puss på kinden, den där kajgubben.

caroline åker till läkaren, eller dagen då taxichauffören blev en rik man

2010-12-17T13:07:00.002-08:00

Det är något fel med mig. Förutom allt det uppenbara har mina ögon kliat, svidit och gjort ont i några dagar för mycket för att det ska gå över av sig själv. När vi var i Cardiff för ett par dagar sedan beslöt jag mig för att uppsöka läkare. Eftersom båtens tider är lite oregelbundna, var det inte bara att åka in till närmaste vårdcentral och sätta sig i kön, utan agenten engagerades (och helt plötsligt kände jag att det kanske hade blivit lite väl stor uppståndelse kring mitt problem, skulle jag såga mig lite i armen också kanske, bara för att ha något "riktigt"?) och en läkare på ledighet ringdes in från sin, av mig förmodade, rävjakt till häst med varm punsch och brittisk överklassdialekt.

Jag åkte iväg i en taxi runt halv sex på kvällen. Tryggt gick färden mot centrum "ja, centrum blir bra, där är det ju logiskt att det finns läkare" tänkte jag. Sedan åkte vi ut ur centrum "ja, det är klart, många sjukhus ligger ju utanför centrum" tänkte jag vidare. Sedan åkte vi ut utanför stan, till gränsen för var de slutar sätta upp gatlyktor "ja, jo, men det kan ju finnas läkare här också...". Efter en halvtimmes färd hade vägen smalnat av till tre meters bredd med mötesplatser. Vi for kulle upp och kulle ner, omgärdade av konturerna till stnmurar och häckar.
- Do you know a little more exact where we are going? frågade... TAXICHAUFFÖREN.
- *Gulp* No...
Tystnad, förutom från den skruttiga fjädringen, nu när vi hade kommit in på grusväg där de omgärdande trädens grenar rispade (ganska skrämmande vi denna tidpunkt) mot bilrutorna. Överlevnadsinstinkten tog överhanden och jag drog iväg ett SMS till båten om vart de kunde leta om det var så att de nästa dag läste i tidningen om ett brutalt mord ute på Walesiska landsbygden.

I mörkret, upp ur ingenstans, dök två stora järngrindar upp. De öppnades långsamt när vi närmade oss, och bakom dem dök ett stort slott upp. Man såg bara konturer av en väldigt stor byggnad och diverse tinnar och torn. Vi var i underlandet, och när jag klev ur taxin för att kolla om underlandet verkligen var rätt plats för läkaren att befinna sig på, öppnades huvuddörren, och jag blev mött av en tjock liten kille (typ 10-12 år) i rosa Ralph Lauren-piké. Han verkade veta att jag var på rätt plats, för han visade mig, med den självklarhet endast bortskämda ensambarn besitter, in i en gigantisk lounge.
- Would you care for a cup of coffee? And the newspaper?
Innan jag hann svara var dessa placerade i händerna på mig, tillsammans med en förklaring om att doktorn var ute, men skulle komma inom en halvtimme. Sedan rultade den lilla själen iväg in i slottets katakomber, och jag lämnades i loungen (varför har de alltid så sjukt kallt inomhus i England?) på en Le Corbusier lädersoffa. Efter en timme hördes ett typiskt V8-vrål från gårdsplanen. "Fan också! Hur ska jag få tag på en ny taxi? Jag vet ju inte ens var jag är, och den enda levande själen jag sett sitter väl djupt försjunken i något dataspel (eller så har han fullmånemuterat till varulv)". Men taxin stod lydigt kvar, vilket jag ju borde ha insett av motorljudet. Istället hörde jag klipp-klappande klackar i hallen, och in i loungen svepte en plastikopererad dam i svårbestämd ålder med minkpälsen hängande över axlarna. Samtidigt som hon föraktfullt och med viss avsmak betraktade vad katten släpat in, och hur detta hade skitat ner den bourgognefärgade mattan med sina smutsiga skor, berättade hon att doktorn skulle komma om fem minuter.

En kvart senare gled Mercedez CLS'en in på grusplanen. Ut kom doktorn, denna efterlängtade man. Han var först tvungen att tina upp mig med blåslampa, sort of, innan undersökningen kunde påbörjas. Den tog inte en sekund mer än två minuter. Ögoninflammation konstaterad. Tack och hej, leverpastej.

Jag gick ut i mörkret, väckte taxichauffören som bekvämt satt och sov med huvudet i tillbakalutad position, slängde ett öga på taxametern och rös. Den enes död, den andres bröd. Sedan åkte vi tillbaka till båten, och taxichauffören hade nog också sett på mätaren, för han var märkbart mer upprymd och pratsam än på vägen ut. Inga konstigheter, men jag har varit i underlandet.

karatedag

2010-12-13T10:52:00.000-08:00

Lagom till förmiddagskaffet kände jag hur det började bubbla, en välbekant känsla av att alla gör bäst i att hålla sig på replängds avstånd från mig. När den första kommentaren kring mitt mellannamns betydelse för dags datum fälldes, tittade jag stilla upp från mitt kaffe och sade: "Om någon retar mig idag kommer jag börja gråta". Stämningen kilade iväg som en ljusskygg kackerlacka.

Jag har fått en to-do-lista av min agilitytränare. Jag kommer inte av båten förrän i april, tidigast. En dag som denna är listan dock en välsignelse. Jag har stått och surat vid mina brandspjäll, stålborstat deras skruvar, wd-40'at och fettat, medan jag kommit fram till att wd-40 måsta vara lösningen på all misär här i världen (och med "här" menar jag den industrialiserade delen av världen. wd-40 går tyvärr inte att äta.). Konspirationsteorier kring misärens och ondskans upprinnelse florerar ombord. Det hävdas, med olika belägg, att särken är roten till allt ont. Jag vet inte hur man skulle kunna döda särkar med wd-40, men ge mig några brandspjäll till, så har jag det.

Nu kom det proviant. Ett underbart scenario när maskin och däck drabbar samman i en kakafoni av hur man bäst bör få ombord maten, hur sling ska kopplas, och vem som är sämst lämpad till att ta itu med uppgifterna. Mitt förslag om att alla bara kunde ta varsin kartong och springa åt varsitt håll (det hade varit lika effektivt), mottogs inte med den humor som det levererades med. Nu är allting iallafall ombord och tillochmed äggen är hela. julbordet är räddat!

vardaglig uppdatering

2010-12-11T00:19:00.000-08:00

Vi är åter i Pembroke. Här har tidvattnet skiftats under skrovet på Bro Distributor många gånger, jojo. Annars är jag på en stadig utförskurva. Igår försökte jag försvara för mig själv hur en mil på löpbandet lätt kunde bytas mot en timmes dagispingis (de var så snälla, alla stannade liksom upp i rörelserna så fort det var min tur att slå till bollen, så slog de sådana där lösa, höga bollar. Som att det skulle ha hjälpt!) och mjuk pepparkaka. Jag hann göra mig två reflektioner: INGEN kan se cool och bollkontrollerad ut när man jagar en studsande pingisboll på backen. Manliga män som hukande springer efter en liten orange kula med flaxande armar är helt underbart! Reflektion nummer två gjordes kring att man inte ska göra plågsamma och njutningsfulla saker samtidigt. Jag gick sex trappor upp och åt kaka samtidigt. De tog liksom ut varandra, iochförsig blev trapporna lite mindre jobbiga att gå i eftersom kakan tog hälften av uppmärksamheten, men å andra sidan blev en helig kakupplevelse förstörd av andfåddhet i trapp. Summa: minus.

Jag är åter i ingenmansland. För en person med behov av fasta tidsramar för att kunna planera sin tid, är detta... utvecklande. Jag ska jobba 12-20, men även vara med på alla avgångar och ankomster, samt om det händer något intressant utanför min arbetstid, och samtidigt ska jag vara noga med att ta ledigt så att jag får min vilotid och... gaaah!

Nu styr vi strax kosan mot Plymouth.

vardaglig uppdatering

2010-12-09T03:30:00.000-08:00

Det finns alltid ett soundtrack. Idag är det Rufus Wainwright "Oh what a world". Tillbaka i Dublin, tillbaka på däck. Gårdagen ägnades åt infettning av rullklys och vinschar. Delfinerna lyste upp tillvaron, haglet förmörkade den. Det känns som att jag låter på gränsen till melankolisk, men jag har egentligen inte reflekterat över någon sinnesstämning. Allt är som det är. Jag skulle nog kunna sammanfatta läget som: nöjd.

Jag har försökt julpynta i hytten, och varje morgon startar jag med en chokladbit från min top-gear-kalender, men det är som att något inte riktigt vill infinna sig. Jag vet att snön ligger vit därhemma, att det är helt kolsvart ute medan mamma knådar lussebulledeg och adventsstakarna lyser gult i fönstren. Pappa skickas ut på balkongen för att hämta något, och en kall fläkt drar in i lägenheten och friskar upp den av saffran tyngda inomhusluften. Traditionsenligt rullar mamma perfekta små lussekatter medan pappa skapar modern konst. Det gör nästan ont att tänka på. Bäst att låta bli, för frånochmed nu kommer julen att spenderas borta många gånger. Jag ska försöka hitta någon artificiell granbarrsdoft på stan.

kval

2010-12-05T11:36:00.000-08:00

Lykke Li (egentligen lyssnar jag inte på henne) och Jelly Belly super sours. Vi lämnar Plymouth där jag har spenderat eftermiddagen jagandes engelska julsmaker som inte får det att vända sig i magen vid blotta anblicken. Det blev Jelly Bellys, och några suspekta kakor till familjen, jag ska ju ändå inte vara där när det jular loss.

Veckan i maskin är över och har lämnat mig tvivlande. Det var schysst därnere. Så schysst att det inte blir några uppföljningar på kapitel 1 av "skäl till att inte arbeta i maskin". Det var inte så mycket dum-glo som på däck, och dessutom kändes allt vi gjorde nyttigt, se till så att båten går liksom. Styrmännen håller, förutom själva kassakon lasten, mest på med att fylla i checklistor på hur många hår vi har i våra penslar, hur vi ska hantera en eventuell UFO-attack och hur många vita A4-papper som dagligen hanteras. För det har någon auktoritet bestämt, och då ska det vara så. Nere i maskin finns lite mer integritet, typ: "Nu håller vi på och fixar det här. Om ni vill att båten ska funka är det bara att hålla tyst och låta oss göra vårt jobb. Don't call us, we call you." Jag gillar det där självständiga, att folk måste lita på att man gör sitt jobb på bästa sätt. Att man kan ha stolthet kring det, och inte bara göra som någon av högre rang har sagt åt en.

Vi hade en diskussion, och kom väl fram till att efter en vecka skulle en maskinare kunna göra ett styrmansjobb hjälpligt. Det omvända gäller inte. Detta faktum gör maskinare osårbara. Detta, och så det att de under kafferasterna kan sitta och rapa tekniska termer som inte betyder mer än goddag yxskaft, men för en däckare låter som lösningen på världens energiförsörjning. Man borde konstruera ett kodspråk uppbyggt kring tekniska termer; "fan vad fula skor han har" = "de där fundamentspackningarna borde ligga i länsgropen". Hehe.

Men, hallå! Vart är det här påväg? Jag skulle ju bli sjöman. Inte någon oljig ingenjör. Jag suger ju på matte! Krisen är ett faktum.

coolt

2010-12-04T10:32:00.000-08:00

Vi låg svettiga och hopknycklade i någon länsgrop för att testa nivålarm, jag och motormannen, eller, han låg svettig och ihopknycklad. Jag satt bekvämt vid sidan av och hade anlagt min mest uppmärksamma och intelligenta min, den som tydligt signalerar hur villig jag är att lära mig vad som förevisas. Den är dock ganska värdelös när det enda som hade kunnat hjälpa den stackars motormannen var att jag skulle packa ihop min blivande styrmanslekamen och dyka ner i hålet. Senare på kafferasten dryftades möjligheterna att köpa på sig några leprechauns nästa gång vi är i Dublin. Tyvärr sägs det att de är ganska samarbetsovilliga och dessutom påhittade.

Hur det nu var kom en av maskinisterna nerflaxande för lejdaren (jag är livrädd varje gång, de tar typ 8 steg i taget. Oljefläck någonstans (ganska hög sannolikhet ändå) = död.) och ropade att jag skulle upp på däck. För en gångs skull for inte tanken "vad har jag nu gjort?" genom mitt huvud, som den annars tenderar att göra varje gång jag blir kommenderad någonstans med hög röst.

När jag kom upp på däck blåste vatten upp i skyar. Indiana Jones-soundtracket drogs på och så bara ett massivt ljud av: FLAPP-FLAPP-FLAPP-FLAPP-FLAPP. Mössan blåste av medan jag stretade över kobryggan fram mot helikopterplattan. Där hade nämligen Royal Navy bestämt sig för att ha övning. De stod och hoovrade ovanför båten med en gaaanska tuff helikopter, och började fira ner en gubbe. Elegant gled han ner för vinschen och in över helikopterplattan i liräddarmundering, hjälm och solglasögon. Väl nere drog han av sig hjälmen, slängde lite med sitt svettlockiga bruna hår och petade ner solglasögonen på näsan medan han sträckte ut en hand med mig och nickade upp mot helikoptern. "Wanna go for a ride?". Eller inte. De bjöd iallafall på ett par ärevarv runt båten och vinkade glatt till oss på däck som var i färd med att rulla ihop våra tungor pch plocka upp våra tappade hakor medan vi intalade oss att vi minsann visst har valt rätt yrke.

dagens

2010-12-02T12:50:00.000-08:00

Smutsloppa [smut:sl'åp:a] smutsloppan smutsloppor subst.

Fysiskt men som följd av hårt arbete i maskin. Smuts, såsom olja, sikaflex eller småspik, ansamlas i porerna i huden där de ligger och mognar till en härlig inflammation, och Tadaaa! King Kongs pormaskar har mött sin överman.

Alltså. Jag har ju inga smutsloppor. Såklart. Det är förbehållet de riktiga dieselråttorna som tvättar händerna med lacknafta.

vardaglig uppdatering

2010-12-01T08:35:00.000-08:00

Med undantag för några pikar i händelseförloppet ombord som är roliga att skriva om, går livet här sin gilla gång. Det är bra nere i maskin. De är snälla mot mig. Jag får vara med och skruva, torka, pumpa, klia mig i huvudet och dra skämt med anspelningar på sex under kafferasterna som vi sedan skrockar åt i grupp. Höhöhö. Det är gemytligt. Vi blir hånade av de (enligt dem själva) råbarkade och vindpinade (ok, det sista kan de få, det har ju trots allt haglat horisontellt typ hela dagen) människorna på däck. De tycker att vi är slappa när vi sitter i nerhasade overaller i fikarummet och skålar mot dem med våra kaffekoppar, när de blåa om läpparna fladdrar förbi och tänker på Hawaii eller självmord. Det är inte slappt, man håller bara på rasterna för att samla kraft till resten av dagen. Projekt som står för dörren är: En fin svarvad och svetsad julgran som man kan ställa i ECR (engine control room) och hänga muttrar och små skiftnycklar i som pynt, och så tänkte vi göra egna pepparkaksformar. Trivsel är viktigt.

anledningar till att inte jobba i maskin, del 1: fettfällan.

2010-11-29T12:54:00.000-08:00

Jag har blivit deporterad ner i maskin. Det står i mitt gröna praktikhäfte att jag ska vara i de där undervattenskatakomberna i en vecka. Precis när jag har slutat fråga om varje mutter, ventil och rör på däck, ska jag ner och vara totalt default i maskin istället. Jag känner mig verkligen smart. Det värsta är att jag är lite som en irländsk setter (de här hundliknelserna går hem), så fort man har lärt dem "sitt" så har de glömt hur man står = jag kommer nästa vecka att behöva fråga om varje mutter, ventil och rör igen.

-Det här blir kul... fnittrade andremaskinisten ondsint.
-Mmmhmm..?
-Du ska få göra rent fettfällan imorgon *giggle giggle*.
-Whatever, replikerade jag kaxigt och lite coolt nonchalant.
Han avlägsnade sig, omgiven av en air av skadeglädje. "Hur farligt kan det vara?" tänkte jag.

Såhär i efterhand kan jag avslöja att jag typ hellre hade valt att bada i bajs.

Fettfällan, så funkar det: Allt avlopp från byssan ska ner i en tank tillsammans med annat avloppsvatten, dock är det som kommer från byssan blandat med massa fett från matlagning och annat man varken kan eller vill veta namnet på, så då kör man det genom fettfällan först, där det står 12 små, små, små killar i vadarbyxor och skyfflar undan fettet från vattnet och lägger det i fettfällan. Sort of. Poängen är iallafall att fettfällan är fylld (stort som ett badkar) med en månads gammalt härsket fett. Har du luktat på härsket fett någon gång? Surströmmingen skulle krypa tillbaka in i burken om den fick känna odören. Och så ser det ut som en blandning mellan maträtten pölsa (jag visste att det var något fishy med den när jag redan vid fem års ålder vägrade äta skiten) och kräk.

Motormannen börjar sleva upp denna sörja i hinkar. Jag ville kräkas, men tillochmed spyan vände på halva vägen när den insåg vad den skulle möta. Mitt uppdrag var att bära dessa hinkar upp för en lejdare, och hälla fettet överbord. Alltså, jag har ju lärt mig att man inte ska spotta i motvind och sådär, så med munnen noggrannt stängd, placerade jag mig lägligt i lä i aktern och hällde. När den lilla vindvirveln dök in över poopdäck hade jag dock glömt att stänga ögonen. Fiiifan.

Sedan har jag alltid på något sätt tyckt att det är mysigt att gå ner i maskin, att trappräckena är lite pittoreskt inoljade av hårt arbetande händer med något sorts smörjmedel på. Nu har jag varit med till att fetta in de där trappräckena. Jag rör dem aldrig igen.

Nu ska jag gå och skrubba mig under naglarna för 47:e gången. Ärligt talat tror jag aldrig att jag kommer att bli ren igen.

vardaglig uppdatering

2010-11-27T10:12:00.000-08:00

En handlingarnas man, den nya kaptenen som mönstrade på för ett par, tre dagar sedan. Båten har växlat från att ligga och mysa i lagom motorvägsfart på sexans växel, till att kolla sig över axeln, växla ner till trean och omkörningsgasa med ett vrål. Jag är lite i chock. Från att vara den herrelösa hunden, till att bli adopterad och vidare till kadetten som förväntas vara med på varje avgång/ankomst och vara ständigt på alerten på... fyra dagar. Denna drastiska omställning får mig ärligt talat till att känna mig lite trängd. Nu är det någon annan som har mitt bästa för ögonen, och jag kan inte längre självständigt ta tag i de bitar som jag tycker verkar vara intressanta/relevanta. Självklart är det bara att accepetera att jag har personer som bestämmer över mig, och att jag inte kan protestera förrän jag blir orättvist behandlad, men det är just den här omställningen. Det hade ju varit mycket bättre om någon hade tagit tag i mig från början och satt nivån.

Resan går vidare. Vi glider runt i dödens triangel och upplever (vad heter det på svenska, det här är pinsamt, typ som att Victoria Silvstedt inte kan prata svenska längre) breathtaking soluppgångar, hagel, regn, försök till landgång och inhandlande av julklappar. Nu är vi påväg från Pembroke till Plymouth, och den ny-alerta kadetten tänkte ha eftermiddagen ledig där, medan någon annan får stå och vakta lossningen, där det mest upphetsande som händer är att man kan höra lasten porla i rören.

Snart händer nog något roligt eller otippat ska ni se.

så många åsikter

2010-11-26T02:55:00.000-08:00

Tack, tack, tack. Jättemycket tack *bugar och bockar*. Jag blir rörd av att ni alla vill mitt bästa. Lilla jag borde inte få ta så mycket plats i ert medvetande, och framförallt har jag inte förtjänat den uppmärksamheten. Jag känner mig hedrad. Tack så mycket, åh.

Folk är väldigt engagerade i min framtid. Varje dag får jag höra hur jag bäst ska förvalta min tid som sjöbefälsstuderande vad gäller praktik. Imorse satt jag bokstavligen mellan två personer som började omtala mig som "hon" efter att inledningsvis ha inkluderat mig i samtalet. Någon tyckte att hon skulle ut på offshore, någon sade att hon skulle låta bli.

Åsikter om hur jag borde få mycket tankbåtstid strider mot dem om att jag borde ta chansen att prova så mycket som möjligt. Någon menar att jag absolut måste ut på atlantfart, medan andra tycker att man ska hålla sig i Europa. Vissa anser att jag lika gärna kan ge upp den här karriären eftersom alla svenska båtar ändå är på väg att bli utflaggade. Jag har inga som helst intentioner att negligera era tips och råd, men det räcker så. Tack, tack. Jättemycket tack. Annars kommer jag snart att slå knut på mig själv.

att bli adopterad

2010-11-24T07:42:00.000-08:00

Aah, satellitinternet, detta ständiga föremål för irritation och otålighet. Nu har det lagt av helt. Detta inlägg är skrivet den 23:e, vi får väl se när det kommer upp. TV-signalen är också borta och i dagrummet ekar tomheten medan dammråttorna samlas. Alla har låst in sig på sina hytter eftersom umgänge utan tekniska media idag verkar vara otränkbart. Wii, någon?

Nåväl. Den herrelösa hunden har slutligen fått en husse. Han är andrestyrman med ansvarsområde säkerhet. Han är ett år yngre än mig (och finnes tendenser till prestationsångest kickar dessa igång av ett sådant faktum, oh yes), och håller vi fast vid hundliknelserna kan man nog beskriva det som att han tycker att jag är en bekväm och lätt överviktig bordercollie som skall agilitytränas till OS-nivå. Hmm. I kraft av min höga ålder torde jag ha så mycket pondus att hans intentioner om att superstimulera mig borde kunna gå att avvärja. Så var det det här med ivrigheten som nämnts tidigare. Alltså: Jag gillar verkligen att vara på sjön. Jag vill lära mig grejer. Jag är intresserad, men hur visar man det utan att springa benen av sig, sicksacka mellan pinnarna, hoppa hindren, kasta sig genom tunneln, fånga bollen och komma tillbaka och be om mer? Gränsen mellan integritet och ordervägran är hårfin. Jag intalar mig att han inte är ute efter att sätta dit mig och ge mig dåliga betyg (det där med betygen är ju också en ångesttrigger. Uppförande skala 1-5, sååå 1940-tal), utan att han är en ung, peppad styrman som är mån om att göra sitt jobb så superduperbra som möjligt, och just nu ingår jag i hans jobb. Igår kände jag dock lite på integritetsgränsen; jag hade min lediga eftermiddag och skulle gå iland, när han föreslog att jag skulle vara med och testa några pumpar. Varför? Varför frågade han? Han visste ju att jag skulle vara ledig. Jag började kallsvettas i min velighet mellan att vara bordercollie och stanna kvar ombord, eller vara lite mer av en cool basset och gå iland. Basseten vann. Det var skönt, men gav en besk smak av dåligt samvete, antecknade han detta ointresse till de kommande betygen? Plymouth var fantastiskt i vilket fall. Förresten har jag jobbat i elva timmar idag, så det borde ju täcka upp.

Nu ska maskinarna bunkra tjockolja. Det är kul, för de blir helt stissiga så snart de ska koppla slang. Iochförsig blir vi på däck stissiga av att typ byta en glödlampa.

epic fail

2010-11-21T08:09:00.001-08:00

Sånt här är påhittat. Det hör man bara folk som har kompisars kompisar som gjort. Och jag.

Klockan var halv sex. Morgonhatet var närvarande. Jag och matrosen stod i båssjappet (stavningen på sjapp är oklar) och slipade bort "GÖTEBORG" på livbojarna, där det ska stå "KOBENHAVN" istället. Samtalet flöt på bra, och morgonhatet gjorde att det snart gled in på mindre smickrande egenskaper hos folk. Vi hade fått upp ångan ganska bra, och stod och gjorde narr av det mesta, när vi hörde steg närma sig. Överstyrman dök upp i dörren:

-Hördudu matrosen, du får nog ta och resa på dig. Knappen på din radio har varit intryckt i minst 15 minuter. Adjö.

Skammen.

2010-11-20T02:29:00.000-08:00

I den disiga gryningen på irländska sjön hade vi hidden cameras på högsta volym medan delfinerna hoppade kring stäven.

Jag har en ny sattellitinternetstrategi; medan varje sida laddar hinner jag läsa fem sidor i någon tung klassiker, typ Kafkas "slottet". Nuförtiden kan jag anse mig bli berikad av av snigeluppkoppling.

stämning

2010-11-19T09:43:00.000-08:00

Rufus Wainwright sprakar ur mina datahögtalare. Jag har kommit på att om man lyssnar ashögt på datorn på musik som redan i förvägen är skräpig, så gör det ju inget att ljudet är kasst. Solen har för länge sedan gått ned över den engelska landsbygden (var den någonsin uppe?), och vi befinner oss i Pembroke. Dödens triangel kallas traden som vi nu har återvänt till; Pembroke, Belfast, Dublin, Cardiff, Plymoth, och alla verkar ha svår ångest över att vi är tillbaka. Jag tänker att jag ska vara här i två månader till, så jag kan inte börja sucka än, inte riktigt. Förresten, vad spelar det för roll? Det är ju samma lastarmar, kaj-gremlings och bensindofter var man än kommer. Jag är nöjd så länge det är plusgrader.

Ett par styrmän och chiefen har mönstrat av, nya förmågor är ombord. Friskt blod är välbehövligt här på Bro Distributor, där stämningen inte är på topp. Det är det här med att båten är såld till Maersk och ska flaggas ut. Många får sparken, och de som ska stanna kvar får i vissa fall mycket sämre avtal, och får de inte mindre pengar i handen, så är det ändå besparingar på gång. Mässman håller krampaktigt fast i servetterna som ligger på borden, Maersk tycker att man kan ta toapapper istället. Man pratar mycket om "indierna" som kommer för att ta över ombord. Mest rädda är man för den indiska kocken in spe. Folk ombord gillar liksom raggmunk, fläskfilé och kåldolmar. De skakar av rädsla om någon nämner tandoori. De som inte har fått sparken vill gärna också härifrån, om inte annat så för matens skull. Folk drar benen efter sig, tycker inte att så mycket är kul längre, och skiter egentligen i det mesta. Som min matros sa "De har redan sparkat mig en gång. De lär ju inte kunna sparka mig en gång till." medan han drog ett djupt och hemlängtansfullt bloss på sin cigarett. Jag förstår honom, men känner mig samtidigt uppryckt av de nya peppade styrmännen som är ombord. Jag ska nog kunna lära mig något denna praktikperiod ändå!

kära dagbok...

2010-11-18T10:20:00.000-08:00

...imorse blev jag purrad (väckt) klockan halv fyra av en skrovlig röst som förkunnade att det var dags. Jag och matrosen möttes i mässen. Under tyst, tryckt morgonhat åt vi varsin macka och begav oss ut i den belfastianska natten. Innan vidare beskrivning av denna morgon vill jag bara säga att Nordirland kan dra åt helvete. Ner i omklädningsrummet och på med underställ, overall, täckjacka, täckbyxor, regnjacka, mössa, hjälm, stövlar och vantar. Smidighet 0, men regntäthet 100. Trodde jag, ja!

Alltså, det går inte att förklara vad som mötte oss när vi kom ut genom dörren. Kall Tsunami, så är vi något på spåren. Jag och matrosen skulle strippa tankar (det är när man tömmer det sista av lasten. Pumpen får lite hjälp av tryckluft eller nitrogen, finns säkert någon bra förklaring på Wikipedia om ni är intresserade). Han är mer erfaren än jag, och visste var detta skulle sluta. Han var tyst och mycket sammanbiten över ekvationen väder/fyra timmar utomhus, medan jag visade honom mina nyinköpta gore-texvantar (som blev bevärdigade med en fnysning) och stage-dive'ade in bland rören. OK, redan efter fem minuter hade regnet letat sig innanför kragen och rann längs med ryggen, men jag var ju varm iallafall. Pumparna tjöt och bankade, det var rundgång i walkie-talkien, mörkt, trångt bland rören, vinden ven, och regnet var så... sadistiskt, sjukt, mycket, blött.

Två timmar avklarade, och vi fick kaffepaus. Snabbt in med kläderna i torkskåpet, sedan ut igen. Jag och matrosen fick skrika till varandra för att ha någon chans att höra. Då, i ovädret, kom Gremlings upp från kajen. Slanggubbarna från oljebolaget som skulle koppla loss slangarna. (Riktigt irländsk dialekt nu):
-Good day! Isn't it a lovely day today? You look like yoy are freezing. How could that be?
-Morr...
-Oh, yes, well indeed, the weather is a bit rough, but isn't it nice to feel that you are ALIVE sometimes? OK, lets get some work done!

Efter fyra timmar fanns inte en torr tråd på kroppen. Någon hade kunnat slänga mig i havet utan att jag hade märkt något, och precis när vi skulle gå in och skala av oss våra blötdjursoutfits sprack molnen upp, som magi, och solen tittade fram. Vår avlösare kom ut ur bygget och kisade lite mot ljuset, sedan såg han oss. Sura, blöta, trötta, och man såg verkligen på honom hur han inte fick det att gå ihop. Ingen av oss hade lust att förklara och ge honom den skadeglädjen.

2010-11-16T13:36:00.000-08:00

*den där failsignalen som möter en i örat när man har slagit något fel, di-dööö, typ*
-Du. har. 348. kronor. kvar på kontot. Du. har. två. obetalda e-fakturor att signera. på sammanlagt. 4689. kronor.

Doh.

Imorgon är vi i Belfast. Landgång tänkte jag. Tänk om tänkte plånboken. Det är en annan bra grej med miniuniversumet Bro Distributor, att man kan leva helt barskrapad utan att lida så länge man bara håller stålhättorna på däck och inte kollar sin internetbank (by the way, medan jag gjorde mina ärenden där, kan vi nu vara framme vid punkten för jordens undergång. Har solen exploderat? Har det gått 2000 år? Lever vi på mars? Heja satellitinternet!)

Inga nya fantastiska upptäckter rörande sjöfart, båt, maritima förkortningar eller explosiva ämnen har gjorts idag. Faktum är att jag har haft en lite dipp. Håll käften. Den den där 62-åriga sjöbusen med helskägg, pipa och fru som inte kommer ihåg hur han ser ut har redan suttit på min axel hela dagen. Han har sagt grejer i stil med: "Längtar du hem redan nu? Det kommer aldrig att gå bra, det här!", "Kvinnfolk ska hålla sig på land!" och "Det blir bara värre frånochmed nu! Kallare, mörkare, jävligare." Tror att mitt lilla fall har att göra med att några stycken mönstrar av i dagarna. De är superglada. De planerar jul och semester. Jag älskar jul, och jag skulle väldigt gärna spendera den hemma. Dessutom är jag i stort behov av en kram.

inställning till ivrighet

2010-11-16T00:18:00.001-08:00

Jag är inte ensam höna på pinnen på den här båten. Det finns en annan praktikant också. Jag har lite ångest i förhållande till henne. Hon gör allt det där som jag inte orkar (då har hon ändå varit här i tre månader, och jag i en vecka...), och med glatt humör dessutom. Kan man seriöst tycka att det är kul att inventera kontorsförrådet? Härleda sladdar i voidspace (voidspace, det är fina grejer det, om ni tänker er att bryggan är någorlunda stilren, lite skärmar och sådant bös, men ganska minimalistisk, så finns det ju 1358 burkar och 247596 sladdar som hör till den här eleganta navigationsutrustningen. Dessa är placerade i ett tomt utrymme med kryphöjd, under bryggan. Major cord mash-up!), eller sitta med den där pappersbläddrande inspektören i fyra timmar?

Hon är käck. Jag är fett o-käck. Jag vill mest bara göra grejer där jag lär mig något. Inventera kontorsförråd v.s. läsa en spännande dokumentärbok liksom. Iochförsig tror jag att jag skulle bita hårt i vilket enkelt litet uppdrag som helst, bara jag fick något. Häromdagen fick jag vara sekreterare på ett möte. Det engagemanget gick inte av för hackor! Får man något litet att göra, är det ju bara att göra det så bra som möjligt, så kanske man får något roligare att göra sen. Eller? Jag är ju så sjukt otålig också. First step: sekreterare, second step: captain, please!

Aja, jag chillar med de coola killarna och säger: Ni behöver inte väcka mig vid varje happening. Jag ska vara här i två månader, hinner nog ändå.

Solen går upp över var-vi-nu-är, någonstans mellan Pembroke och Belfast. Det är helt jävla bedårande som vanligt. Förutsättnigarna för livskvalitet är stora ombord. Igår spenderades kvällen med god mat, träning, kortspel, bastu, kakor och wii. Då hade jag faktiskt jobbat hårt en hel dag.

rätt ute?

2010-11-14T06:52:00.000-08:00

Alltså *moffar i mig chocolate-chunkcookies med marschmallowsbitar*, jag fattar inte vaför folk klagar så mycket på sina praktikplatser *lutar mig tillbaka i min soffa och pillar eftertänksamt i naveln* jag menar, så himla olika från båt till båt kan det väl inte vara? *undrar om jag hinner ner till 15-kaffet med nybakt om jag skriver det här inlägget nu?*.

Nä, men ärligt talat. Jag hoovrar runt lite på den där facebooksidan som någon i klassen har lagt upp för oss som går i samma årskurs. Där postas det ivrigt om praktikplatser som skulle bytts mot koncentrationsläger i ett nafs, bara man fått chansen. Någon utan reträttplan för den här utbildningen går nu istället i självmordstankar. Jag tror tillochmed att det är någon stackare som har fått blåsor på fingrarna av att spänna spännband.

Det kanske är jag som inte har någon distans, kanske är det som en dramadokumentär; man utgår från en sann historia och bättrar på tills det blir kul för andra också. My bad isåfall. Annars tycker jag att man ska vara glad över att första praktiken ligger så tidigt att man har chans att ta sig en rejäl funderare på sitt utbildningsval innan man fortsätter, för det är såhär det ser ut till sjöss. Precis som på DIN båt! Du riskerar att hamna där igen, så sluta drömma om fornstora dagar när bananbåtarna låg i Rio De Janeriro i två veckor då det bara var att loda iland med panamahatten på sned och skaffa sig en solbränna. Sjöfarten är inte bara bantad och industrialiserad en masse, den är hotad också, eller, våra jobb är iallafall och i takt med att sjöfarten internationaliseras så finns det många som gärna får dina skavsår i händerna för en mycket mindre penning än du själv.

Varför är man på sjön då? En bransch där svenskar i allt snabbare takt blir utkonkurrerade av andra nationer? Jag vet inte. Själv hade jag 1000 anledningar till varför man skulle vara arkitekt, både egoistiska och ideoligiska, den självuppfyllda samhällsförändraren... Men sjön känns bara rätt liksom. Jag var uppe klockan halv sex imorse och badade i bensin, gjorde tankrent, bättrade på tinnitusen med pumpoljud av alla dess slag, lyfte blindflänsar på 20 kilo och klämde fingrar mellan muttrar och bultar. Det känns fortfarande bara rätt. Sedan gick solen upp över Englands västkust, och vem blir inte helt betagen?

kontoller

2010-11-13T10:58:00.000-08:00

Port state control, flag state control, vetting, internal audit, master's review... Fy fan vad med kontroller det är! Nu har jag bara varit med om Flag state control, det var en gubbe från Sjöfartsinspektionen här idag, och han var ju iochförsig ganska avspänd, typ:
-Alltså, jag tänkte, båten ska ju flaggas ut om ett par månader, så jag tänkte mest göra det här för syns skull, inget grundligt... Har ni kaffe?
Det tillvägagångssättet kan man ju tycka vad man vill om, men jag förstår att det måste kännas ganska meningslöst att kolla att båten upprätthåller svensk standard, när den om två månader blir dansk. Ändå tog kontrollen åtta timmar, och det var papper, papper, papper. I det dagliga arbetet kontolleras, uppdateras och hålls dessa papper i ordning av kaptenen och chiefen. Jag tänker att överstyrman får räcka för mig; han är ansvarig för lasthantering, däcksunderhåll och praktikanten. Jag ska bli en sjukt bra överstyrman som praktikanterna ombord känner sig styrkta, stöttade och påhejade av. Jag ska uppmuntra unga, entusiastiska, osäkra, rådvilla, handlingskraftiga, ja ALLA praktikanter. Jag ska.. jag ska... börja med att springa lite på löpbandet. Den där kakshoppingen här i Dublin satt där den skulle.

reflektioner kring sjögång

2010-11-12T00:46:00.000-08:00

Vi går precis in i passagen mellan England och Irland, och befinner oss således vid Irlands nordöstra spets. Det har gått präktigt mycket sjö det senaste dygnet, och hårdast ombord får man nog lov säga att kocken är; han levererar helstekt fläskfile och smörgåstårta no matter what. Ynkligast ombord... whoops! nu åkte stolen jag sitter på iväg från skrivbordet *kravlar mig tillbaka i uppförsbacke*, OK, vi låter den frågan bero.

På tal om stolar som far, häromdagen bevittnade jag beviset på antingen respekt för naturelementen, eller så var det bara total hopplöshet; skepparen satt i dagrummet, behagligt tillbakalutad i en fåtölj, med benen över armstödet och en kaffekopp i handen. Något intressant var på TV, för där var blicken stadigt fäst. En ganska vanlig syn ombord, om det inte hade varit för att båten lutade 20-30 grader i rullningarna, och fåtöljen i vilken kapten satt for runt i dagrummet som en klick smör i en stekpanna. This picture will haunt me.

Annat som blir intressant vid kraftig sjögång är upprätthållandet av rutiner. Alltså, båten ska ju fram, inget snack om det, men jag tänker på de där sakerna som på fritiden håller mig ifrån att tappa greppet helt och sluta på rygg i kojen med ett tomt kakpaket på magen (för att bara ligga still och äta är onekligen ett alternativ i det här vädret); träning, studier, personlig hygien... Igår satt jag mig på träningscykeln och drog iväg två mil. Förfarandet kan sammanfattas som: spännande. Löpbandet var aldrig ett alternativ, då hade jag legat i ombordsjukhuset nu. Sedan kom intressanta moment nr. 2: duscha. Jag beväpnade mig med schampoo, ansiktsmask, inpackning, rakhyvel och tvål, gick in i duschen och blev genast omkullvräkt av en våg. "Attans!" tänkte jag "får skippa att raka benen då", medan jag kravlade mig upp och bredbent tog spjärn mot duschkabinens väggar innan jag fortsatte min SPA-behandling till havs. Jag hade inte ens hunnit blöta igenom håret ordentligt innan jag satt där på durken igen. "Attans, får skippa ansiksmasken också" tänkte jag, medan känslan av att min dusch skulle bli som historien om koftan som bara blev en vant-tumme, stegrades. Mycket riktigt. Schampoo, bara shampoo, blev min lyxkur.

Nu önskar jag mig mest spännband till kojen. Eller en hängkoj. Eller kanske en vattensäng? Ja, det hade nog varit något.

2010-11-10T11:24:00.000-08:00

Engelska är arbetsspråket ombord. Det är tydligt nu när jag sitter i biblioteket nära bryggan och skriver. En våning (däck, whatever) upp hörs styrmannens utsökta vokabulär bestående av: "fuck", "fucking", "bullshit" och "idiots". Helst i en kombination av "fucking bullshit, fucking idiots!" verkar det som nu när jag har suttit och lyssnat ett tag.

Jag sitter i biblioteket och inte i min egen fina lilla hytt på översta däck för att laddaren till min dator har pajjat. Det är då jag älskar att vara ombord. Jag vill leva i ett community av folk som bara KAN massa saker, för när jag stod där med laddaren i handen, som slaktaren med en nackad kyckling, kom andremaskinisten förbi:
-Va éré?
-Nä, min laddare har pajjat, jag vet inte vad som har hänt.
-Har du kollat att den pallar hertzen och nippon-pippon-tekniska-förutsättningar ombord?
Jag börjar bli trött på att känna mig dum men:
-Nä.
Sedan försvänn han som en liten dieselråtta ner i maskin och kom tillbaka med en spänningsmätare.
-Stendöd, men jag tar ner den i maskin så har jag något att fixa med imorgon. Den kanske inte ser så snygg ut när den kommer upp, men den kommer att funka, är det lugnt?
Är det lugnt? Är det lugnt!? Alternativet hade varit att cruisa runt utan dator (och därmed två säsonger av californication, två av hung, två av six feet under och typ alla med family guy) i två och en halv månad.

Undra vad jag någonsin kan göra för honom, för jag KAN nämligen typ ingenting som är till nytta för andra.

Nu har vi precis passerat Orkney och Shetland i solnedgång. Vackert. Dagen lugn med matroserna som har gjort enmansarbete, så jag har fått hålla på med egenstudier. Alla kommer ihåg vad jag heter, maten är god och bastun är igång.

observationer

2010-11-09T10:05:00.000-08:00

Mongstad heter stället vi är på. Mongstad. Här pratar folk härlig bergendialekt och oljehamnen är förtjusande! Det är minusgrader och alla är trötta efter gårdagens gungande överfart som gjorde försöken till sömn jämförbara med rörelsemönstret hos en slinky (en sån där fjäder som går i trappor, typisk 80-talistleksak). Jag har blåmärken på hjässan av sängaveln som huvudet har slagit mot hela natten, eller, nej! jag har fått flint!

Dagen har gått, det gör ju dagar obönhörligen. Jag har stått och tittat på ett par mäktiga norska fjäll, sett morgon bli dag, och dag kväll. Snön på fjällen låg kvar hela dagen. En matros har fiskat från båten, han fick massa gråsej (rikt land det här Norge, man bara håller ut händerna så kommer det flygande; olja, mat, skog och vatten), och så har vi tömt sopförrådet. All denna febrila aktivitet medan vi lastar tre olika sorters brännolja. Kluck, kluck, kluck låter det i rören. De säger att det är 8 bars arbetstryck däri, men då tycker den utan perspektiv (på hur stora tankar vi har att fylla) att man kunde gasa lite. Alla är inne i sitt, men jag är inte riktigt någonstans.

Satellitinternet

2010-11-08T09:17:00.001-08:00

Bro Distributor har benådats med satellitinternet. Alltid uppkopplad liksom. Fast detta är en sanning med modifikation. Finns det ingen annan gräns för att vara uppkopplad än att de där två dataskärmarna längst ner i högra hörnet har en blåfärgad jordglob mellan sig? Att det tar 15 min att bifoga en bild på 1000*750 pixel, är det att vara uppkopplad?

Det är ju gött att alltid ha internet, inte så, men the blog stays black'n'white. Black'n'white text. Only.

Like this?

2010-11-08T08:58:00.000-08:00

Jag hänger min filippinska matros i hasorna. Jag är fast besluten om att han ska lära mig allt. Denna beslutsamhet vacklade inte ens klockan åtta imorse när det fortfarande var mörkt, blåste röv och regnde härliga norska hagel. Nej, då tänkte jag på mina norska komisar; "ut på tur, aldrig sur!", drog ner mössan över öronen (fingrarna som klämde åt om mössans ull resulterade i ett litet vattenfall nerför pannan), och stolpade efter matrosen. Vi skulle kolla att alla eh, vänta, vad hette det nu... trunkluckor? var stängda, och att tankarna var ordentligt tömda innan vi ska ta ny last här i Norge ikväll. Dialog:
-OK, you do port side.
-What shall I do on port side?
-"mutter, mutter, mutter"
-What did you say?
-"mutter, mutter, mutter" (det går fort också, det ska gudarna veta), OK?
-Eeh, OK...

Så gick jag väl och gjorde det jag skulle på babord sida, hela tiden med ett öga på min läromästare. Ofta ropade jag:
-Like this? och visade vad jag tänkte göra.
Ibland var det "yes", och ibland var det "no, no, no". Var det "no, no, no", var det bara att pröva något nytt.
-Like this?

De första skälvande dagarna

2010-11-07T12:16:00.000-08:00

Jag har köpt 15 böcker. Två av dem handlar om feminism och genus. Jag tänkte att det kunde vara bra att i bloggform reflektera över det manliga könets dominans förr, nu och i framtiden inom sjöfart. Smart, insiktfullt och nytt skulle det vara, tillochmed folk som aldrig sett en båt skulle vara intresserade.

Nu har jag blivit ivägskickad på den 150 meter långa (de som vet bättre vill väl ha storleksangivelsen i hur många liter/kubik smutsiga fossila bränslen vi kan lasta, men 150 meter, det är allround) kemtankern Bro Distributor. Jag har bara varit ombord i tre dagar, men än så länge verkar det som att alla genusteorier och feministiska problematiseringar kan sätta sig på något och rotera. Jag har faktiskt fullt upp med att överleva här bland purgerande tankar, strippande linor och bensinångor.

Vi lämnade igår eftermiddag Thames, England, och är nu påväg mot... ehrm, någonstans i Norge. Jag vet inte vart, eftersom alla springer som från den pestsmittade råttan varje gång jag öppnar munnen för att fråga något.

Jag kanske återkommer med något av allmänt intresse och med mer substans snart, men hittills är jag fast i ett obehagligt tillstånd av att vara överväldigad och handlingsförlamad.